Filip Andersson

Det som ska berättas här nedan handlar om ett egenhändigt upplevt minne som grundar sig på ett spontant besök uti Solhaga. Tidsmässigt: i mitten av 1980-talet då gamla Vikmanshyttan höll på att förändras till det ny-gamla Vikmanshyttan.

Visiten skedde hos en av brukets ungefär 250 pensionärer, en före detta arbetskollega med bopålarna sedan länge i det vackra villaområdet som under årens lopp hade vuxit sig drygt 200 egnahem starkt. Filip hette han, ett namn som han då hade lystrat till i nära 82 år. Då var det femtom år sedan han blev pensionär och fyra år sedan han blev änkling. Huset på Hyttvägen hade han kvar – Så länge han orkade ville han ha det kvar…

Tiden gick, konstaterade Filip, tryggt men också eftertänksamt. Han hade det bra, kunde inte klaga. Jo, det var den där långsamheten som var värst. Det gick ju an på sommaren, vintern däremot blev lätt enformig och långtråkig.

-Följ med in och titta hur jag har det, sade Fillip inbjudande. Alltid lika trevligt när någon kommer på besök, men det händer alltför sällan, dessvärre, tillade han.

Det dröjde inte särskilt länge förrän vår värd hämtat sin kortlåda. Han ville visa en hel färgbilder från den gångna sommarens händelser, från ”semesterresor” till Finland och till Lidingö, från egna aktiviteter hemma i den välskötta trädgården. Han hade nu fått en bättre kamera i julklapp, tänkte fotografera rådjuren som hälsade på allt emellanåt.

Den gamle hedersmannen visade också runt i hemmets olika vrår. Allt var välordnat, i finrummet med TV-n och flera inramade fotografier, en trappa upp eget ”kontor” och sovrum. Filip var van sedan gammalt med siffror, numera gällde det mest att betala räkningar. Lösa korsord hörde också till tidsfördriven.

Kom gärna tillbaka snart nog, hälsade Filip till avsked. Det var roligt att du tog dig till att titta in.

En enkel artighetsvisit var över – det blev tyvärr för lite av det slaget vid den tiden…