Göran Granberg

År 2000 gick den siste bruksprästen, Göran Granberg, bort. I samband med den högtidliga begravningen i Vikmanshyttans vackra kyrka framsades följande tänkvärda ord:

”Det bullriga, smittande skrattet har tystnat, bläcket i den flitiga skrivarpennan har torkat – vikmanshyttemössan med ånghammaren på kommer inte längre till användning. Vår gamle brukspräst Göran Granberg har lämnat oss!

I denna sorgens stund kan vi ändå glädja oss över Görans omfattande insatser för Vikmanshyttan och hela vår bygd, vi är glada över familjen Granbergs framgångsrika och betydelsefulla arbete i kyrka och samhälle, vi har glatt oss över att ha en ”våga-säga-ifrån”-kompis.

När vanliga människor åstadkommer något utöver det vanliga, ja, då blir det helt ovanligt, unikt! Det känns härligt och viktigt att ha upplevt detta skeende, kanske speciellt under 1960-, 70- och 80-talen.

Bruksprästen Göran hade förmågan att kombinera arbetet i kyrkan och ute i samhället – och nere i verket. Göran var en genuin präst och förkunnare – större än vad många av oss kan fatta – och en socialjobbare med personkännedom och omtanke längt utöver det vanliga. Göran vände sig både till bruket (samhället) och Bruket (industrin). Han värnade den lilla människans rätt, den udda personens möjligheter i samhället samtidigt som han hatade orättvisor och maktmissbruk. Försök att tysta Görans åsikter i olika situationer var fruktlösa. Han var karl för sin prästhatt!

Göran Granberg hade begåvats med en skrivarkonst som gjorde honom till en ”livsreporter” med dikter i tusentals och skrivningar och information i andra sammanhang. Han backade inte för att skildra den hårda och brutala verkligheten men gav också uttryck för önskningar och förhoppningar – ”den sjunde himlen” fanns också i hans sinnevärld.

Med rätta var Göran Granberg stolt över ”sin” kyrka och det resultat som visades upp. Många medarbetare under årens lopp och inte minst hustrun Barbro komponerade och genomförde en social-religiös verksamhet som väckte uppmärksamhet vida omkring. Fattigkyrkan i Vikmanshyttan fick ett rikt innehåll och en respekterad plats i många, många sammanhang.

Fader Greg, som Göran ibland kallade sig, vände också blickarna emot omvärlden. Afrika och Tanzania blev hans andra hemvist. Görans och hustru Barbros insatser kan bäst vidimeras av folket i Kashasha. Så blev Göran en brukets missionär och en förkunnare i Afrika.

Vi var många som tyckte om Göran, för hans positivitet men också hans egenheter, men främst för det han uträttade. Vi är mer än nöjda över vår samvaro i vått och torrt – i en helt vanlig vardag eller i olika högtidliga sammanhang, och när det hettade till på bruket – då syntes Göran och då behövde vi Göran.

Så till Bodil, Berith, Anna och Maria med familjer – vi deltar efter bästa förmåga i ert sorgearbete – känn stolthet och tacksamhet över en härlig pappa som blev ett med Vikmanshyttan och bygdens runtomkring. Vi sätter idag punkt för ett kapitel brukshistoria som vi alla vill minnas, och med familjen Granberg i centrum.

Vila i frid, Göran, nu är du hemma hos din kära hustru Barbro.”

Länarth Brötegård