Bygden fäbodliv blomstrade som mest i slutet av 1800-talet. Somrarnas verksamheter utgjordes mestadels av hårt och intensivt arbete men vissa romantiska och spännande inslag hörde också till atmosfären. Speciellt det yngre släktet gladdes åt dåtidens möjligheter till ”vildmarksliv”.

Många fäbodar finns att redovisa i våra trakter, här några exempel: Stigers och Bygården vid Smulbo, Sols och Pellas ovanför Utah, Herrgårds, belägen väster om Vikmanshyttesjön, i Birns, Skånan, Gälbo, Mattsbo och Granbo. Via så kallade fäbodstigar tog man sig oftast till fäbodarna. Redan under vägen påmindes besökarna av vad som komma skulle. Här och var brakade dedt till vid sidan av stigen då någon tjäder av format flög upp. Vid de olika vallarna hördes ljudet från koskällorna och den vane kujnde lätt utröna kreaturens hemhörighet genom den varierande klangen i de olika skällorna.

Fäbodarnas betydelse minskade med åren. Ännu vid första världskriget förekom viss verksamhet men snart var det ursprungliga fäbodlivet ett minne blott.

Med stor sannolikhet växte flera fäbodar fram från en tidig fast bosättning, en del med rötter från 1600-talet. Säkert kan man finna upphovet bland många invandrande finnar, som ibland hänvisades till eller själva valde att bryta mark för avlägset liggande boplatser.

I dag finns inte mycket som minner om det pulserande fäbodlivet. På somliga platser, till exempel Sprättbo förekommer några tillhåll för nutidens sommargäster, i Mattsbo finns några stugor och i Granbo finns rester efter en källargrop och husgrund, och så vidare.