”Man ser inte mycket av det här bruket när man kommer landsvägen från Hedemora. Inbäddat i grönska ligger det, gömt i sin dal mellan mäktiga höjder, naturen liksom uppslukar det, man kan inte drömma om att här finns ett stål-verk som sysselsätter 450 personer, men här ligger det i alla fall mellan de båda rogivande sjöarna-

Naturen är nära överallt, från stålsvarven kan du lyfta dina ögon upp mot bergen och följa årstiondernas växlingar, tranorna sträcker ibland rätt över fab-rikskomplexet på väg till sin rastplats på Finsta ängar. En harpalt vägar sej ända in på Tallgatan, där ”tallarna” som i själva verket är lärkträd, Larix Sibirica, slår sina skyddande valv över brukskärnan, kanske dom förts hit en gång av hem-vända Sibirien-fångar. Någon räknade 250 årsringar på en fallen jätte. Naturen är nära, fiskevatten och strövmarker, läkedom mot stress, mildring av be-kymmer.

På lördagsmorgnarna hör man ofta drevrarnas glada skall på jakt efter småvilt.

Men den här lördagsmorgonen, den 25 september anno Domini 1976, hördes inga dreverskall i markerna. Förlamning och olust grep oss alla. Fortfarande går vi omkring som förlamade.”

Texten, skriven av bruksprästen Göran Granberg, är hämtad ur hans diktsvit Inför stålverkets hotande nedläggning i nådens år 1976.