Här erbjuder vi lite information om så kallade traditioner som förekom i gamla Vikmanshyttan med omnejd. De allra flesta är emellertid ett minne blott – och det är ju både tråkigt och sorgligt!

Liv, rörelse och samhörighet försvinner om återkommande händelser – traditioner – dör bort. Och passiviteten ligger verkligen på lur … Några nya traditioner har dessbättre kommit till, men det är väl en annan historia.

OBS 1: några aktiviteter ligger ”på gränsen” för att kunna platsa i vår opretentiösa uppräkning, vi kompletterar våra uppgifter, om så är fallet!

OBS 2: En tradition uppkommer, påstås det, efter tre återkommande händelser!

AUKTIONER

– bokauktioner: detta hände i början av 1900-talet. Initiativet togs av ett par dåvarande kontorsanställda. De köpte helt sonika hem böcker som sedan såldes på bokauktioner. I disponentens bagarstuga hölls försäljningen. Och åtgången var stor. Vi observerar att denna verksamhet ägde rum innan bibliotekens tid på bruket, med andra ord under en period då det fanns sparsamt med litteratur i brukshemmen.

-Röda Kors-auktioner i Folkets hus: många gamla bruksbor minns med tillfredsställelse de auktioner/försäljningar som anordnades av ortens Röda Korskrets. Platsen var Folkets hus och tillströmningen av intresserade och köplystna var inte att klaga på. En återkommande tillställning för både vuxna och ungdomar.

BAKNING

Jo, det hörde verkligen till att bakningen hölls vid liv, så kallade storbak. Inför midsommar- och julhelgerna genomfördes dessa aktiviteter med bravur och stort engagemang. Förr var det gott om bagarstugor på bruket, varför alla som ville baka, fick baka.

Hos August Hases i Norrhyttan ägde också den traditionella bakningen rum inför storhelgerna. Vört- och siktbröd bakades. En specialitet var grynpannkakan med sylt till frukosten på juldagsmorgonen som kompletterade det hembakade brödet.

BINGOSPEL

– sällskapsspelet bingo kom i ropet på 1960-talet och vinstsugna deltagare slöt upp i hundratals. Långt innan televisionen och spelhallarna tog över ägde detta tidsfördriv rum på lokalplanet. Det var främst tennisklubben /VTK/ och idrottsföreningen /VIF/ som skötte ruljansen. Kravet på allt värdefullare vinster resulterade så småningom i ett abrupt slut på vikmanshyttespelandet.

CRU-LOPPET PÅ SKIDOR

-söndagen 30 januari 1938 premiärkördes Vikmanshyttans egen skidtävling, det så kallade CRU-loppet. Det blev en högtidsdag, inte bara för idrottsföreningens skidsektion som galant förde tävlingen i hamn utan också för alla bruksbor och intresserade tillresta. Längdskidor och fotboll var det dittills dominerande sporterna. Snart skulle också slalomåkandet göra ett segertåg genom bygden.

CRU-loppet visade sig vara en säker tävling, så till vida att arrangemangen vann stort gillande och startfälten innehöll många kända skidåkare. Åren gick och 1964 var det att fira då 25:e tävlingen gick av stapeln.

Nu blev det inte 30 CRU-lopp, konkurrensen från svenska storklubbar tog överhanden och förutsättningarna förändrades på flera vis. Ett par-tre brukstävlingar till blev det i alla fall. Sedan tänkte Gunnar Sandberg & Co om, satsade det mesta på ungdomarna och deras framtid.

DAMGYMNASTIK

-nämner vi denna aktivitet för brukskvinnorna handlar det om en genuin sedvänja som spänner över flera decennier, livaktigast kanske under 1950-60-talen. Det var också då husmodersgymnastiken slog igenom. Och det var då gamla gymnastiksalen fortfarande utgjorde tak över huvudet, även för andra idrottsliga övningar. Även den manliga gymnastiken fungerade mycket väl.

Många, många års ledare för damgymnastiken var Märta Karlmats, hon var VIF:s allt-i-allo inom verksamheterna, helt enkelt!

DAM- & GUBBFOTBOLL

– de äldsta drabbningarna noteras till 1930-talet. När sedan fotbollsarenan Vikmanshyttevallen kom till (1942) blev det tätare på given med dylika matcher. Ett gemyt och välkommen underhållning skapades på och omkring dessa ”fältslag”. Gubbarna var mestadels mycket generösa i sitt agerande men åskådarna fick ändå beskåda många dråpliga episoder. Det fanns ju inte lite prestige i alla fall, det ska inte stickas under stol.

En tradition som kom och gick, med andra ord med jämna mellanrum. Det var ju också fråga om bruksbor som ville engagera sig och samtidigt såg möjligheter till en stunds trevlig avkoppling och samvaro. Förr fixade man det, nu är det mera invecklat, tycks det.

Ett är säkert, vi vill ha dessa drabbningar tillbaka!

DANS PÅ KNÅSEN

-danstillhållet Knåsen var under flera perioder under 1900-talet ett kärt ställe där en svängom erbjöds. Redan 1917 skedde premiären och verksamheten rulla på under årens lopp. År 1953 hände det otrevligheter. Anläggningen brann ner, dansen upphörde.

En dansbana nummer två uppfördes emellertid och allt var som förut. Det blev dock allt svårare att får verksamheten att gå ihop och 1964 var det slutdansat på Knåsen. För gott!

FÄBODLIV

-till de riktigt gamla traditionerna med ursprung under 1600-talet hörd somrarnas fäbodliv. Oftast hårt och intensivt arbete men också ibland romantiska och spännande inslag ingick i sedvänjorna. För de yngre generationerna var dåtidens möjligheter något av vildmarksliv.

Fäbodlivet blomstrade som mest i slutet av 1800-alet.

Exempel på fäbodar. Sols och Pellas ovan Utah, Stigers och Bygården vis Smulbo. Dessutom fäbodar belägna i Granbo, Matsbo, Gälbo, Skånan, Birs med flera ställen. Vid första världskriget kan man säga att den sista genuina verksamheten avslutades.

FRUNTIMMERSVECKAN

– även kallad pissveckan eller utbölingsveckan. Deltagarna klädde ut sig i gamla paltor, gärna en gammal trådgardin för att skyla ansiktet. Ute på bruket ägde mindre regelrätta slagsmål rum, mellan utklädda eller utklädda och ej utklädda. De utklädda kallades utbölingar…

Vad meningen var kring dessa återkomma

FÖRELÄSNINGAR

– var en mycket uppskattad verksamhet som kom igång redan i början av 1900-talet, närmare bestämt 1905. Föreläsningsföreningen, som ordnade träffarna, var till en början för både Vikmanshyttan och Turbo.

Under årens lopp engagerades många framstående och intressanta föreläsare. På det sättet hölls intresse uppe. Ja, det ökade riktigt ordentligt. Därmed kunde också föreningens medlemsantal ligga på en för tiden mycket hög siffra.

Tiderna förändrades förstås med tiden och verksamheten utsattes för.

konkurrens av diverse ”nymodigheter” i samhället. Televisionen, som gjorde sitt rejäla intåg i början av 1960-talet, var den avgörande orsaken till att aktiviteterna tvingades upphöra. Också föreningen gick i graven.

FÖRSTA MAJ

– de första maj-demonstrationerna hölls år 1917. Premiärtåget utgick från Göranssonska huset och Fiskar-Henning Andersson hade äran att bära fanan i täten.

Sedan anordnades första maj-aktiviteter från och till, den stora samlingen ägde rum 1977 då den gamla industrin och därmed jobben stod i centrum.

Åtskilliga hundratal demonstranter mötte upp – även många tillresta sympatisörer.

Intresset för dylika sammankomster vid arbetarrörelsens egen högtid har successivt blivit allt mindre. Ibland har firandet slagits samman med föreningar i Hedemora, ibland har enbart anordnats möten/samkväm på Folkets hus i det gamla brukssamhället.

GÖKOTTOR

– Det hände att vissa föreningar arrangerade vårliga utflykter till lämpliga omgivningar. Utflyktsmålen varierade från år till år men terrängen kring Knåsen och/eller på Turboberget blev besökta.

HYTTSLUT

– med några års mellanrum skulle hyttpiporna muras om. Vd sådana tillfällen ordnades så kallade hyttslut.

Alla berörda personer skaffade fram mat och dryck – och musik för underhållning och dans. Den grå vardagen skulle glömmas för ett tag. Ommurningen ansågs som en milstolpe efter många års slit, skiftarbete vardag som helgdag.

När festen var över blev det bara att påbörja nästa blåsning. Dåtidens hyttfester var ett lika kärkommet som uppskattat avbrott för berörda bruksare.

En tilldragelse som av naturliga skäl försvunnit!

JAKT – FISKE

– nu rör vi oss troligtvis med den allra äldsta sedvänjan. Det handlar säkert om en mångfacetterad hobby som har tilltalat många utövare under årens lopp, Tjusning och spänning är två av flera ingredienser. Sedan ska man inte bortse från det tillskott i matförråden som jakten hade – och alltjämt ger. Allt jagas, tror vi, men med älgjakten kan inget konkurrera. Den är den största och viktigaste och som tilltalar jägarna.

Att jaga är en företeelse som ofta och gärna gått i arv, från far till söner. Det kvinnliga inslaget ökar men är fortfarande inte särskilt stort.

Och så har vi en viktiga ”avslutningsfasen”, vi tänker förstås på slakten. Det var och är en självklarhet att den sker med största allvar och av kunniga personer. I sammanhanget och till sist, i Vikmanshyttan fanns en mästare till slaktare vars namn var Slaktar-Anders Andersson. Minnet om honom och hans insatser kommer nog aldrig att dö trots att hans gärningar skedde under första hälften av 1900-talet.

JULGRANSPLUNDRING

– eller också ”dansa ut julen” har gamla traditioner på bruket. Det är naturligtvis viktigast att festligheterna återkommer år från år. Olika arrangörer har hittills åtagit sig att hålla desamma vid liv, nu för tiden i Folkets hus.

KORPORATION

– anledningen till korporationsidrotten hade sin plats i samhället var säkerligen många bruksbors intresse för motion och samhörighet, i olika sammanhang under året. Det var en tradition som ”kom och gick” med ojämna mellanrum men när det hände var det med verklig frenesi och omfattning. Meningen var nog att inslagen skulle roa och underhålla – och göra lite nytta – men allvaret gjorde sig allt emellanåt påmint hos vissa idkare.

Sommaraktiviteterna bestod av fotboll och skytte och på vinterhalvåret förekom hockey-bockey och bordtennis. Fotbollen förekom redan i mitten på 1940-talet. Det allra mesta i den här vägen är blott och bart ett minne.

KORVRÖKNING

– en lite annorlunda julförberedelse kommer här: korvrökning. Vi hämtar uppgifterna från den gamla släktgården Hases i Norrhyttan där den uråldriga sedvänjan ägde rum. I rökbastun arbetade husbonden August Hases och resultatet blev en läcker korv, rökt på hemmavis.

Även på gamla bruket (i samhället) fanns ett antal rökkurer. Den rökta skinkan har gamla traditioner bakom sig…

KRINGVANDRARE/LUFFARE

– en gång i tiden kunde bruksborna förvänta sig besök av kringvandrande människor. Det handlade helt enkelt om personer som ett par gånger om året gjorde sina visiter på bruket. Några av de återkommande gästerna bjöd ut tjänster som att slipa knivar eller fila sågar, andra presenterade en enklare underhållning per dragspel eller klarinett. Positivhalare återfanns också i denna skara.

Och så var det kategorin luffare. De tog verkligen dagen som den kom. Bygdens bönder fick ofta besök med följd att dagsverke genomfördes – mot mat och logi i ladugården.

I industrin hade luffarna degelstålverket som favorittillhåll. Varmt och skönt. Även smedjan och smältverket fick härbärgera de tillfälliga gästerna.

KRÄFTFISKE

– augusti månads största begivenhet var den sedan lång tid tillbaka – och till slutet av 1970-talet – som kretsade kring ortens och omkringliggande bygds kräftfiske. När det gällde bolagets domäner styrdes dessa aktiviteter av en detaljerad föreskrift som klart visade var-hur-när allt fick hända. Av vem dessutom, d.v.s. var brukschefen fiskade, var andra yrkeskategoriers folk fick hålla till, och så vidare.

Sommarstugeägarna hade en viss favör, kunde fånga sina kräftor på närliggande vatten. Kräftvatten? Jo, i nornsjöarna Stora Norn och Sundsjön, i Grycken och Gessan med flera sjöar. Och det uppväxande släktet höll till i Vikmanshyttan, i ån. Och det var ju rena julafton för ungdomarna. – Kräftfisket var en verklig tradition som många saknar…

KÄLKÅKNING

– det handlar om tidigt 1900-tal, kanske till och med lite tidigare. Ungdomarna åkte kälkbacke. Vanligtvis med vanliga kälkar men även med Brukets vedreden och malmåkor kom till pass. ”Lånades”! På sistnämnda åkdon fick många pojkar och flickor rum.

Ibland ganska våghalsiga färder påbörjades uppe vid herrgården och fortsatte längs backarna ner till sjön Gåran, en nära kilometers kälktur.

LJUSSTÖPNING

– en julförberedelse med gamla anor var att stöpa ljus. I en del hem, kanske mes i bondehemmen, var det vanligt inslag, speciellt före julhelgerna. På Stigersgården i Bya kunde man beskåda detta tålamodsprövande arbete så sent som in på 1960-talet. Numera en mera sällsynt sedvänja med allt färre människor involverade.

LUCIAFEST FÖR PENSIONÄRERNA

– när det var som mörkaste årstiden hände det ofta – förr – att Vikmanshyttans egen ljusdrottning kom på besök. Jo, vi hade en egen Lucia, framröstad av folket och höjdpunkten under allt lussefirande var sammankomsten för ortens pensionärer. Det var högtidligt, det var mysigt värre.

Det ska sägas, att det förekommer luciafirande då och då nu för tiden också, i förenings-, företags- och skolsammanhang men ovannämnda P-träffar saknas.

MIDSOMMARFIRANDE

– en gammal, gammal tradition- och samhällets största festlighet under året. Liksom valborgsmässofirandet har midsommarens begivenheter förekommit på olika ställen.

När midsommardansen höll till på tröskmaskinlogen pågick festandet i två nätter. Musiken utgjordes till en början av två fioler och en klarinett. Senare, kring sekelskiftet 1800/1900 blev hornmusiken aktuell.

Knåsen tillhörde också de äldsta festplatserna och därefter övertog Mojsenplanen de kommande evenemangen i många decennier framöver. Massor med folk mötte upp och majstången skulle sedvanligt resas av Brukets smeder. Det förekom också många lekar och tävlingar och dansen kring stången var förstås viktigas.

Midsommarfesterna samlade – och samlar än idag – många hemvändare och många kära återseenden förekommer. Numera hålls sommarens stora fest vid Bruksmuseum.

Så här skildras ”hur en riktig gammal midsommar” anordnades:

Midsommarfesten var icke bara tradition utan en verklig glädjens och ljusets högtid för bruksfolket. Då restes, som det göres än i dag, en stor grann majstång på bruksgården och befolkningen samlades man ur huse för att deltaga. Det fanns då endast ett intresse, och det var majstången och vad därtill hörde. I regel samlades hela bygden på bruket. Två fiolmän, de bästa spelarna i hela bygden, svarade för ”messommardansen”, och så gick långdansen med herrskapsfolk, smeddrängar, statare och herrgårdspigor hand i hand. En stor så med svagdricka från herrgårdens brygghus var utsatt, och skopa vandrade från mun till mun. I bakfickan hade man alltid att späda med…

OPERETTER/TEATER

– vi är tillbaka till det intensiva 1960-talet, kanske också 50-talet ska inkluderas i det här fallet, då ingen bruksbo kunde klaga på bristande underhållning på Folkan. Förströelse på hög nivå ska tilläggas. Det var Riksteatern, tror vi, som erbjöd lokalarrangören Folkets husföreningen ett program av teater och operetter. Speciellt de sistnämnda föreställningarna samlade fulla hus och vikmanshytteborna, och även tillresta, blev förnöjda av många kända artister. Bland annat av Hedemoras egen sångfågel Gunhild Gråhns, hennes man Lennart Gregor, Arne Andersson med flera, flera andra.

Vi som tittade och lyssnade glömmer inte heller Gustav Löwås´ fenomenala underhållning i komedin Den inbillade sjuke. Vi minns också aktörer som Kalle Kinch och Gustav Werner.

Sedan länge är förstås denna FH-tradition ett minne blott…

PIMPELFISKE/TÄVLINGAR

– dessa aktiviteter i Sportfiskeklubbens regi blomstrade verkligen under 1950-talet. Jo, det fortsatte även under påföljande årtionden – och vad som är tillfredsställande är, verksamheten fortgår. Kanske inte med samma intensitet, bredd och lokalanknytning…

Det var främst vinterfisket som redan från början rotade sig i många fiskeintresserade bruksbors medvetande. Det rörde sig inte bara om lokala tävlingar utan många inslag på nationell nivå. Och med ett flertal SM-tecken som resultat. Det är nära nog omöjligt att nämna några namn i sammanhanget, men låt oss i alla fall framhålla Sven Svecke Eriksson och Märtha Granberg bland de framgångsrikaste. ”Anfadern” bland vikmanshyttefisket hette Ho-Erik Eriksson med stöd av bland andra Harry Karlsson, Börje Hajen Gustafsson, och många, många flera.

Vi påstår utan omsvep att bruksklubben en gång hörde till de framgångsrikaste i landet, och tala om tradition!

Tilläggas ska, att ovanstående rader berättar om tävlingsfiskets tjusning. Att skaran mångdubblades om vi räknar med alla ”nöjes-fiskare” som funnits – och finns. Både sommar och vinter, men fortfarande de flesta under ”is-tiden”.

POTATISUPPTAGNING

– det hände i början av 1900-talet och ett antal år framöver – på hösten när potatisen togs upp brukare ungdomarna hålla till vid brännstålugnen om kvällarna, och stekte potatis!

Det gick så till att man lade in de råa rotfrukterna på heta tegelstenar i ugnens inspektionsluckor. Där blev de torrstekta, togs med en käpp försedd med spik och hackades fast. Smakfullt och hälsosamt, kan vi tänka.

POÄNGPROMENADER

– eller också kalla tipspromenader introducerades så sent som på 1960-talet. Om minnet inte sviker var det Tennisklubben som stod för de första promenaderna. Sedan bildades en särskild korpsektion i Idrottsföreningen som bland annat hade promenader på programmet.

Frågesport förenat med en viss mängd av motion är inte att förakta. Därför lever aktiviteterna kvar än idag med arrangörer som växlar från till annan.

LOKALREVYER/TEATER

– det började på det glada 1920-talet och dröjde sig kvar i många år. I flera generationer. Vi kallar det ”den sanna bruksrörelsen”. Till glädje och samhörighet för hela bruket. För underhållarna själva och för de underhållna. Den sista revyn satte upp i slutet av 1950, närmare bestämt 1958. Och så kom en bejublad återblick i en kavalkad, året var 1985.

SKÖRDEFEST

– på eftersommaren, när skördearbetet pågick, ordnades skördefest. Festplats var gamla dansbanan i Björkhagen. Där fanns långbord med smörgåsmat, dricka och starkvaror. De yngre dansade och roade sig livligt medan gubbarna gärna samlades vid ankaren där det starka återfanns. Festen höll på hela lördagsnatten.

Men inte nog med detta, framåt morgonen kunde det bli meningsutbyten mellan brukskarlarna. En gång gick åsikterna isär om vem som ägde den största grisen. För att bringa reda i den uppkomna tvisten begav sig de inblandade till svinhusets rastgård.

Mätning skulle verkställas. Men någon råkade haka av grinden och grisarna var inte sena att förpassa sig ut i friheten. Skördefesten ifråga fick avslutas med grisjakt på bruket. Ett extra oplanerat programinslag som slutade fram på söndagsförmiddagen och med rejält trötta och svettiga kombattanter. Roligast hade den ungdomliga skaran åskådare haft!

SOMMARSTUGORNA

– att bli ägare till en sommarstuga är ju inte unikt i Sveriges avlånga land. Att dessa sommarvisten möjliggjorde – och fortfarande gör det – en behövlig avkoppling från arbete och stress är också allmängiltiga företeelser. I vårt fall handlar det i stället om antalet stugor som växte upp under mitten av 1900-talet, säkert inte något slags rekord men i alla fall många, många. I och vid främst sjöarna Stora Norn, Gessan, Grycken och Dalkarlen.

Många sommarstugor har gått i arv, vilket är ett bevis på en genuin sedvänja. Det var inte så stor investering som behövdes till en början. Numera rör det sig emellertid om andra värden. Jo, jo, andra tider, är det också…

SÅNG & MUSIK

– inom rubrikens ramar omfattas säkerligen till antalet de allra flesta traditionerna. Tyvärr är merparten av dessa traditioner endast ett minne blott.

Med risk för att vi glömt bort någon viktig ingrediens kommer här en uppställning som täcker in det mest och de flesta:

SÅNGEN Barn- och ungdomskörer, Damkörer, Hembygdskören,

Kyrkokörer, Revyer/teatrar, Solister

MUSIKEN Dans- & underhållningsorkestrar, Enskilda musikanter,

Jassband, Musikkapell, Musikkåren, Mässingssextetter,

Riksspelmän, Salongsorkester, Spelmansgille /damer-herrar,

Stråkkapell, Symfoniorkester

TRETTONDAGSSTJÄRNAN

– under olika perioder av 1900-talet har bruksungdomar – skolelever i 6:e klass – vandrat runt på bruket under just trettondagshelgen. Både flickor och pojkar deltog, utklädda mestadels till stjärngossar men bland dem fanns också en speciell deltagare, Judas med pungen. Hans stora insats bestod i att samla in pengar som skulle förstärka kassan för kommande skolresa.

Det bjöds på en hel del sång under vandringarna samt när det så passade besök på dansrotundan i Folkets hus.

TRÖSKNING

– skedde vid nedre dammen av Vikmanshytteån, där en tröskmaskin var uppmonterad. Den sysselsatte upp till tjugo personer när högsäsongen infann sig.

VALBORGSMÄSSOFIRANDET

– traditionen har gamla rötter. Festligheterna har också avhållits på ett flertal platser på bruket.

I början av 1900-talet var det fråga om valborgsmässoeld på Knåsen. En rejäl hög med enris iordningställdes och torra träd på upptill tio meters längd restes runt rishögen. Det blev en riktig brasa. Salut sköts med bergkrut i gjutjärnsstycken, tillverkade i verket.

Firandet i Stora Hagen på Skolberget har den längsta traditionen med underhåll och vårtal – och med stort gemyt.

Något år höll valborgsmäss till nere vid Vikmanshyttesjöns strand. Och sedan flyttades festligheterna till området i närheten av Folkets hus och Torget. Traditionen har dessvärre upphört, vilket djupt beklagas!

WIKMANSHYTTE-SLALOM

– hette en tävling som hölls i Kartjärnsbacken, det rörde sig då om Dalarnas äldsta drabbning inom slalomsporten.

Tack vare stort intresse från VIF:s aktiva med Arne Karlsson, Åke Lindholm, Göte Bergman med flera hävdade sig hemmaåkarna bra i slalombackarna. Till detta ska läggas en ledar. Och arrangörsstab som verkligen inte gick av för hackor.

År 1962 kördes den 20:e Wikmanshytte-slalomtävlingen, det har vi noterat. Numera ett minne blott liksom allt utövande inom slalom och utnyttjande av den en gång så populära Kartjärnsbacken, där det ju arrangerades SM-tävlingar år 1942. Det var tider det!

VÅRBETE

– på den tiden, i början av förra seklet, fanns det gärdesgård på båda sidor av Tallgatan. Stängslet sträckte sig ända bort till hobergsskogen där bruksfolket hade sina kor på somrarna.

Ganska många av brukets arbetare hade egna kor. När dessa om vårarna för första gången släpptes ut på bete, då var det något av en extra helg.

VÅRKONSERTER

– det var en tid, återigen 1950-60-talen, då det underhållande inslaget i Folkets hus benämndes Vårkonserten. Programmet varierade under årens lopp liksom arrangörskapet. Till en början gick festligheterna av stapeln i Föreläsningsföreningens regi, sedermera i Hembygdskörens. Den sistnämnda sammanslutningen tillsammans med Musikkåren utgjorde hela tiden grunden till ett innehållsrikt och omväxlande program. Det förekom förstås också andra inslag, bland annat en rad solistframträdanden, både musikaliska och sångliga..

När så kören och kåren lades ner försvann också vårkonserterna.

VÄVNING

– en tradition som måst få leva vidare – och hitintills verkar oddsen ganska goda. Förr, för forna tiders bruksfamiljer, var bland annat vävningen ett inslag i vardagen och viktigt för deras existens. Samma gällde för sömnad och stickning. Trots att utrymmet i bostadsköken var begränsat skulle en vävstol få plats…

Kurser borgade bland annat för vävningens fortlevnad. Sedan flera tillbaka fungerar vävstugan på bruket. Vävningen lever alltså vidare!

ÅSKGUDAR

– detta var förr brukspojkarnas gebit. Någon hade hittat ritningar i en veckotidning på kojor som härstammade från indianerna.

Sådana byggdes i Vikmanshyttan och vi kan utgå från att det lektes många och ibland säkert livliga lekar i och kring dessa attribut.

Onekligen en tradition, som inte blev långlivad, av det mera ovanliga slaget.

 

PS

Ett Vikmanshyttan utan traditioner blir ett fattigt Vikmanshyttan

Att enbart leva i nuet är att göra det alltför lätt för sig, det borde alla vara överens om. Men dagens levnadsfilosofi tycks inte gå på den linjen. Detta beror säkerligen på många olika anledningar, exempelvis okunskap, förståelse, ”borttappade rötter”, samhörighetskänsla – och till och med lättja i stället för lite jävlar-annamma.

Och det är här traditionerna kommer in i bilden. Vad gäller Vikmanshyttans utveckling på det här planet kan man måla upp en förskräcklig, eller åtminstone, negativ bild. Tro nu inte för guds skull att konstaterandet bygger på något slags självändamål – här ryms mycket uppoffrande arbete att hålla igång många och varierande aktiviteter för att åstadkomma gemenskap, glädje och avkoppling.

Vi har gjort ett seriöst försök att teckna ner ett antal traditioner à la Vikmanshyttan. Tyvärr har ungefär åttio procent av de angivna händelserna gått i graven. Och vi påstår utan krusiduller: Vikmanshyttan har blivit fattigare. Det är inte bara industrinedläggningar mm som påverkat – eller förändrade resursfördelningar från kommunens sida. Nej det finns också annat som brett ut sig, vi kan lite ironiskt kalla fenomenet ”Vikmanshyttan u.p.a.

Ett anrikt Vikmanshyttan förtjänar ett bättre öde! Och det är ingalunda försent att föra skutan vidare i positiv riktning. Men det gör sig inte självt!