MED ELIS DAHLGREN OCH HÖGSOMMARBLOMMOR KRING VIKMANSHYTTAN (juli 1943)

Låt oss följa med allkunnige Elis Dahlgren på en semestervandring runt omkring Vikmanshyttan men observera att utflykten sker veckan efter midsommar. Året är 1943 och Elis gör oss uppmärksammade på följande: Här finns en flora med en hel del för våra trakter ganska ovanliga inslag. Följer man Vikmanshytteån uppifrån Vikmanshyttesjön ned genom bruket så träffar man på växtarter som förtjänar naturvännens uppmärksamhet.

Elis Dahlgren

Bland de mera intressanta örter man kan hitta märkas fler medlemmar av rovans och rädisans stora familj. Här och där längs åstränderna växer sålunda enstaka exemplar av strandgyllen, en nära släkting till sommargyllen, försomrarnas alltför vanliga gullblommiga ogräs på hövallar och vägkanter. Sumpsenapen växer allmänt på fuktiga ställen kring bruksbackarna, inte så märkligt. Detta kan man emellertid säga om ett vackert bestånd av vitsenap, vilket på något okänt sätt slagit rot bredvid Vikmanshytteån. På en banvall glänser de höggula korsblommorna av berggyllen. Och på en slänt vid ett annat järnvägsspår står de stela, fruktrika stänglarna av backskärvfrö.

Spansk körvel, en av våra mest dekorativa parasollblomstriga växterna med ett ljuvligt anisdoftande bladverk, som till formen starkt påminner om ormbunken örnbräkens, frodas på en vägkant. En annan släkting påträffas på ett par ställen i hagarna i brukets närhet. Det är mästerroten, som till bladens form liknar den allt annat än trevliga, i våra trädgårdar påträngande kirskålen. Den knappast vackra brunskäran förekommer sparsamt vid åns stränder, avsevärt mera iögonfallande är maskrosens resliga släkting, ängshavreroten. De prydliga, klargula blomkorgarna lyser emellertid endast på förmiddagen och i solsken – också ett exempel på att morgonstund har guld i mun! Redan vid middagstid sluter ängshavreroten sitt öga. För den skull kallas den i England ”Jack-go-to-bed-at-noon”.

Klibbkorsörten förtjänar också att nämnas, den blommar visserligen längre fram på sommaren. Och den växer på torra, sandiga ställen kring verken och har ett ludet, klibbigt bladverk medan den vanliga korsörten i trädgårdssängen har torra, glatta blad.

I den skuggiga dalen kring ån nedåt Gåran till växer det ymnigt med springkorn eller vildbalsamin, en vildvuxen syster till Flitiga Lisa inne i köksfönstret.

Springkornets blomma, som i allmänhet ännu inte slagit ut, äger dock inte Flitiga Lisas rosiga hy, utan är gul, men den är därför inte mindre skön. Springkornet har fått sitt namn av att dess frukter, när de frampå höstkanten mognat, hastigt spricker upp så att delfrukterna med en knäppning sprätter vitt omkring.

Skelörten, som vi hittar vid en gammal husgrund, är en egendomlig vallmoväxt. Med sina gula, 4-taliga blommor och sin smala, skedlika fruktkapsel, kan den lätt, av den som ser den för första gången, tas för en korsblommig växt. Skelörten torde vara ett exempel på ett mycket ursprungligt stadium av utvecklingen inom vallmoväxternas familj. Som andra vallmoväxter innehåller skelörten en giftig mjölksaft, hos denna art till färgen rödgul.

Av ärtväxter vill jag särskilt framhålla tre arter. Först den näpna, gulblommiga gullklövern, som i fåtaliga exemplar funnits i brukets närhet. Mitt bland järn och skrot på en upplagsplats mellan verken har en annan liten klöverliknande planta funnit en fristad. Den har liksom gullklövern trefingrade bland och gula blomhuvuden, de senare dock mindre än gullklöverns. Den krökta fröbaljan visar likväl att växten hör till ett , klövern mycket närstående släkte. Den kallas humleluzern. Till samma familj hör också en av de få verkliga rariteterna, som påträffats på bruket, nämligen sommarvicker, vilken häromåret upptäcktes på planen framför snickarverkstaden.

Detta var blott ett litet urval av intressanta växter kring vikmanshyttebackarna. Många fler finns…

Kring de små dammarna står bland lönnar och askar några ståtliga klibbalar med foten ända nere vid vattenbrynet. Detta träd förekommer annars hos oss vanligen blott i förkrympt, buskartad form i skogskärr och på sanka sjöstränder. På Wikmanshytte Bruk står emellertid klibbalen och den här allmännare gråalen sida vid sida som fränder och vänner. Klibbalen skiljes lätt från gråalen genom sin mycket mörkare bark, sina glänsande, litet smetiga och i spetsen urnupna löv och sina skaftade honkottar.

Lektionen, som är genomförd på ett mästerligt sätt av ”magister” Elis Dahlgren, är snart över. Vi ska avsluta med litet latin – på de växter som vi stötte på under vandringens gång:

• Strandgyllen — Barbaraea stricta
• Sommargyllen — Barbaraea vulgaris
• Sumpsenap — Nasturtium palustre
• Vitsenap — Sinapis alba
• Berggyllen — Erysium hieraciifolium
• Backskärvfrö — Thlaspi alpestre
• Spansk körvel — Myrrhis odorata
• Mästerrot — Imperatoria ostruthium
• Kirskål — AEgopodium podagria
• Brunskära — Bidens tripartita
• Ängshavrerot — Tragopogon pretensis
• Klibbkorsört  — Senecio viscosus
• Springkorn eller vildbalsamin — Impatiens nolitangere
• Skelört — Chelidonium majus
• Gullklöver — Trifolium agrarium
• Humleluzern — Medicago lupulius
• Sommarvicker — Vicia angustifolia