Ett antal så kallade
månadsdikter, januari – juli 1984
författade av bruksprästen Göran Granberg
JANUARI
Våga göra bort sej
våga stå på huvudet
våga dratta på ändan
våga satsa djärvt
på det omöjliga
inte rädas bli utskrattad
förhånad beledd
för din onaturliga hoppfullhets
skull, för din orimliga tros skull
för din omöjliga kärleks skull
våga se på världen ur
överraskande synvinklar
våga göra bort sej
våga vända världen!
Spela Godspell i Götene
bygga upp universum ur intet
för en häpen och gripen publik
glatt berätta om det otroliga
låta människor känna gemenskap
värme delaktighet
ta ned det högtravande
till den lilla människans nivå
låta tryggheten lysa, genomlysa, värma, visa fram Kronan, brudens Krona, vara clown, vara barn
inför Någons ansikte.
Dramahelg för ungdom i Vikmanshyttan.
vi får uppleva Norrby teaters
oförglömliga föreställning av
Atholl Fugars ”Ön”,
plötsligt är kyrkan Robben Island
den fruktansvärda fångön
utanför Sydafrikas kust,
stenbrottet, dammolnen,
det förnedrande slavarbetet,
doften av urin och exkrementer,
”spyflugans”, plågoandens
outhärdliga övermakt, allt är där!
John och Winston trängs
på den minimala cellytan,
nöts mot varandra, kvävs av varandra.
Vit som en etsande svetslåga:
längtan efter hemmet, kvinnan, barnen.
Omöjliga liv!
Orimliga existensvillkor!
Tills en dag befrielsen är där.
vågspelet, handlingen,
den förlösande Handlingen!
Man gestaltar en scen ur Antigone,
flickan som handlade med sambetet
mot den allsmäktige Staten.
begravde sin döda bror,
väl medveten om insatsen: livet,
väl medveten om risken
att trotsa makten.
(Och vi lär oss, ord kan vara
handling, ord kan vara befrielse!)
(Och vi anar, kyrkan är inte kyrkan,
förrän den är Robben Island,
identifierad med John och Winston
i deras omöjliga kamp
för sitt människovärde!)
En dag kommer en liten tunn bok
med posten, en RISK-publikation
från Kyrkornas Världsråd i Geneve,
jag läser gripen den malaysianske
skalden och advokaten Cecil Rajendra,
försöker berätta:
”säj aldrig: jag bror mej inte om:
komihåg, du är din grannes granne
alla våra öden är knutna samman
intrasslade ohjälpligt i varandra
tidvågen som slukar andra i dag,
ligger i bakhåll för oss i morgon
lika för alla
går en framtid oss till mötes
tecknad med hotbilder
opålitlig som den krusande havsytan”
Själen till Kristus:
Du spänner din regnbåge över mej,
Älskade, din lysande regnbåge
på årets förstadag, till
försäkran om din aldrig vikande
omsorg, ditt aldrig sviktande
engagemang i mitt livsöde, som om
mitt lilla livsöde skulle vara
något stort och märkvärdigt, som
om jag vore den enda i världen du
hade att bekymra dej om, älskade,
du som har så många, men det är som
vore de alla de enda, för mej, i
dina ögon, i mitt hjärta, Älskade!
Vi plockar upp Riksutställningars
Amandia-skärmar –Victor, Agneta
och jag. Som piskrapp drabbar oss
de sydafrikanska bilderna.
Kan det vara möjligt, att sådant
händer, att sådant får hända,
sådant avskyvärt förtryck av
människor får existera bara,
en dygnsresa ifrån oss?
FEBRUARI
Här i verket
arbetar vi
effektivare
än någonsin
får fram mer stål
än någonsin
av bättre kvalité
än någonsin
dom flesta av våra
maskiner går i
fyrskiftsdrift
stansmaskinen
spottar fram
”blankes” i
otroliga mängder
jämnt och effektivt
produktionsresultatet
för i år kommer
att vida överträffa
fjolårets
och vi lägger
vår själ i att
få fram en jämn och
konkurrenskraftig
produkt.
Högt uppifrån hör vi
otydligt
mumlande hotfulla
röster diskutera
vår framtid
Djupast ner i oss
bor ängslan
skall all vår möda
ha varit
förgäves?
Du ska inte
måla fan på väggen
säjer chefen,
men måla för all del
inga änglar på väggen heller.
Hans sträva realism
utan överdrifter
varken åt ena
eller andra hållet
skapar den trygghet vi behöver,
vi alla behöver för att fungera
här på verkstan.
Han är som en far
för oss, det är nog vad vi
behöver i den här ängsliga tiden.
En strålande sommarsöndag,
perfekt sparkföre,
tusen skimrande soldiamanter!
Men det är knäpp tyst på byn,
inga barnvagnar, ingen sparkåkare, ingen enda!
Javisst, det är ju Jonas,
våran Jonas.
som åker slalom i Sarajevo.
Och vi tittar alla trollbundna vid TVn!
Vi på kontoret
ska flyttas nu, bäras bort,
som bord som stolar
till en ny miljö till en främmande stad.
Javisst: det blir säkert bara,
det blir fint för oss, det blir nog ett
mycket bättre och effektivare kontor
(tro inte att vi
protesterar, det
har vi vant oss av med!)
Tillsammans med
bord och stolar,
skrivmaskiner och
dupliceringsapparater
ska vi bäras bort
forslas iväg, det blir nog bra!
Glöm, bara inte
vi är människor, bär oss varsamt
förpacka oss väl,
vi är människor!
Fan också,
säjer fackbasen,
jag är besviken,
vi har bara 230
av de utlovade 400 jobben!
Det är nästan
omöjligt få in några ungdomar
här i verket, för att inte tala om
svagtpresterande och handikappade.
Det går 31 ungdomar
under 25 år
arbetslösa i vår lilla by.
Det är inte klokt, rösten skälver av
indignation!
Man tror att en arbetslös
har tid, mycket tid,
ett överflöd av tid
men det är fel: tiden
finns inte, den rinner
på ett underligt sätt
mellan mina fingrar
som sand, som sand rinner
den mellan fingrarna,
ingenting är kvar
det finns inte tid hos mej
som är arbetslös,
påstår den arbetslöse.
MARS
Litoverkstans gamla trotjänare
den mer än hundraåriga tryckpressen
fanns med redan på Paris-utställningen
spottar fram bilder med osviklig precision,
i motsats till de flesta andra maskiner är
det viktigt att den kan gå långsamt,
förklarade en gång gamle litomästaren
Rolf Jansson – men det ligger ett
komplicerat arbete bakom varje bilds
tillkomst och ett förtroendefullt samarbete
mellan litograf och konstnär.
Vi gläder oss åt litopojkarnas framgångar
och se med glad häpenhet många av
Sveriges främsta konstnärer på besök i
vårt lilla Vikmanshyttan. Axel och Erik
Olsson, Esaias Thorén, Roland Svensson,
Folke Ricklund, Karl-Axel Pehrsson, Lars
Pirak, Mona Huss-Walin med flera…
I Björkallén möter jag Olle 3 år.
Olle på skidor,
med napp i munnen,
alldeles säkert en
blivande Vasalopps-löpare!
Mamma skjuter barnvagnen
med lilla-syster
tryggheten finns strax bakom,
men Olle spänstar på
och behärskar tekniken otroligt väl!
Det är en underlig värld vi lever i,
säjer maskinföraren trumpet.
nu är vi före med produktionen 2 veckor
och måste hålla igen – bolaget har inte
råd att ligga inne med så mycket material,
vi kan inte utnyttja hela maskinparken,
vi får hålla tillbaka vår iver, industrin har inte
råd att utnyttja hela vår kapacitet!
Man tror inte mina ord
när jag säjer att en
grillkolskolare slagit sej ner på vår
gamla soptipp.
Men det är en man med
både fantasi och
idérikedom.
Vi importerar 80 % av
våra grillkol, säjer han,
och i våra skogar finns
massor av sly, jag skall
kunna sysselsätta en fem,
sex tonåringar i sommar
med rensningsarbeten.
Stolt pekar han på
resultatet av den
första bränningen i den
primitiva retortaugnen:
här ligger grillkol för
mer än 500 kronor.
Är det inte just vad vi behöver:
människor med idéer och uthållighet,
okuvliga, envisa, beredda
att tillvarata våra
bortslösade resurser?
Måla ett blommande fönsters ljus lätthet
mot hotbilden utanför –
ett vintrigt landskap,
bolmande fabriksskorstenar…
Reducera det skrymmande till rimliga
proportioner, ställa verkligen till
rätta i drömmens riktigning.
låt det levande blomma.
Besegra död med liv.
Visa de klentrogna, förlamade, överisade:
verkligheten går
att förändra.
(”Bild-text” till en litografi av Mona Huss-Walin, och tryckt på Litoverkstaden i mars 1984)
APRIL
Över ängarna vid Uta
hör jag lärkans drill
svag men absolut tydlig.
Jag ser mej om,
på fälten vilar snö.
snö och åter snö i
meterdjupa drivor.
Vilken obotlig optimist
vill du hålla hoppet vårt
vid liv denna kalla vår,
denna snåla, isiga vår!
Hur ska du klara dej?
Har du något viktigt att
lära oss du professor i
överlevnadsteknik?
Den här stålhyveln hyvlar
ner snabbstålsbanden
från 13.05 till 12.70
millimeters bredd.
Toleransen är tolv hundra-
dels millimeter, från 12.63
till 12.71 får den variera.
Ju mer skärstålen nöts, dess
bredare blir banden, och
genom ugnarna ska dom åtta
gånger. Så det är en komplicerad
procedur att få fram
snabbstålsband. Men jag trivs
bra vid den här maskinen, det
blir sällan långtråkigt, det är
viktigt att passa den, man får aldrig
lämna en gående maskin, säjer
maskinföraren som på fritiden
fångar rävar och rådjur och
fäster med olja på sina
pannåer.
Jag bryr mej inte om kyrkan,
säjer gammelsmeden med eftertryck –
men har någon någonsin frågat
gammelsmeden, varför han inte
bryr sej om kyrkan.
Kanske ligger något bittert minne
sedan barndomen och gror,
ett smärtsamt trauma,
ett sår som aldrig fått ärras.
Kanske om man brydde sej om
att fråga gammelsmeden,
skulle han börja fråga,
bli lite nyfiken,
lite håpet imponerad.
Varför i all sin dar
kan inte kyrkan
låta bli att bry sej om
gammelsmeden?
En ensam trana
stävar västerut
ljudlöst,
med väldiga
vingslag.
Mildnad i luften,
tussilago vid
vägkanten.
Så är det då äntligen vår!
Jag tränar och tränar
på min svåraste replik någonsin,
fem små ord, fem tunga ord,
fem omöjliga ord.
MARTIN LUTHER KING ÄR DÖD
martinlutherkingärdöd
Martin Luther King är DÖD
MARTIN LUTHER KING är död –
en förtvivlans skri, en smärtfylld viskning
ett brustet hopp, en ödslig tomhet:
MARTIN LUTHER KING ÄR DÖD
MAJ
På väg till gökotta kl 4.00 på morgonen –
Åtta tappra damer ur Arbetskretsen
plus kaplanen, i hällande regn,
passerar vi Björkallén, krockar nästan
med ingenjör Orups vinbärssniglar
en framsynt odlare som också inplanterade
pestilansroten med de röda axen och de
väldiga bladen (fast vinbärssniglarna har
aldrig blivit särskilt populär maträtt i
Vikmanshyttan)
konstaterar att våren är på färde
med häggen snöande sin vita blom
över Turistvägen och kabbelekan
lysande glad i alla diken,
konstaterar att den betagande utsikten
från högsta punkten på Holmboberget
är totalt försvunnen, inte på grund av dimman
utan på grund av de uppväxande tallarna på
det gamla kalhygget – annars är vi
minsann inte särskilt lyckliga över
kalhyggen i Vikmanshyttan, med de
djupa skogstraktorspåren och våra
älskade strövmarker totalfördärvade.
När du kramar om ditt barn
är det Den Älskade du kramar om
när du smeker ditt barn över kinden,
är det Den Älskade du smeker.
när du försummar ditt barn
sviker ditt barn, är det den Älskade du sviker,
så näranära är Han,
så svindlande nära,
i ditt barn är han, ty han har sagt
och säjer det åter vid åter
var gång ett barn döps
(också denna vårdag, när Maria Camilla
och Johanna Ulrika döps i Norns
lilla undersköna kyrka)
”Den som tar emot ett litet barn
i mitt namn, han tar emot mej.”
Sitt orörlig,
absolut orörlig,
dämpa din oro,
sitt stilla,
andas knappt:
några rådjur passerar
invid skogsbrynet.
Skräm dem inte!
Den sköna synen
är snart förbi,
låt inte tillfället
gå dej ur händerna,
sitt orörlig,
andas knappt!
Jag har äntligen fått kontakt
med mina barn,
säjer f.d. divisionschefen,
det är trafikolyckans förtjänst,
dom har knappast sett mej förut,
14-åringen, 16-åringen och 19-åringen.
En särskilt fin och varm kontakt har
jag fått med min nitton-åring,
så ur många synpunkter välsignar jag
bilolyckan.
Mycket annat positivt har jag också
fått uppleva, när jag legat där
utslagen, mycken hjälpsamhet och
omsorg.
Men måste det verkligen en trafikolycka
till för att vi ska upptäcka vad vi har i
varandra, undrar f.d. divisionschefen.
Maka oss närmare varandra
den som förmår
vi har ljusår från varandra
fast vi har samma planet
fast vi bor i samma kvarter
fast vi bor vägg i vägg –
maka oss närmare varandra,
du som förmår!
JUNI
Man har den där smedjan på ryggen.
sa gammelsmeden, men vad det var
skönt komma från på helgerna, till
stugan vid Stora Norn. Det fanns
alltid arbete på den tiden, massor
av arbete, alltför mycket, ingen brist
på jobb, minsann – nu ska man tjäna så
mycket pengar, kanske är det därför
som jobben försvinner, undrar gammel-
smeden eftertänksamt.
Vad det är fint när vänner kommer
på besök! Då får man se saker som
man annars inte ser. Tack, Audrey Eyre
och Dersen Strafford från Handsworth,
Sheffield! Taxi Holmgren bjöd oss
på älgsafari, och vi hittade 8 älgar
en grävling och åtskilliga harar, en smäcker
enkelbeckasin och en morkulla oräknade!
John Palm och sonen Magnus bjöd oss på
sakkunnig gajdning vid den märkliga
fågelsjön Hovran, på väg att ”a-listas” ur
ornitologisk synpunkt, något att visa
fågelintresserade!
Vi fick uppleva det väldiga fiskgjusparet
i aktion, fisk efter fisk dras upp ur djupet
och fraktades i ilfart bort till boet långt
på andra sidan älven. Ett fiskgjusbo kan bli
500 kg tungt, berättar John Palm, ibland
faller det ner på grund av sin alltför stora
tyngd. Och vi fick höra flodsångaren, en
ytterst sällsynt gäst, med ljud starkt som
en sikadas i alsnåret. Och tack, Carl von Linné,
att du gav oss latinska namn även på fåglar!
Nu kan Dersen tack vare latinet identifiera
de 30-tal fågelarter vi såg vid Hovran denna
milda junikväll!
Kablaget till JW 1 och JW 2, storkassetterna,
som blivit mer och mer populära, kopplas
snabbt och vant, ändå säkert, minsta fel
avslöjas obevekligt! Nu är det stressigt, nu
strax före semestern – under sommaren är
det som elkassetterna brukar installeras.
Denna midsommarhelg skall vi sällan
glömma! Regn före och regn efter!
Vi lyckades inte ens få stången klädd
kvällen före som vanligt på grund
av hällregnet! Men midsommaraftonen
ingick med strålande sol. Vi lyssnade
betagna till Christinas sommartal,
Marias näverlur, Daldockornas folkmusik.
Lekar blev det som vanligt, och glad
gemenskap med människor från när
och fjärran.
Så satte någon punkt för vår midsommarfest
med ett mäktigt kanonskott,
och sen började regnet hälla
ner. Märklig midsommar!
Fem jobbare blir kvar veckan efter semestern
för att klara av leveransen av 45 kyckling-
grillar – men var är plåtverktyget som lovades
till i morse, det har visst fastnat i Mora,
och poppnitar saknas, skulle kommit med bilen
från Järnmats, å att behöva vänta, vänta, vänta
när det är brått, allt är en kaotisk röra,
men så brukar det vara strax före semestern
(i alla fall så blev kycklinggrillarna klara,
och levererade i rätt tid, tack vare allas
solidariska insats, ja sådant kan väl bara
hända på en liten verkstad, där alla känner
sitt ansvar)
Mördrar vakar överallt över sina små. Andmamman
som spankulerar över planen framför gamla
kontoret har nio gässlingar. Vilket besvär att
hålla reda på dem alla, se till att ingen enda saknas!
Vi hade glatt oss åt gemenskapen den här helgen
med den dynamiske domkyrkeorganisten i Bukoba
Deogratias Mahamba. Han skulle kommit till
Arlanda torsdag kl 20.50 med flight SH 558, men
vi blev lurade på konfekten! Deogratias
fastnade i den svenska byråkratismens fällor,
utan att alla papper är klara kommer man inte
genom passkontrollens argusöga, man blir
stoppad och snabbt återförpassad till utgångs-
punkten – att telex via Dar återkallar hastigt bokningen, och där sitter Deogratias och väntar,
väntar, väntar – ett enda litet papper saknades –
vem var det som sa att det bara är i uländerna
som byråkratismen är outhärdlig, totalt
outhärdlig.
Kabelskåpen från Vikmanshyttan skall pryda
arabiska ökenvägar, kameler ska stirra högdraget
på Den Nya Teknikens under – dom är ju inte av
guld utan av vanlig enkel plåt!
Ökenbeduiner ska häpna över Vikmanshyttan
någonstans långt borta, ett sagoland med snö och is.
”Nu kan han som har hand om elen, sitta kvar i
selen på kamelen”, skanderar
verkmästaren belåtet
.JULI
Vilken poesi över de första
sommarkantarellerna,
hur små och skruttiga dom än är!
Och vilken otur att det var hål
i min plastpåse
så att jag bara hade en enda kvar
när jag kom hem och stolt tänkte
visa upp dem för min hund –
inte mycket att visa
ens för ens hund!
Mellan första och andra björken i Björkallén
hittar jag en sällsynt växt, en raritet,
en gul leguminosae med röda stänk.
Vad kan det vara? Jag rusar ner till Håkan,
botanisten på SSAB-verkstan, men han står lika
frågande som jag. Vi beslutar konsultera
Elis Dahlgren, vår lilla bys ”universalgeni”, han
som inte bara korresponderar med utländska
astronomer på novor och konjugationer
utan även har kontakt – via esperanto – med
människor på andra sidan gränser och
järnridåer, han som mer än 80-årig har två
viktiga ofullbordade projekt på gång:
en flora över vikmanshyttebygden
och en grammatik över norrhyttemålet. I den
vildvuxna trädgården kring det dufströmska huset
hittar vi honom, stolt demonstrerande alla
de botaniska rariteterna. Jag visar upp mitt
fynd. Förstrött betraktar han den, avger snabbt sitt
omdöme. Det där är den vanligaste av
alla våra leguminosae, käringtand, lotus cornniculatus.
Den är inte riktigt utslagen än. Därav de röda
topparna. Slokörad låter jag mitt fynd falla till marken.
Detta är något totalt obegripligt
för mina vänner i Kashasha
hur kan en människa bo i ett
stort hus alldeles ensam,
med bara en hund till sällskap.
Människa behöver människa.
Människa behöver människas närhet
Människa behöver
människogemenskap –
har ni inte förstått det
ni i det kyliga välfärdslandet
där uppe i norr…
För att riktigt kunna se genom luppen
de undersköna teckningarna på hampdånets
undre läpp var vi tvungna att falla
på knä i Holbergs trädgården,
Håkan botanisten och jag:
(Men Andreas, just fyllda fyra år,
var av precis lagom storlek!)
Kanske har vi blivit alltför
högresta?
Kanske faller vi alltför sällan
på knä?
Kanske är det därför vi ser så lite
av Det Underbara?
Dom här benen du har gett mej har tjänat
mej oavbrutet och troget i mer än 60 år –
förlåt men jag är som obeskrivligt lycklig
över mina ben – dom har fört mej från Fjällnäs
till Jonas och Eva Middagsfjälls kåta i Gröndalen,
över Ultevis fjällhed strax väster om Salto,
dem har låtit vandra andaktsfullt på det väldiga
Flatruet och inte tvekat när det gällde att bestiga
Gråhöa i Gudbrandsdalen, dom har fört mej upp
på Yorkshirehedarna och vandrat med mej mellan
enbuskar och ginst på Lyneburgerheden, och i ”sommar-
skogen” på andra sidan Vikmanshyttesjön, dom har fört
mej kring i Berlin och Bukoba, i Sheffield och Trier,
mina ben dom underbara, trogna: ”Jag tackar dej
att jag är danad så över måttan underbart” –
Psaltaren 139:1