Man har uttalat den förmodan, att det jag minns från min verksamhet som amatörastronom skulle kunna intressera Astronomisk Tidskrifts läsare. Efter någon tvekan vill jag därför, när jag nu inte längre kan vara aktiv som observatör, försöka skriva ner något slags ”memoarer” om vad jag upplevat i mina relationer till astronomin. Kanske i varje fall en del för ämnet intresserad ungdom kan finna något av värde i det jag har att berätta.

Barndomsminnen
Det tidigaste himlafenomen jag har kvar i minnet och som jag därtill kan nöjaktigt datera, var Halleys komet våren 1910. Min äldre bror Gösta hade lagt märke till den i tidningarna då mycket omskrivna kometen och visade mig den gnistrande ”eldkvasten” på himlen i väster. Vid denna tidpunkt hade jag ännu inte fyllt sju år och hade inte hunnit bilda mig någon uppfattning om himlakropparnas rätta natur. Åsynen av den sällsamma uppenbarelsen på himlen ingav mig för den skull närmast en känsla av bävan. På samma sätt reagerade nog även många vuxna på den tiden. Det fanns då vetenskapsmän, som synbarligen gjorde sitt bästa för att genom pressen injaga skräck hos läsarna med sina påståenden, att kometens svans var laddad med cyan, som hotade att förgifta jordatmosfären. På den tiden hade nämligen människorna inte hunnit så långt med att själva förgifta denna.

I mina tidiga barnaår lärde mig min mamma vad hon visste om stjärnhimlen och av begripliga skäl var det inte så mycket. Hon var ju bara en enkel bondmora utan annan ”utbildning” än den folkskolan gav på 1860 – 1870-talen. Ändå kunde hon för mig peka ut Karlavagnen och Lilla Björnen med ”Nordstjärnan” (Polaris). Hon visade mig också Orion och Sirius samt Sjustjärnorna och ”Snöplogen”, under vilken benämning Hyaderna var bekanta i min födelsebygd. Första anblicken av vintergatan en mörk höstkväll kom mig att rysa av skräck. För min lätt uppjagade fantasi tedde sig de oregelbundna, matt skimrande fläckarna på himlen som snöiga fotspår efter en ofattbart stor jätte. I övrigt tycks jag inte från början ha varit föremål för någon avsiktlig påverkan från mina närmastes sida för att jag skulle intressera mig för stjärnrymden. Sådant hörde ju inte till de praktiska göromålen på en bondgård1 Det lilla jag i tidiga 2) barnaår fick veta om stjärnorna tycks dock ha ”fallit i god jord”. Det låg och grodde och bidade sin tid. Den fruktan, som barnet i början känt inför det okända och ofattbara, förbyttes i en växande nyfikenhet att få veta mera om alltsammans.

Det måste ha varit någon gång fram emot tolvårsåldern, som jag bland gamla luntor i hemmet av en slump gjorde ett par fynd, vilka på allvar skulle väcka mitt intresse för stjärnkunskapen – ett intresse, som sedan skulle följa mig genom åren. Mellan några böcker hittade jag en karta över norra stjärnhimlen med vita stjärnor på mörkblå botten. Kartan hade en diameter av endast 107 mm och konstellationernas namn var på latin. Detta gav mig impulsen att också lära mig dessa latinska namn. Om kartans ursprung vet jag ingenting, men den bör ha kommit från ett engelskspråkigt land, eftersom vintergatan där kallades Milky Way. Ungefär vid samma tid påträffade jag ett redan sönderläst exemplar av Vår himmel av Camille Flammarion, där stjärnbilderna och planetsystemet beskrevs på det sätt som var brukligt under senare delen av 1800-talet. Liksom beträffande stjärnkartan har jag ingen aning om vem, som före mig studerat denna bok. För mig var ju huvudsaken att jag fått tag i boken. Vad jag kunde finna hade i varje fall ingen vid denna tid levande släkting tillägnat sig ens ytliga kunskaper i astronomi.

När jag nu med hjälp av kartan och boken förväntansfull började orientera mig på stjärnhimlen, fann jag att det – tvärtemot den allmänna uppfattningen bland dem jag kände – bokstavligen var en ”barnlek” att hitta rätt på stjärnbilderna och lära känna dessas inbördes lägen. Någon stor räknemästare behövde man för övrigt inte vara, för att i medvetandet pränta in jordens dagliga och årliga rörelser och hur dessa inverkade på himlakropparnas synlighet och lägen på ”himlavalvet” vid olika tidpunkter.

Förmodligen betraktades jag och det var väl också med rätta, som något av ett problembarn, när jag om kvällarna, sedan arbetet på gården var slut, stod i ett fönster eller, om det inte var för kyligt, ute på gården i mörkret och stirrade upp mot stjärnhimlen. Hur det än var med den saken, så anser jag mig vara skyldig mina föräldrar och andra anhöriga stor tacksamhet och beundran, för att de visade tolerans och inte pliktskyldigast försökte övertala mig att fatta intresse för nyttigare sysselsättningar. Tvärtom uppmuntrade de mig genom att så småningom skaffa mig bättre stjärnkartor och nyare böcker om himlakropparna. Men inte heller de nya kartorna upptog stjärnor svagare än ungefär fjärde storleken, och detta fann jag helt otillfredsställande. Ensam som jag var med mitt stora intresse, uppfattade jag mig nog själv som en ”forskare” och ansåg, att jag i första hand behövde kartor där alla för blotta ögat 3) synliga stjärnor var medtagna, så att jag skulle kunna märka om någonting förändrades. Dock saknade jag praktiska möjligheter att inköpa sådana kartor. Som oftast var det ont om kontanter hemma på gården och för resten visste jag inte vart jag skulle vända mig för att få tag på utförligare kartor. Då efterfrågan var minimal, hade inte traktens bokhandlare någon större sortering att erbjuda i detta fack. Min medfödda envishet gav dock inte tappt inför denna svårighet. I stallet tog jag tidigt i tonåren resolut i tu med att själv rita mina kartor direkt efter himlen. En teaterkikare, som jag fick låna av en släkting, underlättade denna kartritning och möjliggjorde att jag rent av fick med litet svagare stjärnor än sjätte storleken. Naturligtvis var dessa efter ögonmått utförda blyertsteckningar behäftade med stora brister ifråga om noggrannhet och blev för övrigt aldrig slutförda för hela den hos oss synliga stjärnhimlen, men å andra sidan kom detta arbete – som många nog skulle ha tyckt vara tålamodsprövande – att bli till stor glädje för mig, när mina iakttagelser hade blivit mera avancerade och jag började skatta stjärnljusstyrkor. Det är min bestämda uppfattning, att jag på detta sätt lättare och effektivare fick en mängd detaljer om stjärnornas lägen och magnituder inpräglade i minnet, än om jag från början hade haft tillgång till utförligare kartor.

Det måste ha varit 1915, som jag med ledning av en kartskiss i en tidningsartikel för första gången kände igen Saturnus. Jag minns att denne då befann sig i mitten av Tvillingarnas stjärnbild. Sedan dess har jag med längre eller kortare intervaller följt planetens gång genom zudiaken och med sin omloppstid på nära 29,5 år hade den fram till 1974 hunnit fullborda två hela varv runt ekliptikan. Förmodligen var det 1915 jag också lärde känna Venus och Jupiter på kvällshimlen, och inte långt därefter blev Mars min bekante. När jag så inom kort även lyckades få se Merkurius i morgonrodnaden, var jag överlycklig. Jag hade ju läst i böckerna att inte ens den store Copernicus någonsin skulle ha sett denna planet. Uranus torde jag ha sökt rätt på först hösten 1917. Jag kan inte nu återfinna anteckningar från dessa tidiga iakttagelser, men minns att planeten då rörde sig i östra delen av Stenbocken. Utan efemerider över småplaneter gjorde jag vid denna tid inga försök att finna någon av dessa. Det är först under senare årtionden, som jag sett några ljusstarkare bland dem.

”Nya stjärnor”

Elis Dahlgren

Det var nog inte utan en känsla av stolthet jag i juni 1918 – då ännu inte femton år – för mina äldre släktingar kunde peka ut den då aktuella, starkt lysande Nova Aquilae, som vi sett omnämnd i en tidning. En 4) sensommarkväll ett par år senare – närmare bestämt den 23 augusti 1920 – gick jag som jag hade för vana ut och tog en överblick över stjärnhimlen. Plötsligt hajade jag till, när jag högt i söder blev varse en konstellation av ljusa stjärnor, som jag inte omedelbart kunde identifiera. Detta var något som gick ”min ära för när” och pockade på att genast klaras upp. Efter ett par sekunder lyckades jag också med omgivande stjärnors hjälp orientera mig på himlen och konstaterade då till min överraskning, att det var den gamla välkända Svanen, som vid första ögonkastet verkat främmande.

Orsaken till min tillfälliga desorientering var en ny, strålande stjärna, ljusare än y Cygni och placerad i konstellationens norra del. Min far var något skeptisk, avslöjade han senare, men min mor trodde på mina ord, när jag berättade för dem, att jag hade sett en ny stjärna. Triumfen var min, när vi i en tidning dagen därpå fick läsa om denna nova, som ett par dygn tidigare hade upptäckts av engelsmannen Denning. Dessa föregående kvällar hade jag haft mulen himmel. I annat fall hade jag knappt kunnat undgå att lägga märke till den nytillkomna ljuspunkten på himlen. Att märka är, att även fackastronomerna vid denna tid tycks ha betraktat novor som synnerligen sällsynta fenomen. Framför allt var det väl dessa uppflammande stjärnor i Aquila och cygnus, som gav mig impulsen till ett fördjupat intresse för variabler i allmänhet och novor i synnerhet. Nästa nova jag såg var den relativt långvarigt ljusstarka i Hercules vintern 1934-1935.

Tidningsskriverier och andra aktiviteter
Så kom en tid, när jag fick för mig, att jag också skulle intressera allmänheten för de främmande världarna. Redaktören för en ortstidning, dit jag först vända mig med ett bidrag om aktuella himlafenomen, uttryckte till en början stor tveksamhet om det fanns något intresse för sådant bland läsarna. Dock tog han in min artikel. Om jag inte minns fel skedde detta år 1938. Sedan blev det en mer eller mindre sporadisk fortsättning av denna verksamhet i huvudsak för samma tidningsföretag, som ger ut tidningar på flera orter i Dalarna. Oftast skrev jag artiklar i samma ämne, men ibland handlade de i stället om växter, fåglar, insekter m.m. Jag fortsätter alltjämt som medarbetare i samma tidning, fastän redaktionscheferna har växlat flera gånger under tiden. Tidigare medverkade jag också då och då med föredrag om planeter och stjärnor inför olika auditorier. En tid på 40-talet och kanske litet in på 50-talet åkte jag ibland omkring med en liten astronomisk tub, som en släkting knåpat ihop på egen hand, dock med linser av Zeiss tillverkning. För dessa kikarkvällar stod vanligen någon av traktens tidningar eller skolor som 5) arrangör. Där fick jag en av mina första (!) direktkontakter med skolorna. Bland mycket annat brukade vi titta på månens berg och jag minns till exempel hur klart Alpdalen brukade framträda, när den låg nära terminatorn, så att den befann sig i skugga medan de omgivande bergen var solbelysta. Andra populära objekt var Jupiter med sina varierande strimmor runt ekvatorn och fyra stora månar, som ständigt växlade ställningar samt Saturnus ringar, i synnerhet när dessa hade en fördelaktig lutning och belysningsförhållandena medgav att Cassinis delning och planetens skugga på ringen kunde urskiljas. Vid passande tillfällen beundrade vi också Venus faser. I övrigt studerade vi dubbelstjärnor, stjärnhopar, nebulosor och den stora Andromedagalaxen. Tuben hade en brännvid om 120 cm och gav en förstoring av upp till 180 gånger, men då objektivets diameter endast var 80 mm blev den tämligen ljussvag. Därför kom inte nebulosor och galaxer till sin fulla rätt i den.

Under 50-talet blev jag därtill anmodad att leda kurser i astronomi anordnade av Arbetarnas Bildningsförbund, Tjänstemännens Bildningsverksamhet eller Nationaltemplarordens Studieförbund och överallt mötte jag ett oväntat stort intresse för ämnet.

När i sådana mer eller mindre offentliga sammanhang mitt engagemang för stjärnkunskapen råkade komma på tal, kunde det vara någon bland de närvarande, som aningslöst urskuldade sin bristande insikter i detta ämne med orden: ”Man fick ju lära sej så litet om så´nt där i skolan.” Är då skolundervisningen så omistlig i ett fall som detta? Ett levande intresse anser då jag vara det väsentligaste. För den som strävar efter ”framgång” är naturligtvis en gedigen skolunderbyggnad av stort värde. Högre examina är nog nödvändiga, för att man överhuvudtaget skall kunna få en välavlönad befattning; något som för många syns vara det enda eftersträvansvärda här i livet. I dessa yttersta dagar räcker det inte alla gånger ens med uppnådda lärdomsgrader, för att man skall få en bra anställning. Hur som helst med den saken, så vill jag hävda, att rent teoretisk skolning, även innefattande akademiska grader, inte i alla situationer verkar så ”överlägsen”, som vederbörande själva ofta vill ge sken av. I varje fall förr i tiden kunde man träffa personer, som just för sina lärdomsgraders skull inte kund rubbas ur sin övertygelse att de vetat bäst om sådant, som de sedan måst medge att de haft fel. Jag har dock fått det intrycket, att även de flesta skolade personer numera är medvetna om sin begränsning. För övrigt har jag erfarit, att även ”lärt” folk kan visa en oväntat stor brist på takt. Kanske är det så, att min något ovanliga situation, har gjort mig överkänslig för andras bedömningar. En skolman i ledande ställning yttrade en gång till mig i anslutning till en 6) artikel jag hade skrivit, ”Det som förvånar mej är, att du skriver så bra svenska”. Jag är förvissad om, att detta var sagt i all välmening och avsett som en uppriktig uppskattning, men ändå har jag inte lyckats komma på det klara med, om jag kan uppfatta vad han sade som en komplimang eller inte. Om hans utlåtande när allt kom omkring hade någon täckning i det faktiska förhållandet, är ju något som jag inte själv kan döma om.

Ingen skola
Vid denna punkt i min berättelse kan det vara lämpligt, att komma med avslöjandet eller avlägga bekännelsen, att jag aldrig gått en enda dag i någon som helst skola – alltså inte ens i folkskolan. Som skola räknar jag då inte med korrespondenskurser jag tagit och studiecirklar jag deltagit i. Bestämmelsen om obligatorisk folkskola var för all del i kraft redan så långt bort i urminnes tid som på 1910-talet. Under alla omständigheter anser jag mig vara mina föräldrar stort tack skyldig, för att de utverkade, att jag på grund av sjuklighet i barnaåren och lång väg till skolan slapp gå i denna, för att i stället ”undervisas i hemmet”. Och mina ”guvernanter” – det var min mamma och mina äldre systrar, vilka helt saknade utbildning för ett sådant värv. De var för resten överhopade med annat arbete och hade mycket litet tid över för mig. I alla fall är det min fasta övertygelse, att det var till ömsesidig vinst för mig själv och mina tilltänkta lärare, att vi inte behövde ha med varandra att göra. Jag avvek nog alltför mycket från den vanligaste typen elever för att ha kunnat finna mig till rätta i skollivet. Där hade resultatet för min del säkert blivit ännu sämre.

När och hur jag lärde mig läsa och skriva, har jag blott vaga minnen av. Det måste dock ha skett långt innan jag blev ”skolgammal”. I minnet kvarstår dock att griffeltavlan kom till användning så som det var brukligt på den tiden. Småningom fick jag läroböcker i räkning, naturkunnighet, geografi osv., med vilka jag för det mesta pluggade helt på egen hand. När så tiden var inne skulle jag förstås avlägga ”avgångsexamen” och den gick så till, att en lärare från den skola jag egentligen skulle ha gått i besökte mig i hemmet och under någon timme förhörde mig i diverse skolämnen och på denna grund skrev ut ett avgångsbetyg åt mig! Av förklarliga skäl hade detta ”luckor” för flera ämnen och var på det hela taget inte mycket att visa upp för världen. Vid denna tid var dock mitt intresse för stjärnhimlen, liksom för den levande naturen här på jorden, redan grundmurat.

Åtminstone i ett hänseende upplevde jag min barndomstid under lyckligare förhållanden än kanske de flesta andra. Jag hade nämligen förmånen att växa upp i en sällsynt naturskön och frisk miljö. Mitt 7) barndomshem var den sanna idyllen med ett litet avsides läge på en udde mellan lövskogsbeväxta bäckraviner, som vår och sommar var fyllda av blommor, fågelsång och fladdrande fjärilar. Det var väl då inte så underligt att också allt detta fångade mitt intresse. Inte mindre tacksam bör jag vara för att jag där också var förskonad från en storstads ständigt bländande ljus från gatubelysning m.m., som kan orsaka att den, som är hänvisad att ständigt vistas där, knappt känner stjärnorna på annat sätt än vad han eventuellt läst och hört om dem.

Det var först senare, som jag på egen hand började att läsa språk. Detta gjorde jag då uteslutande för att jag tyckte att det var roligt och utan en tanke på att jag skulle få någon praktisk nytta av studierna. Särskilt vad det gäller ett språk vill jag lämna en närmare redogörelse.

Av erfarenhet kan jag här intyga, att för den, som inte haft tid och möjlighet i övrigt att i åratal hårdplugga en mängd främmande språk, är esperanto en utmärkt genväg att nå förbindelse med folk inom andra språkområden, framför allt sådana där varken tyska eller engelska är särskilt gångbara. Efter att hemma ha ”hittat” en liten lärobok i esperanto, tog jag av ren nyfikenhet en korrespondenskurs för nybörjare från Svenska Esperantoförbundet i Stockholm. Sedan dröjde det inte många veckor, innan jag hade brevkontakter med esperantister i flera länder. Det som gör esperanto så användbart för oskolade människor är dess ytterligare enkelhet och regelbundenhet. Ett häfte med titeln Nyckel till esperanto och av halva vanliga almanackans format samt 32 textsidor rymmer ljudlära, grammatik, övningsstycken och ett ordförråd tillräckligt för vardagligt bruk. Försök bara att pressa in t.ex. tyska eller engelska i det utrymmet! De flesta orden är lätt igenkännbara, emedan de är härledda från internationella stammar, övervägande av romanskt ursprung.

Tiden mellan världskrigen korresponderade jag på esperanto med folk i ett fyrtiotal olika länder. Bland europeiska sådana kan jag nämna de då självständiga Lettland och Litauen. Bland utomeuropeiska länder jag hade brevkontakt med minns jag Egypten, Palestina (Israel fanns då ännu inte), Japan, Dominikanska republiken, Chile, Australien och Papua. Något jag inte väntat mig var, att jag utan egen förskyllan och genom andras förmedling kom att brevväxla med tre stycken engelsmän! Eljest brukar väl folk med angelsaxiskt modersmål förlita sig på sin förmåga att använda detta snart sagt vart de än vänder sig i världen. I varje fall tog jag då ibland tillfället i akt att också öva min engelska skrivning och mina brevvänner rättade välvilligt de fel jag råkade göra. Under andra världskriget försvårades sådana förbindelser avsevärt och vissa 8) diktaturstater förbjöd t.o.m. användningen av esperanto. Somliga av mina utländska brevvänner intresserade sig för övrigt mest för att byta vykort eller frimärken. Även om också detta kunde vara roligt, täckte det inte helt mina syften med brevväxlingen. För mig själv tog andra aktiviteter alltmer min tid i anspråk och mina utlandsförbindelser tunnades så småningom ut. Alltjämt fortsätter jag dock att brevväxla på esperanto med bl.a. vänner i Ungern och Frankrike – ofta med astronomi som ämne. Det har för övrigt hänt mer än en gång att jag genom sådana esperantokontakter fått meddelanden om t.ex. novaupptäckter och kunnat sätta igång med observationer, innan jag hört något därom från annat håll. Tidvis medarbetar jag också i en internationell, i Holland utgiven ornitologisk esperantotidskrift, La Nevo (=Måsen). När man ger sig in på sådana ämnen som astronomi och ornitologi räcker dock inte ordlistan i Nyckel till esperanto, men utförliga ordböcker finns också. Liksom förhållandet är med de nationella språken måste emellertid även esperantos ordförråd ständigt kompletteras och berikas med nya ord för tidigare inte aktuella begrepp. Den som är intresserad av att närmare lära känna det internationella språket esperanto, kan vända sig till Svenska Esperantoförbundet, Fack, 122 04 Stockholm-Enskede eller Esperantoförlaget, Möllevångsgatan 20 B, 200 42 Malmö. Det säger sig självt, att mina språkstudier i allmänhet, även om de inte ledde till några enastående ”färdigheter” på området, blev mig till stort gagn, när jag behövde tillgodogöra mig utländsk facklitteratur.

I det föregående har jag nämnt, att jag genom att rita stjärnkartor direkt efter himlen hade vunnit en tämligen god ”lokalkännedom” där. Denna kom mig väl till pass. när jag började att mera systematiskt observera föränderliga stjärnor. Skattningar av stjärnljusstyrkor utförde jag ganska tidigt, men var under många år ”ensam varg” utan kontakter vare sig med andraamatörer eller vetenskapliga institutioner. Från den tiden minns jag bl.a. hur jag följde variationerna hos ljusstarka och lättobserverade variabler såsom Algol och Mira. Alla sådana mätningar skedde naturligtvis med hjälp av jämförelsestjärnor.

En tid av bekymmer
Vid 20-talets mitt drabbades jag och mina närmaste av personliga svårigheter främst av ekonomisk art. Under tragiska omständigheter hade min far måst frånträda gården, och depressionen och arbetslösheten efter första världskriget drabbade oss hårt. Jag har fått det intrycket, att många bland nutidens ungdom blott med svårighet kan sätta sig in i hur man kunde ha det då, om de ens sätter tro till skildringarna från denna tid. Med hänsyn till alla de sociala inrättningar, försäkringar och bidrag, som9) nu står till buds, kan den ”kris” som för närvarande påstås råda här i landet på intet sätt jämföras med den som då härskade. Vi fick hanka oss fram så gott vi kunde med sådant som ”nödhjälpsarbeten” (den tidens beredskaps-dito) i kommunens eller AK:s (Arbetslöshetskommisionens) regi, såsom vägbyggen långt från bostaden, där jag nästan av ”nåd” tidvis fick arbeta för en kontant ersättning, som knappt räckte till bröd för dagen. Liknande förhållanden drogs jag med under cirka ett årtionde. Var det då att undra på, att jag under denna period nästan ”tappade sugen” såväl beträffande stjärnhimlen som mycket annat? Blott sällan orkade jag då med någon observation av himlafenomen. Allt detta anför jag inte för att beklaga mig. Tusentals svenska hade det ungefär likadant på den tiden. Med vad jag skrivit vill jag blott ge bakgrunden till att långa avbrott förekommit i min observationsverksamhet.

År 1936 blev jag återanställd på Vikmanshytte bruk, där jag tidigare arbetat ett par kortare perioder. Vad jag där fick syssla med, fann jag dock varken intresse eller trevnad i och därtill var vägen dit från min bostad lång och av dålig beskaffenhet särskilt vintertid. Ändå blev jag kvar och arbetade där i 34 år ända till min pensionering vid 67 års ålder 1970. Något bättre stod helt enkelt inte till buds och jag måste ha någonting för att överhuvudtaget överleva. När på detta sätt min existens var relativt tryggad, återaktiverades undan för undan mina gamla hobbies och jag började då bland annat att skriva tidningsartiklar.

Variabelobservationer
1946 lade jag märke till, att två ljusstyrkor var angivna för y Cassiopeiae i listan över ”Huvudstjärnorna” – som de då kallades – i Den svenska almanackan för året. Stjärnan, som tidigare hade betraktats som konstant av magnituden 2.2 eller 2.3, skulle således vara variabel. Nyfiken på vilken stjärnans aktuella ljusstyrka kunde vara, kontrollerade jag denna vid första tillfälle. Till min förvåning fann jag då, att stjärnan var bortemot en magnitud svagare än den i almanackan angivna minimiljusstyrkan! På min förfrågan, ställd till Stockholms Observatorium i Saltsjöbaden, hur det kunde förhålla sig så, fick jag svar från dåvarande amanuensen vid observatoriet att denna tidskrifts nuvarande huvudredaktör Gunnar Larsson-Leander. Han förklarade att y ”Cassiopeiae år 1936 helt oväntat hade flammat till magnituden 1.8 och att dess ljusstyrka ytterligare hade tilltagit till ett maximum vid 1m57 den 17 maj 1937. Stjärnan var alltså då likvärdig med Castor. Till 1939 hade den emellertid avtagit ända ner till 3.0, vilket förbisetts i de nästkommande årgångarna av almanackan. Till årgång 1947 hade dock felet rättats till. detta är för övrigt enda gången jag har uppmärksammat felaktigheter i Den svenska almanackan 10) vilken jag ändå vill rekommendera som en i förhållande till sitt blygsamma format mycket värdefull och på det hela taget tillförlitig dagbok för alla amatörastronomer. Den som till äventyrs vill ha reda på närmare detaljer om de tidigaste kända variationerna hos y Cassiopeiae, kan jag hänvisa till en notis av G.L.-L. i Populär Astronomisk Tidskrift årg. 1946 sid. 69.

Bortsett från någon tidigare insänd uppgift om meteorer jag iakttagit, var ovan nämnda brevväxling min första kontakt med Stockholms Observatorium och fackastronomer överhuvudtaget, När jag senare samma år (1946) i ett reportageuppdrag besökte observatoriet, anslöt jag mig till Svenska Astronomiska Sällskapet, vilket jag sedan dess tillhört.

När Sällskapets amatörsektioner hade bildats 1960, började jag skicka in observationer av föränderliga stjärnor till Sektionen för variabler. En av de första jag rapporterade om var norrmannen Hassels nova i Hercules samma år. Sedan hade jag på mitt observationsprogram bland annat y Cassiopeiae och R Lyrae. När jag för ett tiotal år sedan på grund av nedsatt synskärpa nödgades upphöra med mina rapporter till variabelsektionen, hade förstnämnda stjärna efter vad jag funnit åter tilltagit och visade blott smärre fluktuationer mellan magnituderna 2.3 och 2.5, alltså ganska nära den ljusstyrka, som tidigare ansågs vara konstant.

Nova Hercules 1963

Elis Dahlgren

Kvällen den 6 februari 1963 gick jag som vanligt ut för att ”kolla” ljusstyrkorna hos några variabler. Betingelserna för sådana observationer visade sig dock vara allt annat än gynnsamma. Månen sken och ett tunt, ojämnt fördelat dis var utbrett över himlen. ”I kväll kan jag inte göra några observationer värda att anteckna”, tänkte jag, men detta skulle visa sig vara ett misstag. Jag beredde mig alltså att genast gå in igen för kvällen, när någon svårförklarlig ingivelse kom mig att rikta min prismakikare 10 x 50 mot R Lyrae, som vid tillfället hade ett synnerligen ofördelaktigt läge över horisonten i norr. Jag fick då bekräftat, att det under rådande förhållanden skulle vara omöjligt att få någon användbar skattning av stjärnas ljusstyrka. Några sekunder stod jag dock kvar och betraktade R, vars röda färg ytterligare framhävdes genom horisontdiset. Just som jag skulle ge upp och gå in, råkade jag av en ren fumlighet oavsiktligt rikta kikaren litet till höger om R Lyrae och varseblev en annan stjärna med liknande ljusstyrka, men betydligt vitare till färgen. Efteråt finner jag det komiskt, när jag erinrar mig, att min första reflektion var en undran, varför jag aldrig hade använt denna på himlen relativt närbelägna stjärna att jämföra R med vid mina skattningar. I nästa ögonblick greps jag emellertid av en känsla, att någon stjärna med denna ljusstyrka11) jag grovskattade denna till magnitud 4– inte skulle få finnas på denna punkt av himlen. Fylld av litet obestämda förväntningar, skyndade jag in och granskade mina kartor. Jo, någonstans där i närheten fanns det faktiskt en prick på kartan, men den angav en stjärna av blott femte magnituden. När jag på nytt med stegrad uppmärksamhet kikade mot den mystiska himlakroppen, urskilde jag mycket riktigt kartans femtemagnitudsstjärna tätt intill denna. Då jag nu blivit övertygad om, att det jag iakttagit var en nova på gränsen mellan konstellationerna Lyra och Hercules, ringde jag omedelbart upp observatoriet i Saltsjöbaden och fick ett samtal med professor Jöran Ramberg. När jag för honom hade redogjort för vad jag iakttagit, erfor jag till min häpnad, att han inte kände till någon nova på den plats jag uppgivit. Han lovade emellertid att se till att min uppgift blev bekantgjord på observatorierna. Följande morgon den 7 februari hade novans läge på grund av jordrotationen förändrats till högt upp på himlen i öster. Det hade nu klarnat och stjärnan framträdde tydligt för blotta ögat. Med hjälp av några jämförelsestjärnor i Hercujes skattade jag då dess ljusstyrka till 3.9. Natten mellan den 6 och 7 februari hade man emellertid disigt väder och dålig sikt vid de svenska och danska observatorier, dit budet om vad jag rapporterat hade gått ut, men följande natt blev vädret bättre och min observation blev officiellt bekräftad.

I samband med att upptäckten av Nova Herculis 1963 blev offentliggjord fick jag mottaga förfrågningar om närmare upplysningar om mina iakttagelser av nämnda stjärna bl.a. från flera amatörastronomer i England och Frankrike samt representanter för Universitätssternwarte Bonn och Berliner Arbeitsgemeinschaft fur veränderliche Sterne och min redogörelse publicerades sedan i flera utländska facktidskrifter. I viss mån fortsätter jag alltjämt sådana kontakter.

Den som är intresserad av en mera utförlig redogörelse för uppflammandet av Nova Herculis 1963 vill jag hänvisa till meddelanden av I.F. och Gunnar Darsenius i Pop. Astr. Tidskr. 1963 sid 77 respektive 177.

Enligt de informationer jag fått rörande upptäckten av ovannämnda nova, skall en amerikansk astronom ett par dygn efter min första rapport om denna ha hävdat, att han hade sett stjärnan några timmar före mig. Av någon orsak, som jag inte funnit anledning att forska i, blev han dock inte godtagen som upptäckare. Berodde kanske detta på att meddelandet om min observation redan hade nått observatorierna i USA, innan han offentliggjorde vad han sett? Egentligen fäste jag själv inte så stor vikt vid vem som fick ”äran” att vara upptäckare. Jag tycker för övrigt att tidningarna kraftigt överdrev min roll i detta sammanhang. Enlig min 12) mening var det huvudsakligen slumpen som agerade.

Därefter fortsatte jag ännu några år med att observera och rapportera om variabler; däribland de båda av engelsmannen Alcock funna novorna i Delphinus 1967 och i Vulpecula 1968. Medräknad den vackra Nova Cygni 1975 har jag hittills sett inalles åtta stycken sådana fenomen. Nova Vulpeculae 1976 och Nova Sagittae 1977 har jag nämligen missat. Märkligt nog uppträdde emellertid också dessa, i likhet med samtliga novor jag sett, inom det begränsade vintergatsområde, som sträcker sig genom Cygnus och Aquila med mellanliggande och angränsande konstellationer. Novorna Aquila 1918 i Vulpecula 1968 och 1976 samt i Cygnus 1975 flammade alla upp nära galaktiska ekvatorn.

Några slutord

Elis Dahlgren

Ytligt bedömt kan det ju se ut, som om jag sedan unga år har varit en mycket ”splittrad” person i den bemärkelsen, att talrika intressen konkurrerat om min tid (=fritid). Några av dessa har jag redan förbigående antytt. Ännu ett par verksamhetsområden kanske kan vara värda att nämnas. Under många år har jag sänt in ordmaterial m.m. från Hedemoraortens gamla bygdemål till Dialekt- och Folkminnesarkivet i Uppsala. Dessutom har jag mer eller mindre engagerat deltagit i föreningsliv av mångskiftande karaktär. Detta mångsyssleri har jag dock inte själv upplevt som orsak till någon disharmoni. Sällan har mina hobbies råkat i konflikt med varandra. De gånger jag känt mig ”nere” och desillusionerad har det berott på helt andra förhållanden. Det är tänkbart, men inte alls säkert, att om jag ägnat min fritid uteslutande åt astronomin, så skulle jag ha kunnat uträtta mera på detta område. Visst har mina intressen tagit en stor del av min lediga tid i anspråk, men å andra sidan har jag aldrig behövt lida av att ha långsamt eller känt behov av ”tidsfördriv”. För mig har tiden tvärtom aldrig velat räcka till. I olikhet med många andra pensionärer har jag därför inte heller någonsin känt någon saknad efter mitt ”förvärvsarbete” när detta tagit slut. Jag har ändå haft fullt upp att göra så långt tid och krafter har räckt. Till skillnad från de tidigare förhållandena, när jag på bestämda tider måste utföra sådant, som jag vill beteckna som tvångsarbete utan förankring i vad jag hade lust för, kan jag nu fritt välja sysselsättning och tid at utöva denna. Vad det gäller vantrivsel i det dagliga arbetet är jag säkerligen inte ensam om denna erfarenhet.

Ibland har folk undrat över hur jag kunnat hinna med så många olika aktiviteter på en knappt tilltagen fritid. Ännu en gång vill jag framhålla intresset, engagemanget, som det väsentliga i detta sammanhang. En 13) annan omständighet, som enligt min övertygelse starkt bidragit till, att jag orkat med vad jag gjort är, att jag inte har ansett mig äga ett sådant övermått av förstånd, att jag funnit det motiverat att sätta detta ur spel med hjälp av alkoholdrycker eller andra substanser med svåra giftverkningar. Nuförtiden tvingas för övrigt gifter ändå på oss i många mer eller mindre dolda former, utan att vi med berått mod intar sådana. Hur pessimistisk man än ibland kan känna sig vid tanken på ”med hur litet vishet världen styrs”, så finner jag också ”utvecklingen” alltför intressant för att söka skärma bort verkligheten med någon slags ”skygglappar”.

Man har även frågat mig, om det ändå inte varit bättre, om jag hade fått skolutbildning i något av de ämnen, som mitt intresse har omfattat, och kanske kunnat få en välavlönad befattning på någon vetenskaplig institution. Jag tror knappt detta. Först och främst är det högst tvivelaktigt att jag skulle ha lyckats på en sådan bana. Därtill skulle jag kanske ändå inte funnit den rätta trivseln där. Jag hade ju då fått mig förelagda uppgifter av andra och saknat den självständighet, som jag i särskilt hög grad satt värde på.

Främsta syftet med vad jag här nedtecknat skulle ju vara att söka stimulera unga läsares intresse för sådant, som jag ägnat mig åt. Jag hoppas då, att mitt språk inte varit bemängt med allför gammaldags uttryck och att det därför är begripligt även för en yngre generation. Med den egentliga målsättningen för denna artikel kan det väl för övrigt inte anses vara olämpligt att rekommendera en del hjälpmedel för unga amatörastronomer.

Den svenska almanackan har jag redan nämnt. För mig har denna varit en god vägledning speciellt vad det gällt planeternas gång. Man får ut mycket ur dess uppgifter, bara man vet hur man skall tolka dem. På ett mera avancerat stadium önskar man kanske utförligare uppgifter, t.ex. dagliga efemerider över planeternas positioner, deras ljusstyrkor, avstånd m.m. För den skull har jag i många år skaffat mig The Astronomical Ephemeris. Till denna har jag Norton´s Star Atlas med kartor och tabeller. Båda dessa publikationer är utgivna i Englund. Under senare år har jag också abonnerat på den månatliga amerikanska tidskriften Sky and Telescope, där nya upptäckter och annat aktuellt inom facket meddelas med berömvärd ackuratess. Denna tidskrift har också ett förstklassigt bildmaterial. Därtill finns det bra tidskrifter m.m. även på tyska. Detta är bara några tips vad det gäller facklitteratur.

Visst kan man ha mycket nöje av en större tub eller ett litet teleskop, 14) framför allt om man är intresserad av planetstudier, dubbelstjärnor, stjärnhopar m.m., men jag har funnit att en prismakikare om högst 10 gångers förstoring i många fall är att föredraga. Något starkare instrument har inte jag använt vid t.ex. variabelobservationer.

Elis Dahlgren

Vår hemsida blir ingen bra hemsida om vi inte visar den eller den bilden, den eller den artikeln. Det är vår bestämda uppfattning… Vi tror också att en hel del information kring Vikmanshyttans mest kände person genom tiderna, bondsonen från Dalsveden Elis Dahlgren, får stor plats i den historiska presentationen. Elis kallar ovanstående ”ett slags memoarer” och det håller vi naturligtvis med om.

Det påstås att vi, varje människa, är unik. Kan man vara mer eller mindre unik?. Jo, det tror vi. Elis Dahlgren var en person, ett unikum på flera olika sätt. Ovan återgivna satte han på pränt på äldre dagar. År 1996 gick han ur tiden men mycket lever kvar med Elis´ signum. En del är bevarat på vårt värdefulla bruksmuseum!