Gamla Vikmanshyttan > Annat se- & läsvärt > Dikter

Dikter

Anna-Stina Lundin

Anna-Stina Lundin

Göran Granberg

Göran Granberg


Astrid Hagman

Astrid Hagman

Du gamla bruk

Du gamla bruk

Ett litet urval dikter som vikmanshyttebor presterat under årens lopp.
Följande dikter & författare presenteras så här till en början:

DEN GAMLE SMEDEN

av Emil Forsberg

En mörk och kulen höstnatt stod den gamle
av åren böjda smeden Hammarsten
invid sin härd och lyssnade till stormen
som genom smedjans murkna väggar ven.
Han grubblade uppå sin levnads gåta,
uppå sitt liv i armod, svält och nöd.
Den ändlöst långa arbetsdag han levat
i hopplös strävan för en beta bröd.

Vad har väl livet haft för mig av värde?
Så frågade den gamle smeden bittert sig.
Ett lastdjur ifrån barnsbörd har jag varit
och ingen lättat bördorna för mig.
Jag varit träl och avlat andra trälar,
och deras öde blir väl lika mitt.
För andra finns det salighet och himlar.
Till helvetet får jag passera fritt.

Hans sista ord så hädiska och hätska,
de blandades med stormens dystra tjut.
Men länge fick han ej i tankar bida,
ty härdens eld, den börjat brinna ut.
Det gick ej an att denna låga släcktes,
den skulle brinna, brinna framför allt.
Och gamle smeden började sitt arbet´.
sitt tunga arbet´ medan järnet smalt.

Där stod han, böjd av år och svält och arbet´,
omvärvd av lågor från den heta härd.
Hans lemmar svedo utav värk och möda,
men arbetet, det fordrade sin gärd.
Han drog en suck, den pinade och gamle
en suck så djup utur ett kvalfyllt bröst.
Då hördes plötsligt genom stormens buller
från smedjans djup en klar och sällsam röst.

Du, Hammarsten, du är med rätta bitter.
Du haft det svårt, din hela levnad du.
Jag känner dig allt från din barndoms dagar,
båd dig och dina söner alla sju.
Men klagan gör dock icke saken bättre,
och lindrar icke värken i din kropp.
Men som en lön för allt ditt tunga smide
jag tända vill för dig ett framtidshopp

Förvånad blickade den gamle smeden
i smedjans djupa, kalla mörker ut.
Men allt var likt sig, tungt och svart och dystert,
som varje annan höstnatt jämt förut.
Men plötsligt uti skenet ifrån härden
han såg mot hammarens hjulstock lutad stå
en liten tomte uti skinn och luva
och rynkigt anlet och isigt grå.

Förskräckt så såg han den lille mannen
när denne sakta fram till härden kom
och tog utur hans hand de tunga redskap
och lätt och ledigt vände järnet om.
Och medan tomten konstförfaret skötte
båd härd och hamma´ talade han sen
om länge, länge sedan svunna tider
allt för den häpne gamle Hammarsten.

Han talade om tusenåra strider
om guldets djävulsmakt bland mänskors ätt,
om härskardöme, träldomsokets börda,
och om den starkes vederfångna rätt,
En skildring full av lidanden och tårar
en becksvart natt med ångestfyllda rop.
En natt, dit ingen hoppets stråle trängde
till en förtrampad, slagen trälahop.

Och en av dessa, sad´ han, har du varit.
Ej någon hoppets stråle till dig nått.
Kanhända också att i grav du sänkes
allt innan du det ljuset skåda fått.
Men dina söner skola säkert vandra
i hoppets strålglans från den morgonsol,
som värma skall den frusna skaran
och skapa frihet ifrån pol till pol.

Och borta var han, ensam stod han åter
den gamle smeden vid sin heta härd.
Men djupt han gömde trösterika orden
och löften om en fri och bättre värld.
Vad gjorde det om och han vore tvingad,
att för den tid han ännu hade kvar
få bära på sin gamla tunga börda
blott för hans söner randas bättre dar!

I sin grav den gamle smeden vilar sedan många år
och hans söner nu sin faders tunga smide sköta får,
men det träldomsok, som tryckte honom ha de kastat av,
det har följt den gamle smeden i hans djupa mörka grav,

Dock, förtryckaren han lever, mäktig än i denna stund.
Men den gamle smedens söner hava slutit ett förbund,
skuldra invid skuldra stå de, som ett band av järn och stål.
Enligt sammanslutna för att nå sitt stora framtidsmål.

MINA HEM

av Astrid Hagman

Hemma igen! Jag står på platsen och vemodsfylld betraktar stenarna
och gruset. Jag blundar lätt och som i dröm jag nu förnimmer huset.

Vårt fönster tidig morgonsol, ett gammalt äppelträd som står i blom.
Det var ej mitt, den som har hem uppå en vid har inga träd och ingen egendom.

Jag bodde här, min barndoms hem var inrymt i ett rum på vinden.
Jag lekte här och nu som i en ström jag känner tårar väta kinden.

Min barndom som en revy den drar framför mitt dunkla öga.
Dum nostalgi att dagen står klar och ny det båtar själen föga.

”Riv skiten, riv och bränn”, så höjdes nya röster uti nya tider.
Ja visst jag vet. Jag vet det måste ske. Ändock av vemod hjärtat svider.

Mitt andra hem, i brukskasern, då jag var ung, där jag var mot och maka.
Så länge sen med ändå nyss små barnahänder sökte mig, vi lekte baka kaka.

Utav mitt liv en liten bit blev lämnad kvar där efter alla åren.
Av minnen fyllt! Nu är det rivet, bränt, och nya släkten, nya vackra hus
utplånar spåren.

Mitt tredje hem, Ja, faktum är att det är rivet, bränt. Så hel till marken rämnat.
Tre gånger har de plånats ut de tankar och de drömmar jag i hemmets väggar lämnat.

Nej, inget krig, men tidens gång har hårdhänt dragit fram och nya kvastar sopat.
Allt har sin gång. Det är ej förnuft men känslor som inom mig emotionellt har ropat.

Ett hem är ej ett hus av trä och sten, ej äppelträd och andra ägodelar.
Ett hem är byggt av känslor, av prövningar och sammanhåll, och tillgift när vi felat.

Mitt hem min borg. Min hjärna rådbråkas av allt vad som mitt hjärta menar.
Hemma igen? Jag står på platsen kvar. Mitt hem bär jag inom mig.
Med öppna ögon kan jag se att här finns bara grus och stenar.

KOLARKÄRLEK

av Emil Forsberg

Jag har kolat uti skogarna sen jag var sjutton år
många hundra milor skulle jag nog tro.
Och jag känner alla bottnar, sjöar, moar, berg och snår
ifrån Hoberg, Skånan, Gälbo, Huggarro.
Refr.: Koleri och koreralla, trolleri och kolartro
ifrån Hoberg, Skånan, Gälbo, Huggarro

När jag tände mina milor, var det ofta kulen höst.
Men i ungdomen jag tyckte det var vår.
Ty jag kände även eld i mången vacker flickas bröst
bland de kullor som i vilda skogen går-
Refr.; Koleri och koleralla, trolleri och kolartro
bland de kullor som i vilda skogen går.

Då jag vaktade på mina kol vid Skrivarhällens fot
gläntade en tomte uppå kojans dörr.
Och små älvor såg jag dansa över kolarbottens sot
medan trollen kom med Skånans skri som förr.
Refr.: Koleri och koleralla, trolleri och kolartro
medan trollen kom med Skånans skri som förr.

Se milor kn man likna vid de heta flickor små.
De kan drömma, de kan vackert vara still.
De kan också flamma upp med eld mot himlens sky och slå.
De kan vara evigt lugna om de vill.
Refr.: Koleri och koleralla, trolleri och kolartro
De kan vara evigt trogna om de vill.

Femtio är i kolarskog, en tid så ljuvligt lång.
Man kan lära i naturens stora bok.
Man lär känna alla djurens ljud och alla fåglars sång.
Samt norrskensflammors lek med trolliska dok.
Refr.: Koleri och koleralla, trolleri och kolartro.
Samt norrskensflammors lek med trollska dok.

Det var ej bara kol och sot, det fanns ju även sång,
sol och månsken, tjäderspel och svärmeri.
Jag tjusades av snökristall och stjärnfall mången gång
samt av fäbodsflickors sång och poesi.
Refr.: Koleri och koleralla, trollelri och kolartro
Samt av fäbodsflickors sång och poesi.

Nu jag tänt min sista mila uppå livets kolarstig.
Jag har kolat, jag har svärmat färdigt snart.
Med en hälsning ifrån skogens skönhet, sänder jag till Dig
trots allt slit så har det varit underbart.
Refr.: Koleri och koleralla, trolleri och kolartro
ifrån Hoberg, Skånan, Gälbo, Huggarro.

HYLLNING TILL GRANBO

av Anna-Stina Lundin

Lutande mot Nörrhytt-bergets rand
lyser Granbo by i morgonsolens brand.
Vårens apelblom har dalat.
Sommaren har redan talat
om sorti och flykt från detta solskensland.

Granbo by med björk och hägg och al,
granar finns i anspråkslösa tal.
Lövskogsbildens milda tjusning
aspens daller, björkens susning
gör en nästa smått sentimental.

När du vandrar under sälg och ask och hägg
stöter säkert du mot någon gammal vägg,
en som bildades och byggdes redan
innan farfarsmor i nedan
kastat ut mot on och trolldom, hår och skägg.

O säg, var kommer våren först igen?
Jo, över björkarna i Granbo sprider den
allra först sitt skira skimmer.
Litens hasselskog förnimmer
att det sydländska klimatet gynnar den.

Inga liar smides mer i denna by,
ingen mer har bruk för gräs och grönt och sly.
Ingen ko syns mera beta
magra strån och fåfängt leta
efter varje litet gröe och var try.

Ingen badar mer i Gårans öppna bad
ingen sjunger mer en gammal serenad
om de indelta soldater,
som besådde små kvadrater
och slet on på Salbohed och gud vet vad.

Ingen kämpar mer med bråte och med sten
att få foderväxt på varje teg och ren.
Vi har knappast satt potatis,
vi har luktärt och klematis,
vi har maskrosfält och tistelfjun och flen.

Här fanns bonden, soldaten och smen
skomakaren och skräddaren och en
som skulle slipa och förtenna
göra laggkärl och så spänna
för en sotsvart häst, när det var dags igen.

Här fanns Normans-Mina, som ni vet.
Här fanns Sjöbergs-Karl och hans Margret.
Här fanns Anna-Stinas Anna
Dufströms Märta, Östbergs Hanna
och så många, vilkas namn jag inte vet.

Hedmarks-Kalle har jag sett, när om jag for
Lasses-Anders, Örjas Anna, Litens-mor.
Små gestalter ifrån tider
som vi sakna sent omsider
men som kvar bland våra kära minnen bor.

Här fanns August Holmgren med sin klan
och Kalle Bergsman stod på tempelplan
där han ofta förde ordet.
Torstensson på skräddarbordet
sydde måttbetällda byxor, flink och van.

Här fanns Skömmar-Hulda, Mina och
Stritt-Maria och Jöns-Anna i vår flock.
Här gick mågen liten Anna,
Mia, Emma och Johanna
ärvande sitt namn från led till led.

Här fanns Signe Östbergs trevliga kafé.
Alltid färska bröd med skapligt kaffe te!
Frälsningsarmén har ofta sjungit
här i Granbo så det rungit
uppåt Skärpsköttplan och Brukets lärk-allé.
Viktoria må segra än en gång!
Du måste finnas med i denna sång:
Ack, vi minns dina basarer.
Nu till vinstugor och barer
drar vi ofta hän och vinglar i vår gång.

Urtidssägner finns ej många av
ej ens en skymt av myrens tysta grav
där just kolerans försvunna
offer sover, ej mer funna
bara dimmans vita viraksrök den gav.

Mången gång när skymningen sig smög
förväntansfull jag såg mot Härvas hög
väntade att det förgångna
uti forntidssagan fångna
skulle stiga fram ur dimmorna som flög.

Vi är många än som inte känner till
något om historia men vill
forska ibland gamla anor,
låta tanken gå i banor
neråt hedenhös och riktigt svindla till.

Än står Källströms gamla smedja orörd kvar
och Harrys fornmuseum än vi har
Trestens, Bergsmans och Hjortpelles
ja, varenda gammalt ställes
charm får oss att något inse hur det var.

Men aldrig når vi kärnans hemlighet
om vår ursprung går vi säkerligen bet,
om när Granbosagan börjas
om vi Kammarns eller Örjas
det förblir en gissningstävlan, stor och het.

Låt den vara som den är: en söt idyll.
Klädd i häggblomsvitt och drömlätt björkgrön tyll
vara för oss Paradiset
ingen må betala priset
för all sanning som begravts i klorofyll.

Granbo göm oss tryggt bland dina dunkla snår
där vi lever skönt i endräkt år från år,
sköter våra blomrabatter
barn och hundar, getter, katter
och ser till att byn kan blomstra varje vår.

FISKARVISA FRÅN VIKMANSHYTTAN

av Karl-Gustav Andersson

Kors, vad det rutchas på brukssjön idag, är det kapprodd, nej fiskarna nappar,
vid Lustholmen provar man lyckan med drag, håll åran och spela ett tag, vid
bylandet sitter en kille och drar, han har kastspö och pimpel i fören, han nynnar
en visa när fiskarna tar, en visa så flärdfri och klar.

Refr.:
Ja, det är skojigt när det nappar, och man ständigt och jämt måste dra, rycka i ett
anletes svett, en sån hobby vill alla ha, och man måste väl sommaren prisa, med
med sina vågsvall och klämmiga brus, ja, i korus ifrån Holmbo-land, höres en and, snattra kapp med ungar små, fagra grå på böljan blå, från badbryggans torn,
hörs från grammofon, en vacker låt som passar den som älskar sommaren.

Vi lättar vår sänksten och tar oss en tur, ut till Pers-vålen, där slår vi ankar, det
sägs ju att här lever fiskarn på tur, och alltid står abborn på lur, med bete på kroken och metspö i hand, tar vi sikte på storfångst i båten, vi nynnar den visan
när fiskarna tar, den visan så flärdfri och klar.

Refr.:
Ja, det är skojigt…

DU GAMLA BRUK

av Stig Forsmark

Du gamla bruk där jag min ungdoms träskor slet
där hamrars dova dunk blev sång kring bygd och vret,
där masugnsflamman lyste vitt omkring
och järnets män förtäljde underfulla ting.

Du gamla bruk där vägar trampats av ” de grå”
av hårda slitna män som älskat dig ändå.
Ett arbete i sot gav ingen överflöd
men det gav trygghet och ett dagligt bröd.

Du gamla bruk nu är din stolta saga slut.
Nu stanna hjulen – sista götet rullat ut.
Ej längre ljuda skall sirenens sång
blott gräset viska skall: ”det var en gång”.

Du gamla bruk, jag sörjer dig, jag var ditt barn.
En gång i unga år jag svor om ”grottekvarn”.
Nu önskar jag: Giv arbet! Lev igen!
och fostra ynglingar till starka män.

MAJKVÄLL

av Lillemor Lönnqvist

Här är så tyst
Naturen håller andakt
beder
dämpad bön fylld av tro
allt är stilla

Jag måste stanna
måste lyssna
– rädd att störa

Vinden har mojnat
vilar
liksom molnen runt kring solen
sakta silar hennes strålar
till ett vänligt guldrätt ljus.
Trastar nynnar lågmält
på en aftonpsalm

Naturen håller andakt.
Lyssna!

ARBETSLÖS

av Göran Granberg

Människa, inhängd i malpåse,
vet ej; lever jag, är jag ännu
människa
eller bara en kavaj,
undanhängd, bortglömd
kanske strax mogen för
sopsäcken eller
u-landsinsamlingen

ska någon någonsin
ta ut mej igen,
vädra mej, borsta mej
börja använda mej
jag inbillade mej, jag var
av tillfredsställande kvalité
bästa passform
acceptabel desajn
modernaste snitt

Men här hänger jag
alltså i malpåse,
man går förbi mej utan att
bry sej om mej, med ett
förläget
leende:
Jasså du är
arbetslös!

Man tror att en arbetslös
har tid, mycket tid,
ett överflöd av tid
men det är fel; tiden
finns inte, den rinner
på ett underligt sätt
bort mellan mina fingrar
som sand

som sand rinner den
mellan fingrarna
ingenting är kvar
det finns ingen tid
hos mej som är
arbetslös,
påstår den arbetslöse

Jag är arbetslös:
någon slipar mej med
ett fint sandpapper
(Slip-Naxos nr 000)
långsamt, långsamt
försvinner jag.
Mer och mer av mej
slipas bort.
Till sist är
ingenting
kvar.

KORNSKRUVEN

av Göran Granberg

Ack om plankor kunde tala!
Ack om bjälkar kunde berätta!
Vad skulle du berätta?.
Om hårt arbete, tung vedermöda.
Säden skulle vändas för hand,
vändas och vändas.
Kornen skulle tröskas ut med slaga.
Om nödår skulle de berätta
då havren gick dåligt, och kornet.
Nödår, oår, spanska sjukans år
med döda, döda, döda.
Lungsot, reumatisk värk, dödströtta lemmar
men också om glädje, energi, sammanhållning!

Det växte sjustjärnor vid stigen,
en glad kabbeleka i diket.
Vitaste liljekonvalj om våren.
Det dofta nytjärade ekor vid sjön.
Solgatan gick sin skimmergång åter och åter,
vattnet skvalpade mot strand och båtar
det var en stillare tid.

Inga 25 minuters reaplan till Arlanda
smutsade ner luften
men lärkan hördes över ängarna och göken och fiskgjusen.
Det var möjligen disponenten eller ingenjören
som kunde tänka sej en stockholmsresa
med flera övernattningar på vägen.
Man levde närmare varandra, närmare naturen,
närmare livet, närmare döden.
Ack om plankor kunde berätta!

Men plankorna berättar!
En lång rad gamla vikmanshyttebor passerar revy.
Arvid Persson var här 15-17 juli 1904.
Klagade över dålig råg, men det var fint hö –
Viktor Eriksson var här och satte havren 22 mars 1923.
Här fanns Ernst Hammarström 25 november 1925
då det var mycket kallt.
Eva Boström och Ester Bergman arbetade här
”en lång stund” 13 mars 1913,
Gösta Bergman berättar att han jobbade i Kornskruven
1920-1921, en tretton års grabb vid det laget,
vände säden med skovel – ett tungt jobb, men man tog det
inte så allvarligt – hade hyss för sej!

Det var fullt med folk i Kornskruven på den tiden,
mest pojkar och yngre kvinnor.
Äldsta anteckningen är från 1868,
så Kornskruven måste ha byggts någon gång i mitten
av 1800-talet – men 1925 förändrades allt.
De små trekanthålen för luftväxlingen sattes igen –
Det gamla sädesmagasinet blev mangelbod,
en ugn med värmerör kom in.
Det tunga jobbet att dra mangeln
var ofta pojkars och flickors lott.
Tvätterskorna från klappbryggan kom in med sin tvätt,
rödnariga armar, stelfrusna händer, förkläden som ispansar.
Kanske var det skönt att komma in i Kornskruven?
Vi är glada att det gamla
sädesmagasinet bevarats åt eftervärlden
Det fanns bara fem liknande kvar i vårt avlånga land!

HÄR BODDE JAG

av Karl Lönnqvist

Mitt hem står öde vid backens krön – vid Knåsens brant och vid Gårans sjö
Vid Skrasselforsen och Röängs horn – som leder fram till vår station

Min fader byggde det lilla stället – med hjälp av milg och någon äldre
vid 12 års ålder vi flyttade dit – och med spett och spade gjorde flit

Sen vi grävt brunnen och källan lagt – vi började odla och det med hast
Det blev potatis och spenateland – samt kål och rätter det blev ibland

Min mor hon var ju en arbetsmyra – ja, hon kunde arbeta jämtnog som fyra
Min far var borta i veckor flera – han tjänade Kronan och var kommenderad