En av de många bruksbor som vintertid motionerade medelst skidor på längden – ja, längden i dubbel bemärkelse – hade Nornspåret som sin störts attraktion. Vintrarna på 1950-60-talen tycktes vara mera normala med rikligt med snö och ofta med behaglig temperatur. Idrottsföreningens skidåkare stod för spårningen och nödvändigt underhåll och det cirka en mil långa spåret var väl frekventerat.
En av de verkliga motionärerna var Nisse Edvardson som vid nämnda tidsperiod var i den gyllene medelåldern kunde berätta följande:
-Nornspåret utgick från stallet, över Vikmanshyttesjön upp på Turistvägen över Acktjärn, sedan uppför backen (en fin löpa) mot Stensan, över Stensan och Grönåsvägen, över myren och över Svarttjärn, förbi Gälbo fäbodar till höger och in i skogen mot Trehörningarna. Vidare förbi desamma, över Matsbo knippa ner över Matsbosjön, där låg på nordvästra sidan Sprättbo fäbodar och på den östra sidan Matsbo fäbodar. Från Matsbosjön och ner till Fäbodviken i Stora Norn var det omkring en kilometer att åka.
Hängde ni förresten med på den härliga vinterutflykten?
När Nornspåret var uppkört, var det livligt frekventerat under vackra vinterdagar av den sportiga befolkningen. De hejade, och de som inte hade alltför bråttom stannade gärna till och pratade skidor, valla och väder. Väl framme vid Fäbodviken och Stora Norn gavs en vilostund för dem som inte var så väl tränade, kanske grilla korv och ta en macka till kaffet. De som tränade för exempel vasalopppet åkte ofta flera vändor utan att ta sig tid till några vilopauser.
Från Vikmanshyttan till Fäbodviken var det drygt en mil. Om man inte ville åka ända till Stora Norn stannade man ofta på Stensan (cirka 5 kilometer) och hade på tillbakavägen de två fina utförslöporna hem, dels ner mot Acktjärn, dels ner till Vikmanshyttesjön.
Men vart tog de fina vintrarna vägen, undrade Nils Edvardson till sist.
Det har gått många år sedan Nornspåret samlade motionerande bruksbor, det har även förflutit åtskillig tid sedan motionären N.E. tog sitt sista stavtag!