Gamla brukshistorier finns i mångfald – de flesta dråpliga skildringar ur vardagen kring ”vanligt folk”, ibland om personer, så kallade original. Och om deras göranden, ironi och allvar paras ihop i skön blandning.

Här kommer ett exempel på en genuin bruksskröna. Det hände ofta att folk – och speciellt unga brukspojkar, samlades inne hos Anders Jans-gubben. Han hade varit en ivrig jägare och berättare med eftertryck om sina bedrifter.

På vintrarna när det var skare på snön fångade Anders skogsfågel i snaror. Höstens lingon och mogna enbär lades ut i rader fram till snarorna. Och eftersom fåglarna lät sig väl smaka lockades de snart i hans fångredskap. Den gamle Anders Jansson sysslade även med stensprängning på åkrar och gärden. För detta ändamål användes bergskrut – dynamiten hade nämligen ännu inte vunnit fullt gehör.

I en tygpåse förvarade han krut. Anders dotterson var som alla pojkar i skolåldern intresserad av att skjuta och ”bränna av” krutgubbar. Krutkulorna stöttes sönder och pulvret blandades med vatten. Den företagsamme dottersonen – säkert med engagerande kamraters hjälp – formade sedan smeten till små pyramider som antändes. Det brann sakta och med lite fantasi blev det ett sprakande fyrverkeri. Tilltaget upprepades åtskilliga gånger. Och gick det bra en gång, så …

En dag då Anders Jans-gubben skulle använda sitt krut var påsen tom. –Jag kan inte förstås var krutet tagit vägen, sa han betänksamt. Dottersonen hade emellertid svaret: jo. morfar, det har nog torkat bort! Detta illfundiga svar blev senare ett ordstäv på bruket. Om någonting försvann och inte kunde återfinnas eller förklaras, kunde repliken komma: det är nog lika med det här som med Anders Jans-gubbens krut – det har torkat bort!