Bygdens fäbodliv blomstrade som mest i slutet av 1800-talet. Sommarverksamheterna utgjordes mestadels av hårt och intensivt arbete men vissa romantiska och spännande inslag hörde också till atmosfären. Speciellt det yngre släktet gladdes åt dåtidens möjligheter till ”vildmarksliv”.

Många fäbodar kan vi redovisa från våra trakter, här några exempel: Stigers och Bygården vid Smulbo, Sols och Pellas ovanför Utah, Herrgårds belägen väster om Vikmanshyttesjön, i Birns, Skånan, Gälbo, Mattsbo och Granbo. Via så kallade fäbodstigar tog man sig oftast till fäbodarna. Redan under vägen på-mindes besökarna om vad som komma skulle. Här och var brakade det till vid sidan av stigen då någon tjäder av format flög upp. Vid de olika vallarna hördes ljudet från koskällorna och den vane kunde lätt utröna kreaturens hemhörighet genom den varierande klangen i de olika skällorna.

Fädbodarnas betydelse minskade emellertid med åren. Ännu vid första världskriget förekom viss verksamhet men snart var det ursprungliga fäbodlivet ett minne blott.

Med stor sannolikhet växte flera fäbodar fram ur en tidig fast bosättning, en del med rötter från 1600-talet. Säkert kan man finna upphovet bland många invandrande finnar, som ibland hänvisades till eller själva valde att bryta mark för avlägset liggande boplatser.

Nu för tiden finns inte mycket som minner om det pulserande fäbodlivet. På somliga platser förekommer några tillhåll av sommargäster, rester av husgrunder eller rent av en och annan gammal stuga.