Harry Karlsson

När vi ”pratat gärdsgård i Vikmanshyttan” i vikmanshyttebyden, då är namnet Harry Karlsson i Granbo på de flestas läppar. Sedan han passerat de 70 och flera år framåt blev det många gärdsgårdsbyggen.

Det började med en omfattande satsning – flera hundra meter – vid Bruksmuseum där mästerbyggaren med tre lärlingar gjorde ett jättejobb – och med mycket gott resultat.

Sedan spred sig ryktet till Säter, Hedemora och till med till Norberg med flera platser och det blev tal om instruktionsträffar och byggnationer lite varstans. I Vikmanshyttan invid brukskyrkan, exempelvis…

Harry Karlsson föddes i Grönåsen men växte upp i Granbo. Han säger sig vara självlärd som gärdsgårdsbyggare men nämner gärna Grönås-Adolf som något slags lärofader. Att bygga gärdsgård har anor flera hundra år tillbaka i tiden men för Harry var det på 1930-talet det hela började. Hantverket var då fortfarande ett naturligt inslag i vardagen.

Efter andra världskriget kom som bekant andra tider med ”köp-, slit- och släng-perioden” och mycket hantverk försvann. Men så drygt ett par decennier senare kom en del av det gamla igen, bland annat gärdsgårdsbyggandet. I gamla tider fanns gärdsgårdar främst på och kring livskraftiga fäbodar.

För att åstadkomma en vacker gärdsgård behövs kolade (brända) störar i två-tre meters längder, kvistade ända upp i toppen, vidare roer (stänger) på omkring fyra meter samt vidjor av kluvna smågranar. 80 centimeter mellan störparen och bindning med fyra band ingår också i arbetsbeskrivningen. Tillvägagångssättet varierar något från socken till socken, har Harry K. berättat. Det gäller att hålla gammalt hantverk vid liv. Det är hans bestämda uppfattning.