Utdrag ur ett par brev från en bekymrad och fundersam
men ochså beprövad Brukspräst, Göran Granberg

1985-10-21:

Hej!

Du, det här problemet vi hela tiden sysslat med, sedan 1976 i varje fall, att få människor på basplanet aktiverade i förhållande till sitt eget öde, få dem att ta egna initiativ, sätta deras egen inneboende skaparkraft och fantasi i gång, det är en enorm uppgift!

Århundradens slentrian och beroende av ”överheten”, ett moderat industri- samhälles dagliga rutiner av mekaniserade och ändå krävande insatser, fritidens stress och jäkt och krav att hålla sej à jour och på topp – allt verkar i motsatt riktning.

Vad jag beundrar människors förmåga att hitta nya infallsvinklar, att inte ge upp, att komma med nya idéer, nya initiativ, en oerhörd tillgång i vårt samhälle, där allt hänger på förmågan att bryta nya vägar, pröva obanade stigar.

Att människor utan nämnvärda egna idéer, men med kanaler in i andra sammanhang än man själv, norpar ens idéer, får man försöka ta med jämnmod – objektivt sett är det ju bra att idéerna kommer ut, även om man ibland skulle önska att folk vore noggrannare med upphovsrätten.

Jag upplever just nu en egendomlig situation, är i full funktion och samtidigt på ett litet för självförtroendet jobbigt sätt ”ur spel”, man börjar se fram mot min efterträdare (det värsta är att ingen ännu finns inom räckhåll). Kanske är det rentav bra för församlingen att klara sej utan mej. Jag har nog varit alltför domi-nant och lämnat för lite rum åt människors egna initiativ. Ingen är oumbärlig, och samtidigt är var och en unik och har sitt unika bidrag att tillföra gemen-skapen – balansen mellan att få ut sina idéer och låta människor ta egna initiativ är svår. Det är samma tröghet där som i samhället i stort: det är enkelt att halka in i gamla hjulspår och låta vagnen gå dit den behagar. Bryta nya vägar är jobbigt och möter ofta kritik, och ibland bryter man galna, omogna vägar, som man måste överge, ändå måste man försöka, på nytt och på nytt, och aldrig, aldrig ge upp, det är spännande och då och då får man faktiskt positiva överraskningar också.

1986-10-28:

Tack innerligt för det fantastiska stöd som visats mej under de år vi kämpat tillsammans för Vikmanshyttans överlevnad och utveckling.

Motstånd och missförstånd visar bara att saken är viktig och angelägen.

Jag är fullständigt övertygad om att man måste kämpa om varje tumsbredd mark för att Vikmanshyttan skall ha en framtid.

”Industrialisterna”, dom nya ”höjdarna” på Bruket – bör hållas i all ära och erkänsla för vad dom gör – men all möjlig pessimism är välgrundad, där den inte försjunker i negativism utan tvingar till handling och positiv insats.

Minns kanske att i den argumentation jag på sin tid hade med Erik Sundblad: det var just min ”pessimism” han angrep – i stället för att vara så pessimistisk borde jag uppmuntra jobbarna med glad tillrop – hur han nu tänkt sej att det skulle gå till…

Om man följer den internationella diskussionen ser man att samma mönster finns överallt i politikers och industriledares svårigheter: att greppa situationen, enskilda människors och korporationers insats, fantasi och okuvlighet, som skapar nya möjligheter, nya vägar, ny hoppfullhet.