Vid gamla stålverkets gjutugnar, som eldades med rå tallved, förekom rikligt med tjärbildningar, så kallat tjärvatten. Detta forslades bort och tömdes i jordgropar invid Knåsen, bakom gamla grindstugan. Granbo-Johan och hans svarta häst Niger ombesörjde transporterna. Tjärgroparna betraktades av alla med stor respekt, det gällde att hålla sig på behörigt avstånd så att inget oförutsett och obehagligt hände.

Den råa veden levererades till verket av traktens bönder som hade egna skogar. Ett utmärkt bränsle som alstrade stor mängd gas, som meningen var. Tvåhundrafemtio kronor per kubikmeter kostade bränslet.

Som industribränsle användes även torv – bränntorv. Den togs upp i en mosse, Nyängarna, väster om Vikmanshyttesjön. Något annat än handupptagning förekom förstås inte. Torven tippades i en roterande blandare som drevs med ångmaskin. Vatten tillsattes för att åstadkomma en rätt och lagom konsistens. Därefter hälldes massan i träformar. Torvorna torkades, fyra torvor restes mot varandra och en femte lades ovanpå som tak.

För den hanteringen betalades 10 öre per tusen torv! I speciella lador förvarades torven tills vintern kom då den kördes till industrin. Bruksungdomarna bidrog också till bränsleförsörjningen genom att samla kvist som höggs till småved. Lönen för den mödan utgjordes av 30 öre per kubikmeter.

Det var på ”den gamla goda? tiden”, det…