Karl-Erik Bergman berättar:

En dag när jag var ute och promenerade i Björkallén kom jag att tänka på vilket folkliv och verksamhet som skedde vid och på Vikmanshyttesjön när jag var ung. Det lugn som idag råder står ju i kontrast till hur det var då. Tanken kom att jag skulle berätta vad jag minns eller hört andra berätta om den tiden. Berätta, ja men hur? En inre röst ssde till mig. ”Låna en eka och ta en roddtur runt sjön och skriv ner och berätta vad du ser och hör.” Jag beslöt mig för att undersöka.

Varför måste jag låna en eka? Jo, därför att vi i vår familj inte hade eller haft en eka i Vikmanshyttesjön. Vilken skulle jag fråga? Svaret var självklart! Runes (Tummen eller Tumlös som han kanske kallades då) pappa hade en eka. Varför skulle jag fråga honom? Jo, för det första är jag kusin och kompis med Rune, men jag vill också ha den ekan. Varför? Jo, därför att Runes pappa, i dagligt tal kallad för ”Sandviks Emil” sittande roendes i sin eka, med draget eller dragen ute är den minnesbild som dyker upp när jag tittar ut över sjön. Jag ser ju också andra personer i ekor, men om inte mitt minne sviker, så var det Runes pappa jag såg mest.

JAG FICK LÅNA EKAN, SAGT OCH GJORT
Jag flyttar mig med minnets hjälp tillbaka till 1930-40-talen och tar en roddtur runt Vikmanshyttesjön.

Jag ror ut en bit på sjön utanför stallet. Då det är en hel del som jag ser och skall beskriva, måste jag stanna till ett slag. Trots att sjön ligger lugn och spegelblank, kastar jag i sänkstenen, så att ekan ligger still.

Det har gått en tid sedan isen försvann, eller som vi sade ”att sjön hade sköljt”. Även snön har lämnat marken bar och det har torkat upp åkrarna. Inne vid stallet eller strandkanten, från bron i Herrgården fram till mitt för stallbyggnaden ligger ekorna sida vid sida i sjön. Det är säkert ca 40 stycken. En del kanske ilagda i det kick som de var när dom togs upp i höstas, men många ligger där nytjärade eller nymålade. Ekan jag sitter i är nymålad med vita och röda sidobräden. Men jag ser också några ekor som ligger kvar uppe på sina bockar eller direkt på marken. Kanske har ägaren inte hunnit få dem i sjön eller är de för gamla och murkna. Är ägaren sjuk eller finns han inte längre i livet, undrar jag. Frågorna är många.

Det är tidigt på morgonen, så jag är ensam på sjön. Fram mot kvällen om vädret tillåter kommer det flera ekor med sina ägare ut på sjön för en fisketur. Många tar bara en roddtur för att koppla av efter en hård arbetsdag.

Jag tittar in mot stallet. En stor vacker byggnad. Stallet är indelat i tre avdelningar. Högst upp under taket ligger hölogen, idag kanske inte full med hö, men till hösten kommer den att fyllas för att täcka en del av vinterbehovet av mat till hästarna.

Under logen ligger stallen. En del är till för hästar som man använder för arbete på åker och äng samt i skogen. En del hästar används även för visst arbete i verket. Jag ser ca 20 – 25 hästar av nordsvensk art. I den andra stalldelen står 2 – 3 stycken hästar av fuxtyp. Här inne står även vagnar och slädar av finare slag. Seldonen som hänger på väggen är också vackra. När man använder häst och vagn från den här stalldelen, gäller det transport av ”finare” folk och varor. Längre bort, på andra sidan Björkallén finns en ladugård. Byggnaden liknar stallet till utseende. Här finns också en höloge längst upp under taket. Under logen finns foderplatser och där står ca 40 – 45 kor (kvigor). Mitt emot stallet ligger en magasinsbyggnad och ett vagnslider, samt ett garage. De här byggnaderna är sammanbyggda till en kvadratisk form med en öppen plan i mitten. Den kvadratiska formen bryts i ena hörnet mot stallet av en öppning, så att det går att komma ut och in med häst och vagn. I vagnslidret står alla vagnar, kärror och andra redskap av olika slag, som man har användning av i den här typen av jordbruk. Det står även redskap för vinteranvändning, snöplogar, medförsedda redskap som kälkar, reden, kolskrindor m m. Magasinet används främst att förvara malen säd i eller säd för nysådd. Här förvaras även liar, orv, räfsor m m. På hästen tjänstgör magasinet som styckbod och affär. I garaget står en bil av Amerikansk modell.

Jag berättade tidigare, att det är tidig morgon när jag sitter här ute i en eka på sjön. Is och snö har släppt sitt grepp om landskapet och nu är det vår. Aktiviteten på stallbacken tyder också på detta. Här kommer ”körkarlarna” ut från stallet med sina påselade hästar. De går över till vagnslidret för att spänna för vagnar eller redskap. Gödsel skall köras ut på de åkrar som skall användas för sädesproduktion. Gödseln tar man främst från det stora upplag som finns bakom ladugården.

Alla kör inte ujt på åkrarna. Några körkarlar har oavsett årstid ett ”fast jobb.” Det är han som med sin häst åker ned till verket för att utföra vissa arbeten, bland annat att dra upp ”göttrallan” från valsverket till smältverket. En annan har fullt upp med att köra ved från vedgården ut till beställaren på bruket. Det finns också en slaskkörare. Han åker fram till bruket för att hämta de tunnor som finns under de 8-kantiga utedassen. Tunnorna kör han ut på åker, där tömmer han dem på sitt innehåll. Senare på kvällen åker ” mjölkköraren” iväg till Jälkarby ladugård för att hämta den mjölk som finns efter kvällsmjölkningen. Mjölken som förvaras i stora krukor kör han upp till mjölkfarstutt på bruket. Där kan bruksborna hämta sin dagsranson av mjölk.

Utanför det ”finare” stallet drar man ut en vagn, spänner för ett par hästar och kör iväg. Kanske till Hedemora för att hämta varor till de högre tjänstemännens hushåll. Bilen körs ut. Ska disponenten ut och åka eller skall kamreren med följeslagare till Thurbo med avlöningspengar?

NU HAR DET GÅTT NÅGRA DAGAR
men i minnets värld sitter jag fortfarande kvar där ute i ekan. Nu är gödseln spritt på åkrarna och nu ska det plöjas. Det kan man se för på vagnarna ligger det plogar. Man har en häst spänd för vagnen och bredvid går en löshäst. När plöjningen kör igång har man två hästar i par som drar plogen.

Det går ytterligare en tid. Med hjälp av sol och vind har nu jorden på de plöjda åkrarna torkat upp, så nu ska det harvas. Ring- eller tallriksharvar och fjäderharvar ligger på vagnarna. Det gäller att snabbt få harvningen klar så att man kan få utsädet i backen, så snabbt som möjligt. Nu är det klart för sådd. En häst med vagn körs fram till magasinet. Vagnen lastas full med säckar innehållande utsäde som sparats från fjolårets skörd. Med hästförspänd såmaskin och vagn med utsäde kör man ut från stallbacken till de förberedda åkrarna.

Våren har gått över i sommar. Än kan jag inte lämna min plats. Alla åkrar är inte använda för sädesproduktion utan flera används för höstproduktion. Man låter naturen ha sin gång. Gräset får växa som vädret tillåter. Att få tillräckligt med hö är viktigt, då det är basföda för både hästar och kor.

SENSOMMAREN ÄR HÄR

Ute på åkern står gräset grönt och frodigt. Jag ser ett par hästforor med hö som körs upp på stall-logen. Det mesta höet kör man hem till logarna på vintern, men det finns väl lite fjolårshö kvar i någon lada och nu måste man ha den tom för förvaring av årets skörd. Dagen är inne då det är dags för höskörd. Ut far man med slåttermaskin och släpräfsa mdn jag ser även lantarbetare, både män och kvinnor gåendes ut från stallbacken. Karlarna bär nyslipade liar spå sina axlar medan kvinnorna bär på räfsor. Jag gör den reflektionen att de är på väg till någon åkerlapp som inte lämpar sig för slåttermaskin och släpräfsa. Påtagligt är nu också att arbetsstyrkan har ökat. Det kanske rör sig om 10 – 15 stycken fler än normalt. Fler av dem är kvinnor. På sommaren går det åt mera arbetskraft ca 40 personer mot normalt 20 – 25.

Vädret är lynnigt, så det gäller att snabbt få gräset slaget, torkat på hässja och hemkört till logarna eller till närmaste lada för förvaring. Arbetsdagen är något längre på sommarhalvåret än på vintern. Nu kan det bli sena kvällar på åkern. Vädrets makter påverkar arbetsdagen, det gäller att fort få in höet torrt i ladorna.

Sensommaren börjar övergå i höst och tröskverket ställs upp mellan stallet och ladugården. För några veckor sedan såg jag självbindare men även män med nyslipade liar och kvinnor med räfsor lämna stallbacken för att slå sädesfälten. Jag har också sett manskap med utrustning för höstplöjning dra iväg. Säden har nu torkats och är klar för tröskning. Fram till stallet kommer lass på lass med kärvar för tröskning. Säden samlas upp i säckar och körs till magasinet medan halmen kommer ut ur ett grövre plåtrör. När tröskningen är klar finns där två stora halmstackar.

UPPE PÅ SKOLGÅRDEN HÖR BARNEN
på rasten ett välkänt ljud från stallet. Nu tröskar dom! Skoldagen är slut och bruksungarna kommer ner för att vara med om tröskningen. De yngsta barnen vet inte vad det är frågan om men de är nyfikna och måste till stallet för att titta. Även de äldre bruksborna kommer för att beskåda tröskningen. Jag ser att det kliar i både armar och ben på dem flesta av ungarna, de vill hoppa och leka i halmen. Men det är strängt förbjudet. När arbetsdagen är slut och kvällsmörkret sänker sig kommer bruksungarna tillbaka och tumlar om i de förbjudna halmstackarna.

Tröskningen av all säd är nu klar. Inne i magasinet står massvis med säckar fyllda med säd och ute finns det två stora halvstackar som är en utmärkt lekplats för brukets barn. Men det är ju förbjudet ??? Halmen använder man till golvströ åt djuren. Används det också till foder? Jag är inte säker. Vad jag däremot vet och ser är att många bruksbor passar på att skaffa sig ny halm i madrasserna.

SÄDEN SKALL NU MALAS. KÖRKARL MED HÄST ÅKER TILL KVARNEN I NORRHYTTAN FÖR ATT FÅ SÄDEN MALD.

En dag dyker en lastbil upp på stallplanen och kör in till magasinet. Den malda säden skall till Dicka där skall det bakas knäckebröd. Brödet är tillbaka i magasinet. Jag har tidigare berättat att magasinet ibland användes som affär. En del av brukets kvinnor kommer hit för att göra jus affärer. De köper hårt bröd som verkligen var hårt och de köper även mjöl för eget bruk. Alla varor skrivs upp och sedan blir det betalt genom att det dras på lönen.

DET BLIR HÖST
och vi är inne i oktober månad. För lantbrukets del har arbetet kommit in i ett lugnare skede. Allt hö av fin kvalitet är bärgat och inkört på logar och i lador. Arbetet med säden är också klar och nu börjar förberedelserna inför vinterhalvåret. Alla stålförsedda medar som finns på kälkar och reden måste ses över. De som är i behov av lagning lämnas till klensmedjan för att få en ny stålskoning.

Vad är det jag ser? Nu dyker det upp en massa bruksungar på stallbacken och fram emot kvällen kommer också många dit. Vad är på gång? Jo, älgjakten! Runt om på bolagets skogar pågår älgjakt. Det är ingen jakt för ”vanligt” folk. Tidigt på morgonen kan man se bolagsbilarna åka ut från herrgården med gäster som bor hos disponenten. Det kan vara någon person som sitter i bolagets styrelse eller en bekant till disponenten, någon betydande kund men även någon högre tjänsteman kan få vara med på jakten. Men varför denna folksamling vid stallet? Där ligger slaktboden där de skjutna älgarna skall slaktas. Intresset är stort hos bruksborna, både gammal och ung vill vara med när älgarna slaktas. Den sociala biten får man inte glömma, man får träffa och prata lite.

Älgjakten är slut, inga älgar kommer till slaktboden. Man det pågår aktiviteter vid magasinet. De slaktade älgarna har styckats upp och köttet skall ut till ”rätt” person. De ”rätta” personerna är de som varit med på jakten, men sett ur bolagets ögon finns det andra viktiga personer. Tjänstemännen på bruket är en sådan grupp. De behövde inte gå fram till magasinet för att hämta sin del av köttet utan fick det hemkört eller fick det utdelat på sin arbetsplats. De som jag ser komma gående till magasinet är arbetarkvinnorna. De kommer för att köpa ”smulorna från den rike mannens bord”.

Jag har nu suttit här ute i flera månader och försökt beskriva och berätta vad jag sett. Naturligtvis har jag sett även annat hända men jag har tagit med det jag tycker är mest väsentligt att berätta. Men det jag sett och upplevt har också väckt frågor som jag måste få svar på. Svaren kan jag inte få med att sitta här ute. Utan jag måste iland och fråga dem som eventuellt vet. En annan orsak till att jag måste i land är att vintern närmar sig. Det är kallt, jag fryser. De flesta har tagit upp sina ekor ut sjön. De ligger på land. Runes pappa vill väl också ha upp sin eka så jag ror i land. Till våren fortsätter jag min roddtur bort mot badplatsen.

Jag har skrivit att det dök upp frågeställningar när jag stt där ute på sjön. Frågor som jag inte kunde få svar på där ute. Jag måste in på land för att fråga någon som eventuellt visste svaren. En fråga som jag kom att tänka på var ”Är det alla gånger så roligt att vara häst i stallet”. En konstig fråga. Det är naturligtvis svårt att få ett svar. Men jag ställer den säkert för att jag alltid tyckte synd om hästarna. Tänk dig att efter en hård dag på åkern i stark sol och mycket damm komma hem till stallet. Få av sig seldonen, få på en grimma. Körkarlen sätter sig på ryggen och de tar sig ett svalkande bad i sjön. När de sedan kommer in i stallet får hästen släcka sin törst i den stora vattenhon. I spiltan väntar kvällsmåltiden som består av hö och havre. Dagen är inte slut för hästen. Återigen selas han på och förs ut och så bär det av till brukets utkanter. Kan hästen veta vad som är på gång? Knappast! Det är någon valsverksarbetare, smed eller svarvare som har ved liggande vid något hygge. Och nu skall den hem till vedboden. På hösten skall bruksborna ha hem sin potatis som förvaras i källarna. Det fanns också tillfällen då hästarna fick jobba övertid. Jag tar mig friheten att tro någonting. Hästarna tyckte inte om de här extrajobben. Varför? Man kan konstatera att när de åkte iväg från stallbacken gick de lugnt och makligt. När arbetet var utfört och man vände hemöver, då gick det undan. Slutsatsen blir att de ville fort hem till stallet. Jag har hört sägas att de hästar som haft de hårdaste jobben på dagen befriades från kvällsarbetet. Hoppas det var sant.

VILKEN SÄD SÅDDES PÅ ÅKRARNA?

Det mesta var havre för foder till hästar och kor. Vete och korn såddes okså för att bli mjöl och bröd som arbetarna sedan kunde köpa vid magasinet.

En fråga jag ställt är ” varför hade bruksborna ett så stort intresse för älgjakten?” Jag har mina funderingar. Det hände inte så mycket på Vikmanshyttan. Det här var en speciell händelse med ”stora” gubbar som var inblandade i jakten. Slaktar-Anders Andersson var också en attraktion. Han ville alla se och höra på.

En sommarsöndag hittade man en älgkalv uppe vid Stora Hagen, ett område norr om skolan. Den var inte många veckor gammal och säkerligen ej övergiven av sin mamma. Men det trodde man. Någon tog ner den till stallet och fick i den mat. Kalven gick sedan i en hage och därefter i ett inbyggt utrymme i två år tills den dog. Det sägs att den kunde göra utflykter ända fram till centrala bruket. Kalven som blev döpt till Lisa hade även jagat några pojkar som hållit till i närheten av stallet.

Något jag också undrar över – vem har gjort alla ekor? En del var duktiga och byggde sina ekor själva. Sedan hjälptes man åt. Helmer Norström, Uno Sandberg, Gunnar Sandberg, Helmer Franzén, Erik Jernberg (kallad Jenken) var duktiga ekbyggare.

VINTERN HADE SLÄPPT GREPPET OM VIKMANSHYTTESJÖN
Åter ror jag ut från stallet och hamnar intill badplatsen, där kastar jag ankar. Än finns det inga badgäster vid badet. Inga kor går på bete i de tre hagarna som finns bakom stallet. Sommaren är på väg. Björkarna i allén börjar skifta i grönt och gräset i hagarna börjar spira. Några av brukets höga tjänstemän kommer gående nedför björkallén på väg till sitt arbete på kontoret. En kusk kommer med häst och vagn uppför allén, han är förmodligen på väg till Holmbo åkrarna eller till åkrarna belägna på andra sidan sjön för att utför något arbete. Någon lastbil kommer då och då med slig och malm från gruvorna i Ulfshyttan eller Bispberg. Bilarna åker fram och tillbaka i stort sett hela dygnet. Men när tjänstemannen återkommer från sitt arbete och kusken med sitt fordon vänder åter efter ett långt arbetspass så återgår allt i sitt stilla lunk.

Sommaren har kommit och då blir det mera liv uti buskarna. Gräset är grönt och frodigt i beteshagarna. Här går ca 40 kvigor och betar. I det varma vattnet badar alla bruksungar men även äldre bruksbor kan man se i vattnet. Badbryggorna som bärs upp av plåttunnor kränger fram och tillbaks dels av ”hoppgästerna” men också av vågorna som bildas efter hoppen. Samma beteende kan man se på hopptornet som också bärs upp av plåttunnor.

Bland de äldre pojkarna finns några ”specialister”. Några gör sina dyk eller hopp från tornet. Andra badar också men de märks inte lika mycket som pojkarna.

Det är söndag och det kommer mycket folk till badplatsen. Alla skall inte bada. De skall se på simuppvisning och promotion. En välbyggd karl tar sig jpp på bryggan. Jag ser att det inte är någon bruksbo, men han verkar välkänd. Det är ju världsmästaren i simning Arne Borg som står där. Han visar nu upp sina kunskaper i simning för den talrika publiken. Det roligaste var att se när han tävlade mot några duktiga brukspojkar under vattnet. För att kunna se dem och följa dem under vattnet hade de bundit en lina kring magen med en ballong som flöt på vattenytan.

SPONTANFOTBOLL
Jag ser upp mot björkallén. En svag bild av ett fotbollsmål framträder. Längs med allén ligger en fotbollsplan. Jag är hem år och därför har jag lite svårt att komma ihåg hur det ser ut. Nästan varje dag under sommaren kommer många av brukets pojkar dit för att spela fotboll. Idag är vi inte så många därför nöjer vi oss med att skjuta bollen mot ett av målen mot björkallén. Det finns en anledning till det. Att skjuta mot det andra målet med ”f.d. Koppra” som vi sade om Konsum skapade ofta konflikter, En tant i Tallgatan hade ett potatisland i närheten av målet och aja baja om vi sköt över bollen dit, då kom hon rusande direkt och lade beslag på vår boll. Den som var modigast fick då gå hem till henne och snällt be om att få tillbaka bollen. Sedan fick vi lova henne att skjuta bollen mot det andra målet.

Ofta är vi så många att vi kan dela upp oss i tvä lag. Är vi tillräckligt många använder vi hela planen, annars delar vi av planen genom att sätta ett par pinnar i marken som får markera ett mål. Idag skall det bli pojkmatch mot Säter. Någon har ringt och frågat om de vill komma och spela. Framåt eftermiddagen anländer ett gäng på cykel. De har åkt över Holmboberget. Några äldre pojkar får vara domare. När matchen hållit på en stund får jag se ett gäng pojkar som kommer cyklande i allén. Det är ett gäng killar från Thurbo ( IK Grim).Av någon anledning har de fått reda på att Säter skulle spela en match i Vikmanshyttan. De ville vara med. Det blev en turnering av typen ”alla möter alla” och det drog ut på tiden så vi fick ta till kvällen för att hinna med.

Vissa vardagskvällar ser jag dem riktigt stora fotbollsspelarna träna. På söndagarna spelades det seriematcher.

När skolan börjar kommer eleverna ner till planen och idkar friidrott. Främst kast med liten boll och slungboll. Allén använder man för löpning 60 meter.

Jag flyttar mig några år framåt i tiden. Nu är planen borta och med den all aktivitet. All idrott är nu flyttad till den nya planen vid Byn.

BADPLATSEN
Jag förflyttar mig till badplatsen och konstaterar att de gamla badbryggorna och hopptornet är borta. De fyra omklädningshytterna eller badkurerna som vi för det mesta sade finns inte heller längre. En gammal bruksbo berättade för mig vilka de var avsedda för. Den som stod närmast stallet var för herrar, så kom tjänstemännens, så hade kamrer Schram en egen badkur. Längst upp mot Holmbo stod kvinnornas. Det här visar verkligen på vilken klasskillnad det var på bruket.

Nu har det kommit dit tre stycken nya fina bryggor. De är byggda på flera kraftiga trästolpar som slagits ned i sjöbottnen. Detta arbete har utförts under vinterhalvåret. Ett nytt hopptorn finns också på plats. För att kunna klä om sig har en stor byggnad byggts för badgästerna. Den är avdelad i en herr- och en damavdelning. Badstranden har förbättrats genom att man jämnat till den och fyllt på med ny sand.

Det är lördag eftermiddag. Mycket folk börjar samlas vid badplatsen. Nu skall det bli en ”officiell avslutning” av badsäsongen. Det skall bli simpromotion. Det har varit simskola under sommaren. Där har man kunnat avlägga prov för viss simkunnighet. Kunna simma en viss längd, eller ta kandidaten eller magister prov. Det innebar att man skulle kunna olika simsätt, kunna livräddning. kunna klä av sig i vattnet, kunna simma en viss sträcka under vattnet, dyka och hämta saker från bottnen. Var de proven avklarade fick man titulera sig kandidat eller magistern. Pojkarna kunde då få bära speciella badbyxor och flickorna speciella baddräkter.

Nu var alltså dagen kommen då alla som tagit någon form av godkänd simkunskap skulle få sina utmärkelser. Musikkåren spelade, någon höll tal, Det var hoppuppvisningar, simtävlingar av olika slag och höjdpunkten då alla fick ta emot sina utmärkelser. De som avlagt kandidaten och magistern fick ta sig ett dopp från hopptornet samt simma till bryggan och få sitt diplom. De fick också en krans på huvudet. De som tagit kandidaten fick en krans gjord av pillöv. De som tagit magister examen fick en krans gjord av eklöv. Naturligtvis fortsatte man att bada efter denna händelse. Man badade så länge vattnet var varmt. Vattnet blev kallare och kallare. Badlivet avstannade och hela det här området gick in i någon sorts vila.

Inget gräs växte i hagarna och korna togs hem till ladugården Bruksborna som brukar vistas i en eka på sjön har också försvunnit. Men livet i Björkallén är sig likt. Här går som vanligt tjänstemän fram och tillbaka till och från sina arbeten på kontoret. Bilarna med slig och malm åker här. Än kan man se hästarna köra mellan stall och åkern men snart går de till vila. Björkallén användes också av bruksborna men man ansåg nog att detvar en tjänstemannagata. Alléns läge i förhållande till själva bruket bidrog också till att man inte behövde nyttja allén. Det är höst och jag ror i land vid stallet och inväntar en ny vår.

YTTERLIGARE EN NY VÅR
Jag är på sjön igen, ror min eka till holmboänden- Här omges sjön av åkermark. Jordbruket är i full gång, Man gödslar, plogar, harvar och sår. Men uppe vid ”Hobergs trädgården” har man börjat bearbeta jorden för att kunna sätta potatis. Nu kommer det familjer med sin sättpotatis som skall ner i marken och föröka sig. Jordbruksavdelningen hjälper till med alla förberedelser, ådra upp och ådra igen. Till hösten är det dags att haxcka upp hela årsbehovet. På andra sidan Holmbovägen finns det koloniland. Där får bruksborna ha sin grönsaksodling.

När snön smölt och våren nalkas börjar vikmanshytteborna att gå till sina sommarstugor i Gessan. De går på en stig över Hoberget. När det blir bär- och svamptider blir det fart på övriga bruksbor.

Jag har tidigare berättat att jag såg män med liar och kvinnor med räfsor lämna stallbacken i samband med slå. Jag trodde då att de skulle slå hö och säd med lie på de små åkerbitarna där det var olämpligt att köra med maskin. Det var helt fel. Runt åkern går det ett dike. Från diket och en bit in på åkern slår man ner säden med lie för att lättare kunna köra med självbindaren eller slåttermaskinen. Astrid Axelsson och Svea Bergman var med när dikena skulle slås och räfsas.

Vid Holmbo-änden växer det mycket buskar av olika slag. Jag kan se bruksbor som går och skär av grenarna. De knyter ihop grenarna till kärvar som sedan säljs till foder åt kor och hästar. Ute i världen pågår andra världskriget. Sverige var genom kriget avspärrat från yttervärlden men att det skulle påverka tillgången på djurfoder tror jag inte. Min teori är att det var svårt att importera olika sädesslag och mat. Därför måste man försöka att producera så mycket säd som möjligt inom Sverige. Man måste då se till att ha så mycket åkermark som möjligt till sädesproduktionen. Detta ledde till att åkermark för hö och havre minskade som då kunde ersättas med lövfoder.

Uppe vid Holmbo-vägen i höjd med potatislandet kommer en häst me vagn. Några karlar från jordbruksavdelningen lastar av hässjevirke och börjar bygga ett staket på båda sidor om Holmbovägen. Jag undrar vad som är på gång. Svaret får jag efter några dagar. Det kommer två pojkar som fått ledigt från skolan. På ryggen bär de var sin ryggsäck som innehåller choklad, mjölk och smörgåsar. I handen bär de en käpp. De skal valla brukets kor. Det innebär att pojkarna ska se till att korna inte gör några besök i potatis- och grönsakslanden. Kanske det också var för att skydda tjänstemännens villaträdgårdar från besök? Här uppe var det bete för korna. Pojkarnas uppgift var att hålla korna kvar på åkern, borta från gården i Holmbo, andra sädesåkrar, skogen, vägen m m, Det blev en hel del spring för pojkarna om dagarna, men de tycker att det här är kul. Dels är man ledig en vecka från skolan och så får man betalt för utfört arbete – så de springer gärna. När korna tar en paus i betandet blir det också en stunds vila mitt på dagen för pojkarna. På kvällen skall korna ner till hagen igen. Hela veckan avverkades samma procedur. Vid 7-tiden på morgonen kom de med ca 40 kor framför sig upp till Holmbo, se till dem under dagen och valla hem dem vid 4-tiden på eftermiddagen.

ETT FLYGPLAN HAR LANDAT
Det är söndag och jag hör ett motorljud. Det är ett litet flygplan som kan ta ca 3 – 4 passagerare som håller på att landa. Nu gör piloten en koll av vindriktning, finner att det blåser från syd ”Nytändan”. Därför svänger han av upp mot Holmbo och kommer med motorn på lågt varv ned över gården vid Holmbo och landar mjukt och fint på sjön. Det skall bli passageraruppstigning. Det är många bruksbor som tar tillfället i akt att under 15 – 20 minuter se sin hembygd från ovan.

HÄSTFOROR
Det är dags att skörda rovorna vid Holmbo. Nu skall de fraktas hem och man kör lass på lass till ladugården. De används som mat till korna. T
Rovorna liknar kålrötter och är mycket goda. Vid Björkallén har det samlats ett gäng ungar som ber att få rovor. Vissa körkarlar är givmilda och ger dem rovor men så finns det andra som är mindre givmilda så ungarna blir utan.

Nu har jag flyttat mig något söder ut på andra sidan sjön. Där ligger en lada. Detta har någon berättat för mig. Här har det legat en herrgård, därför har området skötts och vårdats. Tiden gick och herrgården försvann, men området finns ju kvar. Visst har det växt igen men man kan än idag se att området har lite prägel av en park. I parken höll bruksborna ”familjefester”. Jag ror i land och kan då se rester efter herrgårdens grundstenar samt buskar av hägg och syren. Det är området kallades ”Hobergsträdgården”. Tyvärr omvandlades ”trädgården” till en sop och slasktipp, i folkmun kallad ”skitliret”. Man tömde sopor och slask som blev över efter bruksbefolkningen. Det har funnits en herrgård till intill Pingbo. Pingbo kallades området till höger, från bruket räknat om Holmbovägen.

KANINHOLMEN – LUSTHOLMEN
Jag ror vidare och kommer till en liten ö eller holme som kallas Kaninholmen. Disponent Liberg hade en son som hade kaniner på den holmen. De åkte över sjön och matade dessa kaniner. Därav namnet Kaninholmen.

Men här finns också Lustholmen. Det är ingen holme, det är en udde. Jag ser en bild av att folk som kommer roende i lövsmyckade ekor från andra sidan sjön (stallet). Det är en förening som förlagt sitt möte här. Nej, de skall ha fest och ut och förlusta sig. Här kan svaret ligga på Lustholmen. En annan tanke jag får när jag ser en sänka som går tvärs över udden, är: långt bak i tiden när brukets verksamhet låg efter ån var man beroende av vattenkraft för driften. Dämde man då upp sjön så högt att vatten fyllde sänkan och skar av udden och det blev en holme?

HJELMENS VRET
Jag blickar nu in mot ”Hjelmens vret”. Det är ett område med åkermark. Där står två byggnader. En lada samt ett sexkantigt stall. Varför heter det Hjelmens vret? Jag har hört att vret skall betyda ”sluttar mot sjö” eller liknande. Det gör det här. Vad syftar ”Hjelmens” på? Ingen kan upplysa mig om detta.

Någon har berättat för mig att det funnits en bondgård här. Det finns boningshus och tillhörande ekonomibyggnader. Folket sliter med olika arbetsuppgifter som förekommer på en bondgård. Senare kommer andra män och kvinnor hit och arbetar. De bor i Nyhyttan och får arrendera jorden. Arrendet upphör och Wikmanshytte bruks lantbruk övertar driften. Nu får bruksborna en ny nöjesplats. Festklädda ungdomar kommer roendes i lövsmyckade ekor, det blir midsommarfest på Hjelmens vret. Från en av ekorna hörs dragspelsmusik ljuda över sjön. Tänk att f vara med i en eka och lyssna. Men vid andra tillfällen kommer det också lövprydda ekor över sjön. Det är socialdemokratiska ungdomsklubben som skall hit och ha fest. De skall spela teater och dansa. Bruksungdomarna verkar lyckliga.

MOSSEN

Nu kan jag inte ro längre söderut. Jag har hamnat vid en mosse. Den ligger i höjd med Idrottsplatsen, den är smal och lång. Mossen delar sjön i två delar. Ingen vet säkert hur den hamnar där. Hur länge den legat här vet jag inte. Man har lagt ut trävirke på mossen och fått en torr övergång. Skolbarnen som bor i Acktjärn får en kortare skolväg om de använder sig av mossen. Även andra som har något ärende på andra sidan sjön, till exempel plockar bär och svamp eller hämtar mjölk i Acktjärn använder sig av denna ”mossväg”. Det blir

betydligt kortare än att gå runt ”Nyhytteändan”. Jag går i land och binder fast ekan i en liten björkstam, tar min termos med choklad, min påse med smörgåsar och börjar gå. Jag tittar mig omkring, här ser jag hela området runt ”Nytändan”. Nu hittar jag en plats där jag ser ladan, åkrarna vid ”Lässängarna” samt området vid ”Stenbron”. Landsvägen går från Vikmanshyttan till Nyhyttan och vidare till Norn och Söderbärke. Tar man till vänster i Nyhyttan hamnar man i Thurbo. Tar man till höger vid stenbron kommer man till Acktjärn, Gessan, Skånan m m. Nu måste jag ta mig en kopp choklad och en smörgås. Härligt! Jag sitter på en stubbe och tittar ut över nejden. Det är åkermark runt sjön. Där ser jag många som arbetar. Men många kommer cyklandes på vägen. Många som bor i Thurbo arbetar i Vikmanshyttan, De är på våg till arbetet eller på väg hem.

Kommunikationen för vikmanshytteborna som jobbar i fabriken eller i sågen i Thurbo är också cykel. En del skall till stugan i Norn eller Grycken. Det kan också varaa bärplockning på gång. Många skall tilkl Thurbo och se på eller spela en fotbollsmatch. En del hälsar på släkt och vänner. Anledningarna kan vara många.

Det är söndag och det kommer ett gäng grabbar på cykel. De är på väg till skjutbanan för att vara ”tavelmarkörer” eller vara markörer vid någon slutstation vid fältskjutningen. De får ju en liten slang för besväret.

Nu är det sommarlov och onsdag. Vid ”Lässängsladan” kommer en lastbil. Det är ”foran” som är på väg till Konsum i Norn med varor. Där på bilflaket finns också ett stort gäng med bruksungar som förgyller dagen med att få ta en biltur till Norn. Det kommer också en och annan taxibil eller en bolagsbil som skall till Thurbo eller Norn, i något ärende.

BRUKSLOKET

Nu hör jag ett pustande och ett stånkande blåsljud från brukshållet. Ovanför buskarna vid ”Fräkenviken” stiger svart-vit rök mot himlen. Det är bruksloket som är på väg till Thurbo. Det svarta ångloket skymtar fram vid ”Lässängsladan”. Loket har åtta vagnar på släp. De skall till Thurbo och lasta på massabalar eller sågat virke. Röken blir svartare och ångstötarna kraftigare. Nu gäller det att elda på och få upp ångtrycket i pannan. Det bär emot och emot eller lutar uppför förbi Hobergstäppan eller Asphyddan. Sedan blilr det plant fram till fabriken i Thurbo. När tåget kommer tillbaka i skogsbrynet går det sakta. Ingen rök syns ur skorstenen, ångreglaget står nere på noll. Nu gäller det att bromsa så mycket det går, och hålla emot. Vagnarna är ju fullastade och skjuter på. Det som var motlut på uppresan till Thurbo blir medlut på hemresan. Nu skall lasten vidare mot bangården. Tåget gör en tur till Thurbo två gånger per dag. En gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen.

HÖSKÖRD
På åkrarna vid ”Lässängarna” har det slagits gräs, räfsats upp och hängts upp på hässjor för torkning. Höet förvaras i ladan, Nu skall korna dit och beta. Två pojkar har fått ledigt en vecka från skolan för att valla korna. Det var lite problem att få dit alla korna och inte minst att få hem korna till ladugården. Att hålla reda på 44 stycken vilt springande kor i bebyggt område var inte det lättaste.

Nu har jag hamnat i ekan igen, Jag ror längs mosskanten och kommer till ”By-sidan”av sjön. Jag ser byn, ladan, åkrarna, tvättstugan, idrottsplatsen och bangården. En liten oansenlig byggnad inrymmer en tvättstuga. Kvinnorna som bor i Byn använder sig av denna tvättstuga.

Idrottsplatsen är av yppersta kvalitet. Där finns en toppen-fin fotbollsplan och lika så löparbanor, hopp- och kastbanor. Jag undrar om det finns någon plats i Sverige av Vikmanshyttans storlek som har en sådan förstklassig idrottsplats. Säter och Hedemora hade inte vid den tiden inga idrottsplatser i samma klass som den i Vikmanshyttan. Ofta kom ungdomar från Säter och Hedemora och ville träna hos oss.

På fotbollsplanen tränar både pojklag, juniorlag, A- och B-lag. Lite längre bort ser jag brukståget åka fram och tillbaka på bangården och växlar. Sedan bär det av mot Thurbo, järnvägsstationen, verket eller in mot kolhuset. Sex förmans-villor skymtar uppe på backkrönet och därefter By lada och åkrarna. Där vallar också pojkarna kor, Nu får jag vara med om något dramatiskt! Det kommer en 20 – 30 kor springande och efter kommer de två pojkarna med resten av korna. De första visar tecken på att vilja rusa in i trädgårdarna men som tur var hinner vallpojkarna att hindra detta. Kvällen är räddad och korna är hemma. Pojkarna berättade för rättaren vad som höll på att hända. De ville ha hjälp med ”hemvallningen”. Svaret blev att det inte fanns några anställda som kunde hjälpa till.

Dagen efter går det inte lika bra. Hela flocken på 44 kor kommer rusande över By-åkern. Pojkarna har inte en chans att hinna med. Förmännens trädgårdar invaderades av korna liksom Disponentens trädgård och handelsträdgården. Pojkarna fick till slut hem korna men de sade aldrig något till rättaren. Men i alla fall beordrade han nästa dag ut sex lantarbetare till pojkarnas hjälp. Nästa dag blev det samma procedur. Korna kom rusande ut över åkern men nu fanns det folk till hands.

BRUKETS TRÄDGÅRRD

På min färd åker jag förbi bruksträdgården. Där ligger växthusen, drivbänkarna och ladan med allehanda grönsaker och blommor. Framtagna av trädgårdsmästaren med personal. Bruksborna, mest kvinnor, kommer till trädgården för att handla. Man betalar inte varorna utan de skrivs upp på makens arbetsnummer. Summan dras av då lönen betalas ut.

LUSTHUSET

Jag tar några kraftiga årtag och glider förbi Disponentens badhus och lusthus. Detta är för mig och de flesta bruksbor en ”annan värld”. I mitt minne ser jag Disponenten gå till och från från jobbet på brukskontoret. Hans två pojkar ser jag ibland, men frun syns sällan till. Inne på herrgårdsområdet finns det några andra byggnader. I en bor några tjänstemän. I det andra huset inryms en tvättstuga för disponentens räkning och på övervåningen finns ett rum där bor en ungkarl. Någon har berättat att bruksborna kunde hämta mjölk i ett av husen.

Några pojkar står vid sjön och metar, men även på herrgårdsbron och vid den stensatta sidan av herrgårdsdammen. Det är den första tillåtna kvällen för kräftfångst. Nu vimlar det av ungar, både pojkar och flickor. De springer runt med sina håvar och kräftringar för att få den bästa platsen. Vid mörkrets inbrott ser man hur det lyser vid åkanten, de lyfter sina ringar i jakten på åns kräftor.

RINGEN ÄR SLUTEN
Jag stannar vid stallet. Ekan glider in precis där den hör hemma. Jag drar upp ekan i ”ötjestan”, låser fast den och går upp på stranden. Nu har jag försökt berätta om vad jag sett eller hört berättas omkring den närmaste trakten av sjön. Karlar som fiskat för att få något att äta till kvällen. Björksmyckade ekor med festklädda bruksbor på väg till någon festlighet på andra sidan sjön. Något som jag inte nämnt är de som suttit vid någon risvål och metat. Det har också funnits någon som bara tagit ekan för en avkopplande roddtur eller ”Tjusar rodd”. Vad nu det är för något? Några har inte fiskat men ända kommit iland med fisk? Några ynglingar har också kommit i en kanot, något som är ändå konstigare det är att jag såg en segelbåt. Det är sant!

Sedan vill jag gärna påminna om några fler intressant aktiviteter:

Roddturen gjorde jag på 1930 – 1940-talen
– hälsningar från KARL-ERIK BERGMAN (som kom till världen året 1932)