Gamla Vikmanshyttan > Annat se- & läsvärt > 12 MAJ 1968 – då vinkades det sista tåget av vid vikmanshyttestationen

12 MAJ 1968 – då vinkades det sista tåget av vid vikmanshyttestationen

Järnvägsstationen av äldre datum

Järnvägsstationen av äldre datum

Under första hälften av maj månad 1968 kunde man läsa i avisan att det sista tåget hade vinkats av. Stationsmästare Arne Åberg hade det mindre angenäma uppdraget. Stationshuset stod nu tomt och som en relik av forna tiders intensiva trafik.

Och man frågade sig lite till mans med bekymmersamma tankar om SJ:s rationalisering var ett steg i så kalla rätt riktning. Så sent som för några dagar tidigare förekom en avsändning innehållande flera ton gods från vikmanshytte-industrin. Från ansvarigt håll skyllde man bland annat på bilismens allt större utbredning.

Två "stinsar" på samma bild!? Carl-Erik edström till vänster

Två "stinsar" på samma bild!? Carl-Erik edström till vänster

Utvecklingen, eller rättare sagt avvecklingen fortsatte – det kan vi konstatera nu i efterhand. Transporterna från industrin kom mestadels att gå per landsväg i och med att långtradarna gjorde sitt intåg. Både sulfitfabriken och sågverket lades ju ner och då behövdes inte heller den speciella bruksjärnvägen.

Persontrafiken på järnvägen för en vikmanshyttebo idag – ja, den är hel annorlunda mot förr. Tillgängligheten har minst sagt blivit allt sämre.

SAMHÄLLETS UTBÖLING

Järnvägsstationen hade alltid legat vid sidan av samhället, liksom bara utkastad i periferin. Första sträckan av Södra Dalarnas Järnväg, Krylbo –

Borlänge, blev klar 1880 och i samma veva uppfördes stationsbyggnaden.

Sista tåget vinkades av av stationsmästare Arne Åberg

Sista tåget vinkades av av stationsmästare Arne Åberg

Det var dåtidens kommunalpampar som såg till att järnvägsstationen inte kom i närheten av samhället. Det finns otaliga historier om böndernas argument varför järnvägen skulle ligga så långt bort som möjligt, åkrarna skulle bli förstörda, djuren skrämda och lokröken skulle förorena och förpesta luften.

Men utvecklingen i allmänhet gick åt annat håll. Människorna bosatte sig i järnvägens närhet och stationen blev ofta centrum för bebyggelsen. Men inte i Vikmanshyttan, där blev järnvägsstationen liggandes vid sidan om, som en utböling som aldrig blev riktigt accepterad

Och ändå kom många att känna saknad när den lades ner.