Bror Ulrik Elg
Namnet Elg förekommer för första gången vid Hörle bruk i Småland. En mantalslängd från 1737 upptar bland annat hammarsmeden Mäster Elgh. Enligt uppgift från Johan Ulrik Elg skulle släkten härstamma från en soldat i Elgaryd i Byarum. Han skulle slippa krigstjänsten om han tog anställning som smed. Dennes namn var Måns Hammarsmed, född omkring 1600 och Hörle bruks förste hammarsmed.
Följande sex generationer har med säkerhet kunna utforskas: (rimligtvis kan det handla om ytterligare två generationer)
SVEN ELG, född omkring 1725 och mästersven i Hörle. Hans fader hette med största sannolikhet Jonas Månsson.
CHRISTOPHER ELG, son till Sven Elg, 1759-1829.
GÖRAN ELG, son till Christopher, född 1794 – död 1869.
JOHAN ULRIK ELG, son till Göran Elg, född i Hörle 1835 – död 1918.
BROR ULRIK ELG, född 1869 i Stenfors, död 1963 i Vikmanshyttan. Gift med Lovisa Olsdotter från Svartå.
Sista generationen Elg-are som utövade smedyrket vid Wikmanshytte Bruk och söner till Bror och Lovisa: RUBEN 1902-1972 gift med Dagny Brus, HILDING 1904-1966 och GÖRAN 1906-1989 gift med Ellen Englund.
Bror Ulrik hade mycket att berätta
-Min far kom till Stenfors bruk på 1860-talet. Stenfors var ett av de större bruken på den tiden. Det låg i södra Småland nära gränsen till Blekinge. Far fick tag i en bondjänta och snart blev det giftermål, de fick också tio barn. Jag var nummer tre i raden. Redan som 13-åring började jag arbeta som hästskötare och stalldräng på bruket. Ibland kom det uppköpare från Ronneby till Stenfors och köpte oxar och då fick jag följa med ner till stan med oxarna, en sträcka på minst sju mil. Flera gånger fick jag även skjutsa förvaltaren.
Så slutade jag med det och började i smedjan som kolgosse. Min far var utlärd smed när han kom till Stenfors. Men tiden gick hårt fram med de små bruken, det började bli dåligt med arbete och när jag var på mitt tjugoförsta år drog ut i världen och hamnade först på Klavreströms bruk. Därifrån bar det iväg till Marieholm, där jag stannade i dryga två år. Det var ett märkligt bruk för där behövde man aldrig några pengar. Om man ville ha ett par byxor fick man gå till skräddaren och beställa och sen fick man en lapp på kontoret. Likaså med maten.
Svartå bruk var nästa anhalt, ett fint bruk på den tiden. Jag jobbade där i två omgångar i sammanlagt 16 år. Under mellantiden kom jag till Vikmanshyttan, första gången 1895 men stannade bara ett år. Via Stenmans i Eskilstuna återvände jag till Svartå – jag hade nämligen blivit kär i en piga där.
Dåligt med arbete var anledningen till flytten tillbaka till Vikmanshyttan, året var 1911. Jag har alltid trivts på bruket. Under första tiden kunde jag tjäna upp till 150 kronor i månaden, det var riktigt storslaget. Jag har smitt i hela 30 år vid en och samma hammare, den så kallade storhammaren. Det var 1912 som den monterades upp och jag smidde den första hetan under den.
Jag var 73 år när jag slutade vid ånghammaren och då tror jag det var större fel på hammarn än på mej. Den fick nämligen plockas ner för justering. Sedan var jag portvakt i fem år men måste sluta med det då jag blev liggande i lunginflammation. Jag var tvungen vila upp mej ett tag. Det var förresten enda gången jag varit sjuk.
Här får vi avrunda Bror Ulrik Elgs berättelse. Han hade säkerligen mycket mer att komma med, vi tar resten en annan gång, konstaterade före detta hammarsmeden och plirade med sina pigga ögon.
De gamla smederna måste ha något bredvid för att mätta de många munnar som det i regel fanns i deras hem. Så var det också hos Elgs på Smedgatan. Fem flickor och tre pojkar fostrades av Lovisa och Bror Ulrik. I en dal nära hemmet byggde Elg under kristiden ett hus där han hade gris, höns och kaniner. Likaså odlade han upp en trädgårdstäppa med plats för grönsaker och potatis.
Sällan eller aldrig har vi mött en så nöjd gammal gentleman som Elgen. Han var nöjd att få bo kvar i sin gamla lägenhet och gladde sig över att ha två av sina barn hemma. Bror Ulrik Elg var en genuin representant för smedfolket, ärlig, rättfram och gladlynt.