Vi har i flera olika sammanhang återgivit gamla trevliga vikmanshyttehistorier – eller om namnet skrönor passar bättre. En del bruksbor, nästan till hundra procent av den manliga könet, har varit historieberättare av rang. Det går kanske att klassa historierna på olika sätt: sanna eller påhittade, snälla eller elaka, flata eller andra med tillräckliga poänger.

Följande historier nedtecknades en gång i tiden, närmare bestämt i slutet av oktober månad 1985. En av Vikmanshyttans bästa berättare var kände Elis Dahlgren – han kunde inte bara skriva om växter, lokala språk och esperanto och om stjärnorna ovanför oss…

Laboratoriechefen John Orup kunde nog vara litet barsk när det gällde, men till skillnad från de flesta andra dåtida tjänstemän på Bruket hade han sinne för humor.
Också denna tilldragelse har anknytning till den populära sagoberättaren Erik Sundberg. Vid denna tid – det torde ha varit någon gång under 1940-talet hade nämnde Erik sin arbetsplats i Laboratoriets jordvåning, där han, om jag inte tar fel, skulle se efter byggnadens värmepanna.

Orup själv hade sitt kontor på andra våningen och så en dag, när han behövde en budbärare för något ärende ner i ”verket”, ropade han på den ene efter den andre av de unga elever och ”springschasar” som var anställda på labbis. Men ingen av dessa fanns inom hörhåll. Med bister min stegade han så ned för trappan till första våningen, men inte heller där såg han så mycket som röken av någon av pojkarna. De tycktes vara uppslukade av jorden, och i viss mån var nog detta också det faktiska förhållandet. Som gripen av en aning fortsatte Orup nedför trappan till jordvåningen och där fick han då se alla de eftersökta ynglingarna uppradade som tända ljus runt Sundbergs-Erik och blinda och döva för allting annat andlöst lyssnande till dennes fantastiska berättarkonst. Då veknade Orups anletsdrag och utan att påkalla pojkarnas uppmärksamhet smög han sig upp till sitt kontor, där han för de närvarande kemisterna redogjorde för hur det förhöll sig samt tillade på sittskånska modersmål:
Ja hade inte hjerrta att störa dom!”, Hur det sedan gick med Orups ärende förmäler inte historien. (Om jag inte är fel underrättad skall John Orup ha varit farbror till TV:s Lars Orup och släktdragen dom emellan är också omisskännliga.

Avlöningsbokhållare Carl Hedström var känd för sin rappa tunga. Här bör nu först upplysas om, att gamla disponent Arvid Olsson hade varit sjökapten innan han tillträdde sin befattning i Vikmanshyttan. En dag kom så en främmande besökare in på gamla brukskontoret, beläget nedanför verket, och råkade då först träffa på Carl Hedström samt frågade denne om han fick träffa kapten. ”Nej”, svarade H., ”kapten är inte inne just nu, men vice dagkorpralen sitter där inne”, varvid han pekade på dörren till kamrer Harald Schrams kontor.

Vid en ”skiva” där disponenten och Carl Hedström deltog, förmanade den förre den senare litet skämtsamt med orden: Nu skall Hedström visa att han är karl”, med undermeningen att han inte skulle ta för sig mer än han tålde av dryckesvarorna. ” Har inte jag visat att jag är karl, som har ett fulltaligt fotbollslag därhemma?” replikerade H. De var nämligen elva familjemedlemmar, föräldrar och barn sammanräknade.

I gamla slipen i smedjan arbetade man i skift. Sent en kväll när gubbarna trodde sig ostörda, satt de en stund och kopplade av från det enformiga slipningsarbetet. Då dök helt överraskande smidesmästare Axel Sundström upp i dörren. Så fort han fått en överblick över situationen utlät han sig barskt: ”Ni har det allt förbannat bra här!” Då svarade gubben Björkström, som var med i arbetslaget: ”Va säger du gösse? Harvi det bra?” och tillade i det han pekade på de för tillfället lediga sliparsätena. ”Om det sått en Sundström där och en Sundström där och en Sundström där – då hade videt bra”. Då fann Axel för gott att försvinna igen utan vidare kommentarer. (Om jag inte tar fel var omnämnde Björkström far till Ingrid, Martin och Gösta B., om vilka jag tror mig veta att de nu är avlidna allesammans).