Astrid Hagman
Ja, nu är den på plats, midsommarstången, skönt majad med gröna kransar. Nu får vi alltså en chans igen, att lyss till sången och glädjas åt barn som dansar…
Kära alla midsommarfirare! Kanske vore det hög tid att börja använda order Högtid om de stora helgerna lite oftare. Nu när vi i alla fall säger oss ha helg minst 52 gånger om året. Förr, för inte så länge sen, hette det lördag och söndag, åtminstone här på våra trakter. Nu existerar bara helger, dubbelhelger och långhelger. Visst låter det enahanda, eller enhetligt kanske? Ja, det är nog det som är meningen, lite datapåverkat så där.
Midsommarafton i Vikmanshyttan, det är den dag då man träffar folk, bruksbor (om vi fortfarande får kalla oss så9 som vi inte sett sen förra årets midsommar, barndomsvänner och gamla skolkamrater: -Nämen hej, jaså du är hemma du å, brukar det låta lite här och var i folksamlingen. Hemma ja, även om man har hus och hård aldrig så på långt håll, så är orten där man växte upp betydelsefull i en människas liv. Den slutar nog aldrig riktigt att vara ”hemma”.
Vikmanshyttan har – som många andra liknande samhällen – bekymmer med överlevnad. Det kanske inte märks för den ytlige betraktaren. Vi lever ju som väl är i en sån samhällsordning att det inte syns utanpå. Inte än i alla fall. Men alla vet att framtiden när det gäller arbetstillfällen hänger på en ganska skör tråd. Ibland har det visat sig en ljusning, men så har återigen små förhoppningar grusats. Också många så kallade klipp som det görs nu för tiden känner vi rädsla för, att lätt komma i vägen för saxen! Igen! Det här är den sjätte midsommaren vi firar efter det som vi kallar ”chocken”. Fem högtidstal har sen dess hållits på den här platsen, som alla mynnat ut i förhoppningar om stabilisering och framtidstro. Och vad ska man annars säga och önska?
När Vikmanshyttan hade sina glansdagar var det tydligen ändå så obetydligt att det var knappast någon ute i landet som kände till det. J, det ligger i södra Dalarna, man tillverkar ett berömt kvalitetsstål där, CRU.
Men nu när orten är i krympande, då är det plötsligt tvärtom. Nästan alla vet med detsamma. Jaha, Vikmanshyttan, det var ju där som … o.s.v. Hela storyn1 Men det är inte bara dråpslaget och händelserna däromkring som gjort namnet känt, fastän det hade ju stor genomslagskraft. Även enskilda människor och aktiviteter är värda att namna. Har vi inte en stjärna på himlavalvet kanske som är uppkallad efter den vikmanshyttebo som fann just henne bland myriader stjärnor! Nova Dahlgren. Det ni! Nu är det kanske inte så många som intresserar sig för stjärnor just. Men tavlor då? Konst? Här har vi Sveriges enda genuina litografiverkstad. Konstnärer står i kö för att få komma hit och namnet Vikmanshyttan figurerar på utställningar både inom och utom landet.
Kyrkans ungdomsarbete som resulterar i kyrkospel och dramagrupper har också hjälpt till att lansera oss på flera håll. Kanske, kanske, det här kändisskapet kan vara till någon nytta nu när vi i konkurrens med så många andra orter ska försöka övertala folk att turista just här och njuta av våra vackra omgivningar och de aktiviteter som bjuds.
Om vikten av att inte resignera, vikten av att ställa upp, att få ett eller annat sätt delta i samhällsarbetet har det skrivits och ordats så mycket, så det borde alla veta nu. Du som är ung, eller relativt ung idag, det är ju Du och Din familj det gäller i första hand. Framtiden är det Du som formar. Du kan göra det aktivt eller passivt, men båda delarna sätter fårstås sina spår.
Innan Jag avslutar midsommarhälsningen vill jag gärna återknyta till temat hem och hemkänsla. Jag besökte nämligen arbetarköket vid museet häromdagen. Den känsla som man får när man stiger in där vill jag närmast betrakta som en sorts ömhet. Dels för tingen, säng, soffa, bord och stolar, skänk och byrå. Ja, precis så var det, matbestick som skulle skuras med skursten. Hade man inte sådan fick man gå ut och skrubba dem i sandblandad jord. Dels för människorna som trots stora familjer här skulle skaffa sig vila och rekreation mellan arbetspassen…
Nu får jag verkligen inte stå här och prata längre. Sommaren är kort, det mesta regnar kanske bort, heter det ju i en ny popsång. Men även sommaren 1983 ska väl kunna visa både vackra, varma och soliga dagar. I vårt traditionella fyrfaldiga leve lägger vi också in en önskan att många också i fortsättningen ska kunna utbrista: Vårt älskade Vikmanshyttan, vår plats på jorden!