I slutet av 1800-talet fanns det gott om skogsfågel i våra trakter. Hela skogen tycktes ibland vara som en enda stor hönsgård. De stora tjädrarna skrämde mer än en gång bärplockare och andra skogsvandrare, brakande flög de upp på endast några meters avstånd. Att på hösten och vintern, då tjädern ”satt i topp”, få se flockar på 50-talet fåglar var ingen ovanlighet. Och att på vintern, då björkarna var klädda med rimfrost, träffa på 100-tals sidenglänsande orrtuppar plockande bland björkarnas knoppar hörde till de minnesvärda synintrycken.

Denna rikedom av skogsfågel varade ett 10-tal år in på 1900-talet.Ändå sköt man mycket fågel och kanske ännu fler togs i snaror. Snarningen var egentligen förbjuden, men de äldre jägarna fortsatte av gammal vana.

På vårarna, då tjädern samlades på sina spelplatser, var det inte heller ovanligt att samtidigt höra dussintalet tuppar slå sitt fascinerande spel. Vintertid fångades orrar med håv. När det föll mycket eller långvariga yrväder rådde, slog orrarna ner under snön, där de ibland tillbringade i flera dygn. Det var vid sådana tillfällen orrarna fångades med håv.

Fångsterna kunde som sagt bli nästan så stora som helst. Men så småningom syntes fågelbeståndet minska – naturen hann int med i de idoga bruksjägarnas framfart.