GRÖNA LUND

Inga-Lill Hernberg

I Gröna Lund – där föddes jag en junidag när hela brukets alla äppelträd stod i full blom. Min yngsta bror slutade skolan och mina vuxna bröder fick en lillasyster. Jag kom så att säga på efterkälken, mor var 42 år då jag föddes. Året var 1939.

Två år senare, i februari 1942, omkom min far Gustav vid en arbetsolycka vid storhammaren i Brukets smedja.

Mina minnesbilder börjar nog vid 4-5-åldern – med att mor Betty kommer in i kammaren och drar upp rullgardinen. Klockan är sju, tuppen sa att vi skulle vakna nu. Tuppen – det var ingenjör Bergs tupp som gol som en tok. Väckte alla i området. Den hördes vida omkring på bruket, vi som bodde i Gröna Lund var närmast och då gick det inte att sova över – eller stänga ute detta ihärdiga galande.

Gröna Lund

Vi bodde som sagt i Gröna Lund, som låg mellan industriområdet och själva brukssamhället. Det var ett stort timrat hus med rappad yta. Det kallades för bostadskasern på den tiden. På mitten av huset fanns en ganska stor grönmålad veranda med trappa. Där fanns bänkar och lite snickarglädje i räcken och stolpar som bar upp taket. Innanför ytterdörren fanns ett så kallat farstu, en dörr på varje sida som ledde in till lägenheter om vardera ett rum och kök. Längst in i hörnet bredvid dörren i farstun var ett litet skåp placerat och där förvarades nyckeln till lägenheten, om man inte var hemma. Låset bestod av en stor nyckel på utsidan och ett vred med regel på insidan. Det förekom aldrig att någon tog nyckeln och gick in utan lov. Mellan skåpen ledde en rak trappa upp på vinden som var stor och mörk med endast ett fönster i ett burspråk och som inte kunde ge mycket ljus i hörnen på grund av den placeringen. Där uppe fanns på vardera gaveln ett enkelrum med vedspis och ett stort gavelfönster med många rutor, både stora och små.

Varje lägenhet disponerade också utrymmen, så kallade skrubbar eller vindskontor där man kunde förvara sådant som man inte behövde dagligen och som man inte hade plats för i sina enrumare med kök – särskilt om man var många i familjen. Också stora lårar förekom – som jag som liten tyckte var jättestora – där förvarades lite av varje som mjöl och bröd – om man hade något. Ett svart hänglås gjorde att man kunde låsa om det som var värdefullt. På vinden hängdes även tvätten vintertid eller när det regnade ute… De som bodde i gavelrummen hade ibland några möbler utanför på vinden och kunde sommartid använda lite av detta stora utrymme till bostad. Här var ju bara kallutrymmen som var iskalla på vintern, vår och höst.

På nedre botten fanns också en lägenhet på varje gavel med egen ingång och liten farstukvist. Dessa lägenheter bestod också av ett rum och kök, mycket eftertraktade eftersom man var mera sin egen där. I huset Gröna Lund var alltså fyra lägenheter och två enkelrum på vinden. En riktig jordkällare, där varje lägenhet förfogade över utrymme, förvarade hela årets potatisskörd, saft och sylt, salt fisk, kött och fläsk – om anskaffningen hade fungerat. Potatis och rotfrukter fanns det nog alltid… bakom huset fanns en liten jordplätt för var och en att odla på.

På gården framför huset fanns en stor gräsplan. Där växte gräs och sommarblommor tills det blev avslaget med lie en eller två gånger på sommaren – om inte det nötts av med lek. För här var oftast barnens lekplats. Man sparkade boll, särskilt på kvällarna när någon pappa kunde vara med. Här stod också en vattenpump av järn där alla hämtade sitt vatten för dagligt bruk. Det gnisslade och gick tungt men det var väl för att man var liten! Så var det huset med alla vedbodar. En lång rödmålad länga med många utrymmen, vedbodar. Dörrarna var grönmålade och försedda med hänglås, eller bara en pinne. Där fanns även små vindsskrymslen ovanpå vedbodarna. Bodarna betjänade inte bara de boende i Gröna Lund utan också en del som bodde i kasernerna vid Smedjegatan.

På vedbackarna fanns alltid mycket att leka med, näver och sågspån, olika pinnar och bark. Jag minns hur det doftade av nysågad björk eller tall och gran. Sågspån efter al och rönn har en speciell doft och har en annan färg – och så den fräna lite skarpa doften av hägg som var så speciell och lika stark som när den blommar.

Bakom vedbodarna var dasset. Byggt i sex- eller åttakantig konstruktion som en karusell – med många små utrymmen – en liten ”tårtbit” för varje lägenhet. Nyckeln tog man med sig och den lilla dörren hade spjälor som var snedställda och med mellanrum för att luften skulle cirkulera. Där kunde man sitta och kika ut men ingen såg in. Utanför dassen växte alltid en mängd brännässlor som oftast var fulla med stora äckliga maskar, som sedan blev vackra nässelfjärilar.

Järnvägen passerade mellan Gröna lund och Smedjegatan. Den sträckte sig mellan sulfitfabriken i Turbo och järnvägsstationen i Vikmanshyttan. Där fraktades dels produkter från Turbo dels stål från Wikmanshytte Bruk. Via järnvägsstationen skickades dessa ut i vida världen. CRU-stålet var på den tiden världsberömt.

Oskar Holst

Strax intill banvallen och vattenpumpen fanns en liten kulle med stora hängbjörkar. Där i sydsluttningen växte det stora fina smultron, även plantor som såg ut som jordgubbar med stora blommor -–men som aldrig gav några bär. Det här var fråga om sidan av huset som hade gaveln uppåt bruket. På den andra gaveln fanns en liten trädgård med syrener och en lekstuga som tillhörde den familj som bodde där just då. Den farbrorn, Oskar Holst, minns jag sittande i sin vedbod och knackade på stora plåtbaljor som han gjorde på beställning. Han var plåtslagare. En del baljor var gjorda som badkar, men för det mesta var de runda och kunde användas både till bad och till tvätt. Nedanför den lilla trädgården fanns Täkta, ett grönområde med stora vackra hängbjörkar, rönn, hägg, vide, ja, de flesta lövträdslag – men nästa inga barrträd.

Gröna lund låg lite lägre än själva brukssamhället men högre än industriområdet – därför blev det ”upp på bruket” och ”ner till verket” när man talade om det. Det gick en upptrampad stig genom Täkta till verket – så över gården passerade arbetarna i valsverket flera gånger dagligen. Jag har ett minne som jag nästan kan känna hur det smakade på mina små läppar:

Mor och jag hade varit i källaren och hämtat en del saker, bland annat svagdricka. När vi kom ut så ber hon mig hålla måttet med dricka medan hon låste dörren. Det var en liten kulle alldeles utanför källaren som man måste gå uppför. Där snubblade jag till och hällde hela måttet med dricka över mitt huvud. Skummet rann utför håret, pannan, ögonen, nästan och in i munnen – nästan så jag tappade andan. Med andra ord ”skummet yrde”. Då hörde jag hur någon skrattade och lyfte upp mig och bar mig till trappan, sägandes: det var bra gjort… Mor hämtade nytt och kom in och torkade av mig, jag minns inte att jag grät men jag kommer ihåg hur det smakade jäst och lite sött!

I lägenheten på gaveln som vette upp mot bruket bodde ett äldre par. Det var tant Matilda – i dagligt tal Tilda – och farbror Emil Elg. I deras köksfönster fanns alltid pelargoner med vita och gröna blad och rosafärgade blommor. I deras lilla täppa växte det gula hallon som var mycket söta och goda. Tant Tilda hade tjockt vitt hår som nästan gick i gult och uppsatt i en vacker flätknut i nacken. Hon hade nästan hellång kjol och ett stort lika långt förkläde utanpå. Emil hörde mycket dåligt. Man måste skrika åt honom eller tala i en tratt direkt i örat. Som jag minns dem måste de varit vid ganska hög ålder men Emil gick fortfarande och arbetade.

Ibland hände det att jag fick stanna hemma hos tant Tilda när mor skulle arbeta eller gå bort i något ärende. När farbror Emil kom hem på kvällen från sitt arbete kunde vi höra in till oss, genom väggen, hur han frågade vad vi hade gjort under dagen och vad jag hade sagt. Det var deras samtalsämne. En gång hade jag mässlingen och var mycket sjuk. Jag har ett minne av hur jag liksom genom en dimma såg tant Tilda sitta vid min säng och hålla mig i handen. Hon satt förresten aldrig riktigt stilla utan vaggade lite sakta fram och tillbaka. Jag drar mig också till minnes hur skönt det var att få sitta i den famnen och bli vaggad och hur gott och rent det doftade av hennes stora randiga förkläde.

Trots att farbror Emil hörde dåligt var han en pigg och glad gubbe. En gång tog han cykeln och for till skogen och plockade bär. Han var borta länge. Det började skymma och hans Tilda blev orolig. Till slut såg hon något konstigt komma i backen bakom Bergs hönshus. Hon hörde hans steg men såg ändå hur hans ben satt och dinglade på cykeln. Vad var detta?. Jo, Emil hade hittat så mycket lingonbär när han var på väg hem och konten var redan full. Men han ville ha med sig alla bär hem. Han tog då av sig långkalsongerna, knöt en knut på vardera benet och fyllde dem med lingon. Det var de som Tilda såg dingla och slänga på cykeln.

Att tvätta var ett helt företag. Vid dammen fanns en tvättstuga och där fick man tinga tid – en dag för att klara sin tvätt. Där fanns en stor pannmur, som eldades under och fylldes med vatten, där kokades tvätten. I stora baljor med tvättbräda skrubbades tvätten – eller kokades i pannmuren. Sedan var det dags att skölja i dammen. Där skurades också mattor. När allt var klart skulle tvätten hängas, antingen på klädstreck intill den lilla tvättstugan eller fraktades den tunga, våta tvätten på en skjuträv – en slags kärra – till bostaden. Mor brukade hänga tvätten i Täkta, alldeles bakom tant Tildas gula hallon. Jag minns att mor satte upp ett litet streck på lägre höjd åt mig. Där hängde jag mindre saker som näsdukar, handdukar och dockkläder som jag själv tvättat i min lilla blå balja.

Innan vi började hänga skulle mor strecka upp linorna och då tittade vi alltid noga efter om det fanns smultron att plocka. Det fanns även liljekonvalj, förgätmigej och andra blommor och det var noga med att inte trampa för hårt så att de blev förstörda. Än minns jag dofterna som strömmade emot en när solen lyste varmt – doften av den varma sommarängen och de nytvättade kläderna. I Täkta torkades tvätt ända tills det blev så kallt att den frös. Sedan var det att använda den stora mörka vinden eller att hänga över spisen i köket.

BARNMORSKAN
När jag föddes fanns det en barnmorska /fru Johansson/ på bruket – det var hon som tog emot mig. I samband med min födelse fick mor blodpropp i det ena benet och blev sängliggande – stilla i sju veckor. Det var enda behandlingen vid propp på den tiden. Mor fick hjälp och tillsyn varje dag av barnmorskan. Storken kom nog ganska ofta till bruket – det var nog bra att det fanns en barnmorska till hjälp i den stunden.

DISTRIKTSSKÖTERSKAN
Det fanns också en distriktssköterska – syster Märta Vallén. Hon hade det ganska arbetsamt, med många olika områden att ansvara för – industrin, barnavård, skola och alla familjer. Samhället var tämligen stort om man även räknar in ytterområdena Granbo, Utah, Jälkarbyn och Nyhyttan. För det mesta kom syster Märta per cykel. Behövde hon rådgöra med läkare så var det doktor Olsson i Hedemora som fanns till hands.

TÄKTA
Täkta sträckte sig från Gröna Lund ner till ingenjör Bergs staket, vidare utefter industriområdet ända fram till vägen vid Lindholms affär och upp till järnvägen, numera Hedemoravägen. För mig som liten var denna Täkta som en stor park och där i parken fanns ”Gröna lund”.

Som vuxen framstår det som en skön och vacker idyll. Samtidigt som man hörde olika sorters mekaniska ljud från verket genljöd fågelsången och suset från träden- och bakom alla dessa ljud dunkade storhammaren som trygga hjärtslag. Alla ljud och dofter och alla vackra blommor och de stora ståtliga björkarna och andra träd gav lugn och harmoni. Som barn lärde jag mig mycket av Täkta. Troligen var det mors intresse och vördnad för naturen som gav mig namn på de flesta växter som fanns där. Var det tråkigt eller långsamt någon gång och när vi inte visste riktigt vad jag skulle göra – då gick jag i Täkta. Där fanns mycket att upptäcka.

Inga-lill med sippor

På våren var det vitt överallt med vitsippor, det fanns tussilago och blåsippor, sedan kom de ljusblå violerna, gökärt och liljekonvaljer, förgätmigej, gullvivor med flera. Till Mors dag plockade jag blommor att uppvakta med och det skulle alltid vara en blomma av varje sort – lite olika från år till år beroende av väderleken. Men alltid fanns det några…

Jag minns en gång att min kamrat Gerd Johansson och jag jobbade riktigt ordentligt – vi gjorde vispar till våra mammor att gratulera med på Mors dag. Vi satt i slänten invid järnvägen för där växte massor med små ungbjörkar. Det var de små kvistarna av björkarna vi använde. Vi skalade av barken så kvistarna blev vita och fina, noga med att de var jämna i storleken och lika långa. Så band vi ihop dem med snöre i den grövre änden – det blev bra handtag och de finare kvistarna utgjorde själva vispen. Vi var mycket stolta över våra skapelser. Vilka fina Mors dagspresenter!

Jag minns när det sattes upp staket runt industriområdet. Det flyttades ett hus som stod inom området nedanför Gröna Lund, upp till Tallgatan. Där huset hade stått drogs så ett staket med grindar och en vaktstuga. Sedermera blev det en cykelväg från vägen vid Lindholms affär och utefter hela staketet fram till vaktstugan och vidare förbi ingenjör Bergs staket och hönshus – och kom fram vid tvättstugan. Det gick stigar lite här och där genom Täkta. De användes av arbetskarlarna vid Bruket – och så genade man till Lindholms affär. Från Smedjegatan genade man över järnvägen och bakom vedbodarna vid Gröna Lund och ner över ”hällarna”, där det fanns ristningar, utför backen och följde cykelvägen efter staketet till Lindholms. Där nere i backen växte kabbelekan på våren och det fanns mycket grodor – det var lite sankt och fuktigt där. Bara en gång träffade jag på en orm medan mullvaden ofta tog potatis i våra land.

Mitt i Täkta hade Plåt-Karlsson kaniner. Det var en samling med små kaninburar som såg ut som en liten by. Runt den lilla byn var alltid en frodig växtlighet, bland annat brännässlor men också höga vackra trädgårdsnattvioler i starka färger och en underbar doft på kvällen och jättestora ormbunkar, även lupiner i alla färger. Om man följde stigen förbi Karlssons by kom man till en äng, där i kanten under buskarna växte den blyga lilla nattviolen som var svår att upptäcka. Ängen var också full av midsommarblommor av alla slag, prästkragar, tjärblomster, ängsklockor, klöver, näva och på sensommaren kom åkerklint, måra, nysört, renfana med flera. Ovanför ängen, i utkanten av Täkta, fanns en vit bod, som då var garage men som tidigare varit likbod. På höjden mellan denna bod och kaninbyn växte fina blåbär, hallon fanns lite här och där och smultronställena var många. För en liten flicka och hennes kamrater var Täkta ett sommarparadis. Till Täkta gjorde vi utflykter, plockade bär och blommor, lekte och hälsade på Plåt-Karlssons kaniner. Täkta gav mycket vackert att minnas och ta med ut i vuxenlivet.

KRIGSTIDEN
Jag minns också en krigsövning på bruket. Wikmanshytte Bruk var ju en stor stålindustri och viktig för landet om det skulle bli krig. Anläggningarna skulle väl försvaras och därför behövdes en allmän övning. Alla var berörda och deltog på något sätt. Vi bodde ju i Gröna Lund och jag drar mig till minnes att det sköts och militärer fanns i alla knutar, i trädgården och i Täkta. Vi fick order att hålla oss inne eller gå ner i källaren, vi fick inte visa oss i fönstren. Mor och jag samt min moster, som var på besök, stannade inne och kikade försiktigt i fönstret. Vi smög upp på den stora vinden för att kunna titta i det fönstret – därifrån såg man längre bort. Rätt som det var fick vi se ett flygplan på låg höjd och som sköt. Min moster blev livrädd och ropade: hjälp nu blir vi skjutna. Tänk om det varit på riktigt, nu var det bara lösa skott och attacken var väl riktad mot hemvärnet och soldaterna som skulle försvara Bruket.

En gång höll det på att bli eldsvåda i Gröna Lund. Grannen Irma Lövgren stod och strök in tvätt med sitt el-strykjärn. Hon lyssnade samtidigt på radion, där nyheterna lästes upp. Det var förskräckliga nyheter, hon blev så rädd att hon släppte allt hon hade för händer och glömde strykjärnet. Kom in till oss och ropade: Hörde ni att nu är tyskarna i Norge? Snart är dom väl här. Det började osa bränt och i sista stund fick hon ur kontakten och kunde kväva glöden i strykbrädan.

Ransoneringskort

Så var det ransonering på allt. Kafferansoneringen varade långt efter att kriget var slut och jag har hört berättas att cikoriaväxten kunde rostas och användas som kaffesurrogat. I en familj som bodde i Byn hade frun satt cikoria och var noga med sin odling. Men, men att grisen lyckades komma ut och äta upp planteringen. Det var ransoneringskort till och med på skor och kläder. Jag minns när jag gick i första eller andra klass i skolan att jag fick ett par ”skolskor”, en snörsko med rem, det var en modell som tillverkades just till skolbarn, lika för både pojkar och flickor. De höll knappt en termin. De var gjorda av något material med kartong och bomull blandat. Så fanns det garn som det var inspunnet mossa i. Det gick att sticka men det var lite strävt och konstigt, lite tovigt. Inte så dyrt kanske och bättre än inget garn alls. Garnet användes i skolslöjden och vi kunde i alla fall lära oss att sticka sockor och vantar av detsamma.

Så minns jag den första bananen. Då hade vi flyttat till Smedjegatan och jag var väl 8 – 9 år. En granne i huset, tant Helga Pettersson, var mormor och hade ett barnbarn som var två år äldre än jag. Hon gick ofta till Ringen och handlade åt sin mormor. Då brukade hon få något gott för att hon gick ärenden. Den här gången kom hon ut med en banan som hon köpt samtidigt som hon berättade att det kommit både bananer och apelsiner till Ringen. När vi beskådat bananen en stund var hon så snäll och gav mig en liten bit att smaka. Det var den första riktiga bananen som jag sett och smakat. Tidningarna hade nog visat bilder och skrivit om den första bananbåten som skulle komma till Sverige…

VATTEN OCH AVLOPP
Mor var änka, hon var inte precis ung, 42 år när jag föddes. På den tiden fanns ingen änkepension utan endast en liten livränta på några kronor som skulle räcka både till mig och henne. Därför var hon tvungen, för att tjäna någon krona, ta mig med vid olika arbeten. Hon jobbade med lite av varje, jag minns hur vi skurade efter målare och snickare i olika kaserner på bruket. Vid den här tiden började man dra in vatten och toaletter. Det var inget lätt arbete. Mor skrapade med en kniv bort spillfärg innan hon kunde skura och göra rent och det gnisslet glömmer jag aldrig. Hur det skar i mig – jag måste hålla för öronen- och det hjälpte lite. Hon hade en liten kudde som knäskydd för det var enda sättet att skura trägolv. Knäna var ömma och svullna ändå innan kvällen.

I varje lägenhet var det en vedspis och en kakelugn – när det var kallt ute fick vi elda på båda ställena för att det skulle torka. Jag brukade få passa brasorna och mor kunde koka lite surr-kaffe i en liten kastrull. Smörgåsar och eventuellt ett stekt ägg utgjorde tilltugget. Ett ägg gav lite kraft när man skulle jobba. Ibland hade vi en liten flaska som det stod Tomtebrus på. I den fanns ett rosa pulver som när det blandades med vatten gav en brusande dryck. Det kunde jag få ibland som lite extra gott.

Alla på bruket boende fick vid den här tiden flytta om, från och till sina lägenheter, för alla fick reparerat och vatten indraget. Det var i den vevan vi flyttade från Gröna Lund till Smedjegatan. Alla arbetarbostäder moderniserades. Förutom indraget kallvatten installerades rostfri diskbänk i köket, avlopp ordnades liksom vattenklosett. I köken fanns oftast en ganska stor garderob som fick offras, där sattes nämligen nu in toaletter, som måste ligga i angränsning till skorstensmuren för att vattnet inte skulle frysa vintertid. Tänk vad spännande det var första gången, spola iväg alltihop genom att dra i en knopp. Otroligt! Men utsikten mellan spjälorna- den fanns inte längre (spjälorna på dörren i karuselldasset) och inte kunde man prata med grannen medan man satt där. Nu var man ensam. En social bit som försvann?!

I och med att vattnet blev indraget hos alla fick husmödrarna lättare med tvätten. Nu tog man en stor plåtbalja och tvättbräde och tvättade i köket. Vattnet behövde inte bäras in och ut längre. Vittvätten gick man till tvättstugan med. Disken – bara värma vatten på spisen eller i vattencisternen i spismuren och hälla över i diskhon, skölja i rinnande vatten. Inte behöva bära in och ut, det här var något av en revolution. Men mer skulle det bli…

LEKSTUGOR – SOMMARTID
Alla familjer hade ju en vedbod. När dessa nästan var tomma, vilket de oftast var på sommaren och innan den nya veden för vinterbehovet lades in fick vi barn låna dem som lekstugor. Flickorna lekte familj med sina dockor, affär eller skola medan pojkarna ofta hade cykelverkstad. Ibland blandades lekarna i samma vedbod beroende av hur syskonskaran var i familjen och hur tom vedboden var.

Vi hade inte så mycket leksaker. Det var mest sådant som var kasserat i hemmen, till exempel en sliten gammal mattstump, en gammal gardin eller tygbit, en visp, slev, några öronlösa kaffekoppar, någon glasburk, tomma plåtburkar, tomma små kartonger och vad som kunde finnas. Sedan användes fantasin till resten.

Inga-lill och Birgit Viberg

Lite såpa och vatten som vispades hårt till vitt skum kunde vara en klick grädde på några blomblad, en läcker efterrätt! i vår fantasilek. Vi gjorde bord och stolar av vedkubbar och någon brädbit, en spis kanske av en tegelsten eller en stor vedkubbe. Vi diskade och lagade mat, skötte om våra dockor, klädde och matade och gick och hälsade på varandra i bodarna eller handlade i affären. I densamma fanns mycket: blommor att pryda lekbordet med, sågspån kunde vara mjöl eller havregryn, sand var socker eller salt, barkbitar var bröd, lera med gula blomblad var smör, grodblad var spenat, grodbladsblom var korvar, maskrosblad blev fisk i olika storlekar och den bruna jorden som fanns på banvallen hade vi till choklad. Som ni förstår, fantasin gjorde utbudet hur stort som helst. Pengar fanns också, sten var småslantar och blad var sedlar. Om pojkarna var snälla och inte gjorde bus fick dom vara med i lekstugan men för det mesta var flickorna för sig och pojkarna för sig

Ibland lekte vi trots allt tillsammans, i olika bollekar, kurragömma, tatten, munk då vi gömde oss och en skulle vakta en plåtburk som var munken. Vid tillfälle sprang någon fram och sparkade till den och skrek MUNK. Då fick vakten att göra, att hämta burken och under tiden bytte alla gömställe. Vakten ropade upp den eller dem han kunde upptäcka och så blev det byte av vakt. Det hände även att vi lekte diverse ringlekar.

Vi som växte upp på bruket under 1940-50-talen minns nog tiden som ganska lycklig. Det fanns för alla barn många ställen att leka på, det fanns alltid en kamrat någonstans- och det fanns oftast en mamma hemma att få hjälp och omplåstring av om olyckan var framme. Alla visste när man skulle äta, då lurade det i verket. Det var matrast för alla arbetare och då var det mat i de flesta hemmen på bruket. Och då blev det egentligen väldans stilla och lugnt en liten stund.

När det lurade igen skulle alla vara åter på arbetet. Så gick eftermiddagen tills klockan var kvart över fyra. Då lurade det för arbetsdagens slut, för de jobbare som arbetade dagskift, förstås. På det viset visste alla hur mycket klockan var slagen. Då kunde det bli annan verksamhet på vedbackar och i bodar. De vuxna satte då i gång med vedkapning och huggning. Veden skulle sedan travas, allt för vinterbehovet. Vedbackarna – bodarna betydde mycket för oss alla, det tänkte man inte på då. Idag när man ser tillbaka och minns förstår man det fuller väl!

TRÄDGÅRDEN
Det fanns en bruksträdgård, den låg i Byn. Där huserade paret Agda och Harry Andersson. Det var en stor trädgård, ända från vägen till Byn (Trädgårdsvägen idag) och ner till Herrgården och Vikmanshyttesjön. Den var väl i första hand till för att tillgodose herrgårdshushållet med grönsaker, bär, frukter och blommor. Men av allt det som odlades fick även den som var anställd vid Bruket handla.

En gång fick jag till uppgift av mor att gå dit och köpa blommor. Det var den 2 augusti och vi skulle uppvakta min faster Karin Gröning i Byn på namnsdagen. Tant Agda frågade vad det skulle vara för blommor. Det kunde ju inte jag säga. Då fick jag följa med henne långt ner i trädgården, nästan ända till sjön, det var spännande – så mycket att se på… Det blev en stor bukett med luktärter och något som heter brudslöja. Betalning gjordes med avdrag på lönen. I det här fallet blev det min bror som fick punga ut, eftersom han var den i familjen som var anställd vid Bruket. Buketten kostade 1:50 eller om det var 2 kronor. Jag var stolt att gå till Karin med de vackra blommorna, det var förresten första gången jag besökte trädgården – och jag har alltid haft i minnet hur vackert jag tyckte allt var, med alla blommor och planteringar. Det vackraste på jorden, tyckte jag då.

LURA SKYMNING
Alla bostadskaserner hade små verandor eller farstukvistar med bänkar och tak. Där satt alltid människorna på kvällarna under tiden det var så varmt att det gick att sitta ute. Då pratades det om vad som hänt under dagen, om någon fött barn eller gått bort. Det fanns de som emigrerat till Amerika och som skickade brev eller paket hem till föräldrar och syskon. Spännande var det att höra ur deras brev och kanske lite skryt också. Det fanns väl både glädje och avundsjuka för andras välgång.

Vid Mojsen fanns några bänkar där gubbarna höll till och ”ljög”, berättade skrönor för varandra. Några återfanns i buskarna och spelade kort- och tog sig en jäkel, speciellt på lördagkvällarna. När höstmörkret kom gick man till varandra, grannar emellan och pratade en stund innan lyset tändes. Inget bjudande och krusande, man bara satt en stund, det var gemenskap. Det fanns naturligtvis ingen TV men radion kunde man lyssna på och speciellt lördagkvällarna med roliga familjeprogram.

På lördagskvällarna under vinterhalvåret var det också roligt att sitta i fönstret på Smedjegatan och titta på alla bilar som passerade och skulle till Folkan. Det var en livlig trafik, för många skulle ju på lördagsdansen. All trafik gick då vägen över Jälkarbyn-Vretbo. Det var innan nya hedemoravägen var ett faktum.

BADET
På bruket fanns ett varmbadhus där man kunde bada bastu eller få ett karbad. Öppet under vinterhalvåret, på fredagar för kvinnorna och på lördagar för männen. När jag gick i skolan fick vi använda en lektion för bastubad, flickorna hade fredagspasset och pojkarna badade på lördagar. Det var ett par, tant Elin och Blanken (Elin Bergman och Alfred Blank) som skötte badhuset och hjälpte alla tillrätta. Tant Elin var som en mamma för alla, varm och god, svettig och rödblommig.

I alla arbetarbostäder fanns ju bara kallt rinnande vatten, det var en omständlig procedur att värma vatten på spisen och därefter ta in en stor balja och bada i köket – men det var nog det mest vanliga, trots allt. I alla fall för barnen.

Vid Vikmanshyttesjön fanns både hopptorn och två bryggor. Den ena bryggan var byggd så den bildade en liten bassäng med grundare vatten, där kunde de små barnen bada och leka. Varje sommar, sedan skolan hade slutat, anordnades simskola. Alla vi barn som bodde på bruket har väl frusit oss till våra simkunskaper där. Det var ofta regn och rusk när simskolan pågick, men konstigt nog lärde vi oss simma. Det kanske gick av bara förskräckelsen…

AFFÄRER

Lindholms affär

På 40-talet fanns två affärer på bruket, och en i Jälkarbyn. Det var Lindholms, där fanns nästan allt, från korv till underkläder. I samma hus på gaveln upp mot bruket fanns en damfrisering som innehades av fröken Munther. Jag minns när min mor första gången blev permanentad i håret. En stor apparat hängde ned från taket med en massa rullar som sattes över papiljotter på huvudet. Allt värmdes med elektricitet. Observera! det fick inte vara åskväder vid den sortens behandling…

Kommers på Ringen. Anna Sannas expedieras av Christina Hjorth.

Så fanns Konsum eller Ringen, som butiken kallades i dagligt tal. Där var en särskild avdelningar för chark, livsmedel och specerier, manufaktur och så mjölkbutik i källaren. Även i denna affär kunde man köpa allt möjligt – och det som inte fanns för dagen, togs hem på beställning. Konsum var en förening där kunderna i regel var medlemmar. Varje gång man handlade fick man ett kvitto på summan. Kvitton sparades under hela året och vid årets slut räknades de tillsammans och lämnades in. Därefter fick varje medlem återbäring på sina inköp för det gångna året.

Det var särskilt spännande till jul. Då kom många roliga saker till affärerna. Bland annat hade Konsum under några år en liten bok som delades ut till medlemmarna, den innehöll recept, tips på julpynt och godis att göra själv, sånger och jullekar. Till nyår tillhandahölls en almanacka. Julskyltningen i början av december var också något att se fram emot för oss barn. Det hände att vi tog sparken ända till Jälkarby boa för att titta.

Gårdfarihandlare förekom ibland. Åkerling hette en och han kom ett par gånger per år, höst och vår. Han hade mycket i sina väskor, vackra förklädestyger, underkläder, strumpor, band och knappar m m. Två slaktare kom i sina bilar, om det var varje vecka minns jag inte – men ganska ofta var det.. De hade färskt kött och fläsk, pölsa, hackkorv, frukostkorv, falukorv, smörgåskorv och syltor, allt av egen tillverkning. Det hände även att fiskhandlare kom med färsk strömming eller annan havsfisk.

Jag har också minne av en skrothandlare. Han köpte upp allt som inte längre behövdes i hushållen, gamla kläder, papper och skrot av allehanda slag. I gula huset vid järnvägsbron i Jälkarbyn fanns Jälkarbyboa. Det var en riktig lanthandel som betjänade alla som bodde i trakten. I samma hus fanns postkontoret och dit fick man gå med sina postärenden, paket och dylikt. Dagligen kom ”Post-Erik” Hellström på cykel med posten till bruket. Under 50-talet öppnade Arvid Lönnquist en bokhandel i Granbo.

BOT FÖR VAGEL
Jag hade ont i ögat. Det var en stor otäck vagel på det ena ögonlocket. Det hände att jag fick följa med mor till Lindholms affär – och den här gången minns jag särskilt bra. Vi kom in i affären och mor började expedieras. Då kom Lindholm själv ut i butiken, han tittade lite extra på mig och försvann därefter ut. Så kom han tillbaka med en träbit i handen, frågade mor om något -–hon nickade och tog mig vid handen och sa att jag skulle följa med. Väl inkomna på Lindholms kontor bad han mor att gå ut. Han och jag skulle vara själva därinne. Lindholm tog fram en kniv och visade mig träbiten.

-Nu ska jag hjälpa dig med vageln, sa han. Då blev jag rädd för det såg otäckt ut med den där kniven. Det skulle nog göra hemskt ont. Lindholm tröstade mig och förklarade att han skulle skära min vagel i trä. Jag skär och du frågar varför jag skär… Vi satt mitt emot varandra och han började skära. Han sa: jag skär och skär, jag frågade: varför skär du – hans svarade med en ramsa om min vagel, vad han sa minns jag inte, det var ju så spännande.

Efter en stunds skärande säger han: håll nu den här träbiten i handen ända hem och var alldeles tyst tills du bränt upp den.

Vi gick hem, hela vägen var jag tyst och höll hårt i träbiten. Mor skyndade sig att göra upp eld i spisen och jag satt framför brasan och tittade ända tills träbiten var helt uppbrunnen. Tro det eller inte, min vagel var snart bra. Dessutom kan jag konstatera, jag har aldrig haft någon ny vagel sedan dess! I samband med detta skriveri anlände min post, däribland tidningen Land, daterad 18 januari 2002. Och där kunde jag läsa:

Botaren högg bort knarren.— Förr fanns det flera metoder att behandla den så kallade knarren, alltså värkande leder som orsakade små knarrande ljud. Ett botemedel var att hugga bort det onda. Den sjuke fick sätta upp foten eller armen på en huggkubbe och sedan högg botaren så nära som möjligt med yxa eller något annat vasst föremål. Botaren sa ”jag hugger, jag hugger” varpå patienten skulle svara ”varför hugger du?” Botaren svarade: jag hugger knarren ur led och i ved”.

VINTERVÄG
På vintern var det ofta fina snövägar som det gick bra att åka spark på. Ibland hände det att mor och jag drog iväg till Nyhyttan eller till Gessbyn och hälsade på bekanta – eller om mor skulle hjälpa till med slakt eller annat arbete.

En episod: det var vackert och lite kyligt på morgonen när vi startade. Vi skulle till Gessbyn, till Axel och Rut Matsson, vi hade var sin spark och skulle ta vintervägen över Vikmanshyttesjön, vidare över skogen. Vi kom fram på sätervägen nästan framme i Gessbyn.

Det var en så kallad vinterväg som timmerkörarna använde när de var i skogen. Dagligen körde de med häst och drog fram timmer och stock till kolmilorna efter nyhyttevägen. Där kolades i flera milor på vintern. Det hördes lång väg när de kom utför skogen, hästens klocka hördes långt, och tur var väl det, för det ganska fort utför. Det var bara att kasta sparken och klättra efter i snön för att komma ur vägen. Det gick bra.

Vi var i Gessbyn hela dagen, ute var det sol och dagsmeja. När vi skulle hem hade det börjat skymma och när vi kom ut på sjön i Vikmanshyttan var det alldeles mörkt. Det var plaskigt men vi sparkade på. När vi kom till landet vid stallet är det nästan strandlöst. Under dagen hade det smält bra. Då får jag sätta min spark i mors och sätta mig på hennes åkdon, vi åkte tåg. Så säger mor: nu håller du i dej, även om du blir våt. Jag höll i mig, mor tog rejäl fart och sparkade på ordentligt, vattnet plaskade om oss och jag blev våt hel. Vi sjönk men var så nära stranden att vi tog oss i land. Snart hemma fick vi klä av oss och torka kläderna, elda i spisen och krypa i säng.

DE GAMLA
När jag gick i första klass bodde jag som tidigare sagts på Smedjegatan, en trappa upp. Under oss i samma farstu bodde Johanssons-mor Anna och hennes son Hugo. En dag när jag kom hem från skolan och sprang uppför trappan snubblade jag på skolväskan, ramlade tillbaka utför hela trappan och blev liggande i farstun. Jag kände att jag nog slagit mig ordentligt i huvudet. Då är det någon som tar mig försiktigt i ena armen och frågar: jänta kan du stå på bena? – det var Johanssons-mor. –Nu får du allt komma in och ligga på min soffa tills mor din kommer hem. Så tog hon fram en stol till soffan bredvid mig och satte sig på den. Hon la en stor stekspade på min panna och den flyttade hon, det kändes kallt hela tiden. Efter en stund fick jag själv hålla spaden. Hon gick efter en snusnäsduk som var iskall och våt och la den på min panna. Så sa hon att jag skulle ligga alldeles stilla tills mor min kom.

Vi hade inte bott så länge på Smedjegatan, vi hade inte lärt känna grannarna så väl – och jag saknade tant Tilda i Gröna Lund. Nu förstod jag att Johanssons-mor också var en sån där go tant, lite allvarlig men snäll. Tack vare hennes ingripande så grejade hon mitt huvud, det blev bara en liten bula i pannan. När mor kom hem, hör jag hur Johanssons-mor öppnar dörren till farstun. –”Du får hämta din jänta här, hon ligger på soffan och har slagit sig i huvet”… Hon lät alltid lite barsk men jag visste nu att hon var vänlig och omtänksam. Mor tackade för hjälpen och jag gav Johanssons-mor en stor kram.

Karl-Johan Hedström

Sådana var dom – de gamla brukskvinnorna. Lugna, trygga, varma och goa! Och det fanns flera sådana kvinnor på bruket. Det var de som fött många barn som man sa mor till – med efternamnet före – och då visste alla vem man menade. Som till exempel Plåtslagar-mor, hon hette Karlsson men det fanns många med det efternamnet, ingen sa fru Karlsson om henne. I vår farstu bodde också Franzén och Franzén-mor, Karl och Emma Franzén, samt Karl-Johan Hedström, Alfred Hedströms far. Karl-Johan var gammal och böjd i ryggen efter många års slit på Bruket. Han gick fortfarande nästa varje dag till ingenjör Berg och skötte trädgården där. Han prenumererade på Stockholms-tidningen, han var snäll och lät oss läsa den när han var klar med sin läsning.

Franzéns var också till åren komna och hade liksom Johanssons-mor fått många barn. Nu var alla utflugna. Johanssons-mor och Franzéns var svärföräldrar till varandras barn, Herbert och Alida som bodde i Amerika. De kom ibland hem på besök och bodde då hos sina gamla föräldrar. Hugo var en gång över till ”det stora landet i väst” och hälsade på dem. Han brukade berätta om den resan som gick med flyg.

Jag drar mig till minnes hur de gamla under varma sommardagar satt på trapporna och vilade sina trötta kroppar, de satt tillsammans men ofta var de tysta som om de lyssnade på alla ljud som hördes från verket. De kunde verkligen alla ljud och på det sättet följa de olika momenten i tillverkningen av stålet, från hyttan till smedja och valsverk. Och posten var på väg, den kanske kom med ett efterlängtat brev från någon av de många barnen, utflugna i världen.

I den andra trappingången bodde Stenpelles, Edvard och Helga Pettersson, som också hade barn i Amerika. När det kom brev därifrån var det extra roligt, det var ju så mycket att berätta om…

Pariser-Hilda Johansson

Pariser-Hilda-( Johansson )– hade hon fått det namnet för att hon hade bott i bostadskasernen Paris? Hon bodde nu mitt på bruket i ett enkelrum med egen farstu och trapp. Senare flyttade hon upp till det gamla pensionärshemmet längst upp i Tallgatan. Mor och jag brukade hälsa på henne. Hon var alltid så glad när vi kom, hon bjöd på kaffe och goda kakor. Ett stort porträtt hade hon på väggen som föreställde hennes döda dotter. Hilda ville gärna berätta om henne och visade vackra broderier och spetsar som dottern gjort – och då kom hennes tårar. Dottern hade dött i lunginflammation i sina bästa år. Hilda sörjde henne resten av sitt liv.

Jag minns också Hildas rosor. I hennes fönster växte en krukros som nådde över hela fönstret och alltid hade vackra rosafärgade blommor. Mor fick ett skott och det växte i många år och gav rosor i vårt fönster. Hilda stod länge kvar på sin trappa och vinkade åt oss när vi gick hem.

De gamla, lugna och trygga människorna var en del av bruket och som hör till helhetsbilden av min barndom.

SKOLAN
År 1946 började jag skolan – då fick jag många nya kamrater. Vi var 16 barn i klassen och lärarinnan hette Maria Sjödahl. Den första terminen var Lena Johansson min bästa kompis. Vi bodde på samma gata, Smedjegatan, och hade varje dag sällskap till och från skolan. Senare flyttade hon till Säter.

Mitt på bruket bodde en familj som hade skaffat en hund, en drever. En gång när Lena och jag kom från skolan, hoppandes på ett ben i taget och pratade och skrattade. Då hade vi plötsligt hunden efter oss. Hunden gläfsade och nafsade oss i benen. Vi skrek och sprang, nerför Östra-Västra Nygatan, förbi vedbodarna, fortsatte på Smedjegatan tills vi kom hem där jag bodde. In genom dörren och lyckades precis få igen farstudörren framför nosen på hunden.

Nästa dag gick vi till skolan som vanligt. När skoldagen var slut och vi var på väg hem upprepades samma händelse – vi sprang för brinnande livet med hunden efter oss. Trots att den stora besten kopplades i en lina slet den sig när vi kom i närheten. Det slutade med att Lena och jag till slut valde en annan skolväg, den var längre men lugnare.

Andra klassare. Lärare: Maria Sjödahl.

De första åren i skolan fick vi som bodde på bruket gå hem och äta en gång på dagen om skoldagen var lång. De barn som bodde längre bort hade matsäck med sig. Så småningom började man lite försiktigt servera skolmat i gymnastiksalen, till barnen längst bortifrån. Det var enklare mat som gröt, välling, choklad, soppa och smörgås. Maten tillreddes i skolköket bredvid gymnastiksalen. Jag tror jag gick i tredje klass när alla barn fick mat i skolan. Det var Hilda Byhlin och Signe Karlsson, den senare skolvaktmästarens fru, som var de första mattanterna. Sjundeklassarna hjälpte till varje dag med att plocka fram och sätta upp borden och bänkarna samt duka. Gymnastiksalen användes som vanligt, både morgon och eftermiddag. Det var sju klasser i skolan med 15 – 20 elever i varje klass. Köket var inte stort, det var ju gjort för skolköksutbildning. Men tanterna ordnade det på bästa sätt. Allt diskades för hand. Senare blev köket ombyggt, men gymnastiksalen användes som matsal i många år.

Vi hade lektion i 45 minuter, rast i l5 minuter. På rasten skulle det vädras ordentligt i klassrummet, så oavsett väderlek öppnades ett fönster på vid gavel. Det blev några raster om dagen, frukostrasten var längre och då hann det bli både mat och lek. Vi lekte många olika lekar, bland andra var det ringlekar. Alla som ville vara med, både pojkar och flickor, från första till sjunde klass i samma ringlek. De större barnen lärde oss som var nybörjare. Det hoppades hage och hopprep – och det bollades. Vad vi beundrade det äldre kamraterna som kunde så mycket, men så småningom lärde även vi oss. I bollekarna användes både två och tre bollar. Det var olika turer och svårigheter, exempelvis att tur 4 var fyra kast med bollarna bakom ryggen och upp på ett närstående plank. Kanske var det 10 – 12 olika turer innan det var klart.

Och man fick bolla ända tills man tappade eller gjorde något annat fel…

Det fanns två garagen på skolområdet, ett alldeles invid dasset och ett intill vedboden, strax innanför grinden vid Tallgatan. Vi bollade på dess tak som var belagda med papp, släta och fina och på vedbodens vägg där det inte fanns så många fönster.

På vintern skrillade vi, åkte kana ända uppifrån skolgården och ner till skolgrinden. En del av oss stod på fötterna och åkte på skolsulorna, andra åkte på en bit kartong eller dylikt. Det var att skynda sig om man råkade vara längst ner vid grinden när skolklockan ringde in.

Vår skolgård bestod av en stor grusplan men även naturlig mark med träd och buskar (idag där skolhuset med bespisning ligger). Vi fick leka överallt inom området. Oftast var det små grupper med flickor för sig och pojkar för sig…

Litet mer tillsammans-lekar var att byta bokmärken eller att hänga någon. Att byta bokmärken var alltid populärt. Då gjordes en så kallad kassabok av en gammal skriv- eller räknebok. Man vikte alla sidor och pärmen på längden. Det blev en ficka av detta och i denna lades ett bokmärke och på några blad i boken stod det KASSA. Om man ville byta ett märke stoppades det i kamratens kassabok. För varje blad låg ju ett märke att byta, ville man inte ha just det bokmärket fortsattes stoppandet tills man hittade ett man ville ha – om man inte kom till kassa för då var man tvungen att offra sitt märke. På så sätt tjänades eller förlorades bokmärken!

Att hänga någon gick till så här: man sopade undan lite sten på grusplanen så det blev en slät och fin jordyta, med en pinne kunde man rita eller skriva där. Det var fråga om två kamrater, en tänkte ut ett namn, på en stad eller liknande, gjorde en ruta för alla namnets bokstäver. Den andre skulle nu försöka komma fram till vad det var för ord. Sade en bokstav i taget, var det rätt bokstav fylldes den i där den hörde hemma, annars blev det ett streck på hängningen.

Ett exempel: tänkte på STOCKHOLM

Han blev hängd eftersom det valdes bokstäver i alfabetsordning…

Alla barn var ute på rasterna och fick frisk luft och var aktiva. Ibland var vi fulla av snö och våta. Hade vi stövlar på oss fick vi lämna dem i korridoren, annars hade vi våra skor på oss i klassrummet. Det var vanligt trägolv som var fernissat, varje dag städades det och ett par gånger under läsåret var det skurlov. Då skurades alla golv riktigt ordentligt i både korridorer och skolsalar – och kanske fernissades igen. Dasset var ute, bakom skolan. Det var ett med många fjölar och ett par med två och ett särskilt för pojkarna. Var man tvungen att gå dit, gick det fort!

Högst upp i skolhuset fanns en sal som kallades kyrksalen – det var väl för att den var den största och för att den användes som kyrkorum vid gudstjänster. Det fanns ingen kyrka på bruket. I den kyrksalen blev jag döpt tillsammans med några andra små barn som senare blev mina skolkamrater. Emellanåt fick vi se film och då samlades några klasser tillsammans i kyrksalen. Vi satt på bänkar, stolar och på golvet -–även på hyllor runt väggarna, så hela salen fylldes. Skolradion gav olika program för olika klasser och för varje termin fick vi ett skolradiohäfte med ett bildmaterial och sångtexter i så att vi kunde följa med i de olika programmen. Ofta var det sångstund – då fick vi göra sångövningar i klassen, tillsammans med radion.

Spännande var det att lyssna på upptäcksresande Sten Bergman när han berättade om kannibaler och paradisfåglar, från sin resa i Nya Gynea. Då fanns det vackra fåglarna på bilder i radiohäftet.

När vi hade gått ut sjunde klass var det utbildning även på sommaren, fortsättningsskolan. Det var trä- & metallslöjd och skolkök för pojkarna och syslöjd och skolkök och lite barnavård för flickorna. Sedan var vi redo för arbetslivet?!

ETT SOMMARMINNE

Arvid & Karin Gröning

Ett par gånger under sommaren brukade min mor och faster Karin i Byn ställa till med stortvätt vid den gamla tvättstugan som låg i Byn vid Vikmanshyttesjön. Då skulle allt tvättas, från sänglinne till mattor. Det tog flera dagar.

Först skulle det tas dit ved att värma upp pannmuren med som fylldes med vatten. Sedan såg man till att där fanns allt som behövdes- baljor, tvättbräda, borstar och tvättlinor. Det mesta fick man hålla med själv – det blev några vändor med skjuträven innan allt var på plats.

Så kom dagen då allt skulle tvättas. Vatten bars in från sjön, elden gjordes upp under pannmuren. Dagen innan hade vittvätten lagts i blöt och den skulle sedan kokas med lut och soda. Men först gnuggades det lite extra på svårare fläckar. Så ner i koket. Det puttrade och kokade- hela tiden fick man stå med bykstången och peta ner för att hålla tvätten under det kokande vattnet. Karin stod och puttade vid grytan och mor låg vid bryggan och skurade mattor. Så turades de om…

Efter ett par timmar togs matsäcken fram, den bestod av stekt ägg, smör, hårt bröd, kaffe och bullar. Vi satte oss i gröngräset utanför tvättstugan eller på bryggan om den inte blivit alltför våt av allt mattskurande. Oj, vad gott det smakade. Humlorna surrade och fjärilar och trollsländor svärmade runt om oss – och det doftade sommar. Mor sa att innan vi går hem ska det bli skönt med ett bad. Hela jag var redan våt efter att ha plaskat vid bryggan med mor, men att bada skulle ändå bli roligt. Efter maten fick jag hjälpa till att hänga mattorna som låg renskurade och sköljda på bryggan. På långa stänger hängdes mattorna upp och fick sitta där till nästa dag. Så skulle det streckas till den övriga tvätten. Mor och Karin hjälptes åt att spänna linorna. Ibland blev strecket för långt och slappt, då fick det stöttas på mitten med en extra stör. Tvätten togs ur pannmuren, Karin fick lägga sig vid bryggan och klappade och sköljde den. Mor bar ut den varma och tunga byken till bryggan.

Sedan värmdes nytt vatten för att tvätta blåkläder eller randkläder. För att få den ren räckte det inte med kallt sjövatten utan en balja med varmt vatten och pulver (Persil eller Solidar), skurborste och tvättbräda. Sedan sköljning vid bryggan. Karin vred all tvätt för hand, så gott hon kunde och orkade, hängde för varv på strecken. Hon började med lakan, tog sedan mindre saker som dukar, örngott och handdukar. Solen sken och det blåste lagom hårt – det var minsann tur med vädret!

Än en gång togs matsäcken fram och det blev kaffe, saft och bullar. Så hjälptes de åt att skölja och hänga mors blåkläder. En del tvätt var redan torr och kunde läggas i korgen. Mor lade sin vittvätt i blöt, den skulle bykas nästa dag. Sen kom badet, äntligen. Det hade jag väntat på. En liten bit från tvättstugan och bryggan låg ett par ekor vid stranden och där var det inte så djupt vatten som vid bryggan. Där blev det bra, för ingen kunde simma. Mor och Karin hade aldrig lärt sig och jag kunde bara några simtag utan dyna. Mor hade palmolivetvål och rena handdukar. Vi tvålade och badade, plaskade och skrattade och hade en roligt och skön stund som avslutning på dagen. Det luktade sjö, palmolivetvål, ren tvätt och sommar!

Den rena och torra tvätten togs med hem på skjuträven, mattorna fick sitta kvar över natten. Inga moln på himlen så inget regn i sikte. Nästa dag skulle bli lik den första fast med ombytta roller, Karin skurande mattor vid bryggan medan mor bykade vittvätt vid pannmuren. Några dagar senare skulle det manglas. Då hade man dragit ihop tvätten, alltså sträckt och lagt lakan och örngott samt handdukar redo för mangling. Många gånger fick jag följa med och mangla. På bruket fanns två mangelbodar, den ena var i Kornskruven, den andra i en gaveln av en vedbodslänga.

Det var alltid kyligt i mangelboden som saknade fönster – och dörren var alltid ordentligt låst. Det var stora tunga manglar med marmorskivor och rejäla rullar. Det fanns en smörjkanna så man fick själv ge mangeln några droppar i kuggarna. Då gick den stora veven litet lättare. Mor var alltid rädd att mangeln inte skulle stanna när det var dags att vicka den tunga valsen för att byta mangeltvätten. Men det gick alltid bra. Det fanns ju en spärr som slogs i före vickningen. Tvätten blev mycket slät och fin, dukarna riktigt glänste efter denna behandling. Övrig tvätt viktes in i prydliga högar i linneskåpet, ibland krusades till och med örngottsbanden.

Den här minnesbilden visar var en stortvätt innebar för den hemarbetande kvinnan på bruket på 1940-talet – innan den nya moderna tvättstugan var ett faktum, med tvättmaskiner och mangel som drevs elektriskt. Då gick hela proceduren på några timmar.

Jag var inte så gammal, kanske 7 – 8 år, och kunde då inte förstå hur jobbigt det egentligen var att tvätta. Men det är en upplevelse och ett minne som idag år 2002 väcker både känslor och doftförnimmelser. Jag undrar om någon om sidådär 50 – 60 år hört talas om en dylik företeelse.

och ETT VINTERMINNE
Vid 10 – 12 års ålder kunde vi barn få börja sälja tidningen AT. Det var en ansvarig distributör som varje dag hämtade en bunt tidningar som kom med tåget till Vikmanshyttans station. Vi var kanske sex sju stycken som sedan sålde och förmedlade ut dessa tidningar varje kväll. Bruket var indelat i olika distrikt och mitt område var London och husen på gatan upp till ungkarlsbaracken bakom Mojsen plus hela Byn. Jag hade omkring 20 stamkunder, men fick alltid ytterligare några kunder varje kväll. I regel började vi vid 18-tiden men det hände inte så sällan att tidningsleveranserna var försenade – då blev det ganska sent innan sista tidningen var på plats. Det var litet kusligt på hösten när det blev beckmörkt och speciellt i Byn där det var sparsamt med gatlysen. Jag gick alltid – när det var vinter och sparkföre användes sparken.

En gång var det snöstorm, det gick knappt att ta sig fram. Jag fick lämna sparken vid Mojsen. Snön blev djupare och djupare, den var dessutom blöt och det blåste rejält. Det tog extra lång tid den kvällen men skam den som gav sig. Redovisningen skedde vid 11-tiden den kvällen.

Mamma var ängslig och nästan gråtfärdig när hon kom emot mig på järnvägen vid Martängen. Vi tjänade några ören på varje tidning, den kostade 25 öre. Förtjänsten blev några kronor i månaden – och till slut kunde jag köpa mig en cykel för ”tidningspengarna”. Då var jag stolt och lycklig… Än idag kan jag räkna upp stamkunderna och var de bodde, mina kära tidningsabonnenter.

Inga-lill vid konfirmationen

Jag har berättat några minnen och återgett några glimtar från mitt barndoms bruk och den miljö vi buksbarn växte upp i. Ubte var den så dålig, den var varm och trygg – och rik på minnen. De första levnadsåren är viktiga för en människa och jag är glad att jag blev född i Gröna Lund i Vikmanshyttan en junidag 1939 – när brukets alla äppelträd stod i blom.

Det sägs att när man blir äldre så kommer barndomsminnena allt tydligare – och det kan jag hålla med om!