(en dikt med mycket eftertänksamhet, författad av jälkarbytösen Astrid Karlsson, gift Hagman, och boende på Smedgatan)

De samlats till julbord på ett värdshus, ”Kalkonen”.
Den stundande helgen ger samtalstonen.

Begreppet ”hemmavid” kom att stötas och blötas.
Traditioner och nya idéer mötas.

Om resor det talas, både långa och korta.
Om man rest, var man hemma då, eller borta.

Ifall färden ställdes till ens barndomshem.
Ja, olika åsikter präglade dem.

De är alla gifta och har egna familjer,
i det fallet är det inget som skiljer.

Marys jultankar går, som vanligt, till England.
Självklart betraktar hon det som sitt hemland.

Trots att längtan dit stundom känns ganska svår
går det inte att ordna någon resan i år.

Men långtidsplanera, jag det går hon göra nu-
Hon blir ju snart mamma, inte bara fru.

Då tänker hon dra nytta av att hon blir ledig.
Gratulera sin mormor o ha Lill-Alice med sig.

Fyragenerationsfotografiet hon ser
i sin fantasi, och vid tanken hon ler.

Så yppar hon plötsligt sin lilla hemlighet.
Va´ konstigt! Det verkar som de allaredan vet.

Snart tar Annelies bubblande prat överhanden.
Engagerat berör hon de starka banden,

som drar henne österut – ja mest varje jul
fast på förhand hon vet att resan blir strul.

med vidlyftig packning och livliga små ungar,
när så färjan en natt över vågorna gungar

ska hon känna som vanligt att det hela var värt
det myckna besväret. Och allt hon har kärt

ska välkomna henne, såväl som barnen och Per.
Och tiden går fort, om en vecka är hon där.

Negativa Magda, ja det är hjon som är bitter
tycker precis att i en rävsax hon sitter.

Hon ville så gärna få en lugn jul härhemma.
Ett andningshål i stressen. Men, får aldrig bestämma.

Hon benämner sin Bengt som en lydig morsgris
som måste hem till morsan där han tydligen stortrivs

med schemalagd helg efter gammal rutin
där diskbänken bågnar under flottigt porslin

ty släkten är ju stor och det finns inte maskin.
Hon blir less vid tanken, häller upp ett glas vin.

Nu tar Eva till orda. Hon håller med Magda
stryker försiktigt under det redan sagda

att hemma är väl här, där vi lever och bor.
Det är ju vi nu, vi unga, som är far och mor.

Våra barn måste väl tycka det här är hemma!
Det känns som hon hamnat uti ett dilemma

som det gäller att hedersamt nu komma ur.
”Man måste väl inte”, sa hon sen, ”eller hur”

för jämnan hålla på att gradera precis allt.
Traditioner tar då jag med en stor nypa salt.

Kanske skapar jag egna. Ja, jag vet inte jag.
Får väl se om barnen tar efter en dag.

Så har de då alla fått sitt hjärta lätta
men berättelsen är inte slut med detta.

Vi människor planerar och inrutar livet
och tar liksom allting för säkert och givet.

Till Mary kom morgonen därpå telegram
som gjorde att hon snabbt fick ändra program.

Gamla morfar dikterat det, känsligt men kort
att mormor fått hembud. Vi brukar säga: gått bort.