Här ser ni Fia Janssons två vindögda bröder.

Han heter Hammarlund och jag heter Schröder.

Hammarlunds långa näsa av nubben är röder

och det må den gärna vara till dess han blir döder.

Med ”Svenske” vi tänkt göra en färd upp till månen,

men han drog iväg upp ensam, den kallbräckta fånen.

Se´n dess har vi inte hört några nyheter från ´en.

Va´ tycker ni man ska ha för ett straff åt en så ´n en?

För sachsiska kronprinsessan vi hyst sympatier,

för jämt vi oss intressera för småfrierier.

Må kärleken bränna stunsigt små rynkor uti er,

så att alla stygga grabbar förgås, som får si er.

Runt omkring hela Norge man knotar och klagar

och till ett litet krig man i ordning sig lagar-

Vi tänkte resa dit på en tripp ett par dagar

och bilda ett konsulat som var norrman behagar.

Hammarlund, må ni tro, han har varit i tagen,

när han som riksdagsman blev föreslagen.

Den gången satte jag allt på styva kragen,

tills jag utav Back Ersson av brädan blev slagen.

Vi nyss i en tidning läst om en vådeld hos eder.

när Wikmanshytt´ gjutstålsverkstad till grunden brann neder.

Vi tyckte det var synd att vi inte var med där,

för att få värma upp våra stelnade leder.

Till Norrhytte Kvarnbolag vi hast marschisera,

för att om vattenrätten med dem advocera.

Sjön Gåran vi tänkt att sänka, så att bara lera

blir kvar och tar alla dem än vill processera.

Ni skall ha mycket tack för besök den här gången.

Vi hoppas att vi ej tröttat ut er för mycket med sången.

Vi kunde aldrig tro det skull´ bli en så lång en,

så nu är det bäst att klippa utav den med tången.

Ni skall ha hjärtligt tack för att ni applådera.

Om vi haft gott om tid har vi nog sjungit mera,

men nu till Nya Klondyke vi skall marschera,

för att böka och gräva bland sågspån med mera.

Några kommentarer:

I denna visa, som väl knappast är något mästerverk i lyriskt avseende, får en del då aktuella affärer och händelser passera revy.
Till dessa hör branden i Vikmanshyttan och Norrhytte Qvarnbolag, där bittra stridigheter förekom bland delägarna under tio långa år.

Svenske, som nämns i andra strofen, var en ballong som slet av sin förtöjningar och for till väders utan besättningen som blev kvar på marken.
Någon månfärd var naturligtvis inte påtänkt på den tiden. I fjärde strofen påminns man om den då alltmer akuta unionskrisen.

(Denna gamla basarvisa är upptecknad ur minnet av Gösta Dahlgren)