Erik Hagman

Förord till det jag skall berätta och som jag upplevde en ovanligt vacker påskhelg i Skånmarken som består av fäbodar och myrar. Enligt vad en kolare och landbonde berättade för mej skulle det spöka där uppe vid Skåns fäbodar. Och enligt gammal sägen var det en fäbodkulla som fått ett barn i lönndom uppe vid fäboden och tagit det av daga och begravt det. Det barnet fick aldrig någon ro, enär det aldrig kom i vigd jord. Det grät och kved vid olika tider på dygnet. Därav namnet ”Skånskri” som kunde vara rätt kusligt att råka ut för och höra…

Nå väl, till saken:

Det var i början av 1930-talet, dåliga tider, smått om arbete och förtjänster. Eftersom jag är en naturälskare och jägare var det livet för mej att få ströva omkring i skog och mark. Förr var viltfloran rik i markerna, stora tjäderspel och orrlekar på myrarna. Eftersom det var fattigt och smått om mat var det en favör att dryga ut kosten med en rejäl stek – och samtidigt lura skogvaktaren.

Det var en härlig vårafton, en skärtorsdagskväll som jag startade omkring klockan 22.00 för att vara framme vid spelfältet vid ett-tiden på natten då tjädern började sitt spel. Det var omkring tre till fyra kilometer att gå och treva sig fram i mörkret, några ficklampor var det aldrig att tänka på, det störde för mycket. Man fick lita sig till lokalsinnet och känseln i fötterna så man höll sig kvar på stigen men gick på, det var spänning och mystik av olika ljud och knäppande. Färden fick förbi Gessan via Acktjärn och Lilla Skånan upp till fäbodarna. Jag fortsatte vidare mot Skrivarhällarna, troligen ett gammalt rastställe, där fäbodfororna gjort uppehåll och rastat när de for upp till olika sätrar. Skrivarhällarna består av en lös bergart, där finns mycket namn och bomärken inristade. Uppkommen dit var jag framme vid spelfältet, det var god tid innan tjädern skulle börja röra på sig. Rödhaken, skogens väckarklocka var ännu tyst, en liten fågel som började vissla innan tjädern satte igång. Jag slog mej ner och lutade ryggen mot en tall, satt där och mediterade när jag fick höra ljudet av, som jag trodde, från rödhaken. Men det var värst vad den var hög i stämman, det verkade som ljudet kom från stenröset tjugo meter framför mig. Märkvärdigt, ljudet blev skarpare och grövre, det kan aldrig vara den lilla fågeln som har sånt oljud för sig, möjligen en uggla tänkte jag, reste mej försiktigt upp och fick se något ljust liknande fosfor som lyste framme på en stor stenhäll. Ljudet blev grövre och grövre. Men var i jesunamn, är det en barnunge som ligger där och gråter, det är inte möjligt. Det var formen av en ren och fin barnunge, ibland är den tyst och känner sig för, men så blir det mera skrik när intet händer. Men vad nu, den växer och blir större och större, det verkar bli ett vackert flickebarn som tar formen av en fin tonåring.

Nej, nu är det nåt skrömt med.

Håller jag på att bli bergtagen, eller vad är det jag har råkat ut för. Jag hade hört av gamla skogsmän att det blivit bergtagna, men på vad sätt har jag aldrig lyssnat till, jag har ju aldrig trott på slikt. Det tar formen av en ung kvinnogestalt, hon verkar säga något. Men vad? Det går i toner som jämmer och gråt, att hon vill säga något har jag förstått, men vad? Nej, nu jäklar, att bli bergtagen här uppe tänker jag inte bli. Så jag stoppar patroner i bössan, det må bära eller brista. Jag skall skjuta mej fri om det gäller. Men den unga gestalten åldras med heder, hon börjar tala så man kan höra vad hon vill. Hon blir äldre och äldre med grått och stripigt hår. Hon hörs jämra: hjälp mej, hjälp mej i vigd jord så jag får ro i min själ.

Jag förstod vad jag hamnat i,

jag hade råkat trampa där det drabbade barnet var gömt. Jag var i valet och kvalet, till närmaste kyrkogård var det omkring två mil. Det skulle bli ett fruktansvärt arbete att bära på den gamla, för att hjälpa henne. Hennes rop på hjälp blev allt mer hemska. Hjälp mej att komma i vigd jord så jag får frid, skrockade hon, samtidigt tog hon formen av det hemskaste man kan tänka sig. Jag spände hanen på bössan, men ändrade mej. Jag var rädd att förstöra bössan, en dyr klenod som jag var rädd om. Krut och bly biter inte på slikt, vasst stål tog bättre hade jag hört. Jag trevade bak höften, fick lös kniven som jag hade i slidan, siktade in ett kast som träffade rakt i den grå mossan jag hade framför mig. Det blev ett skri så hemskt, det var så hud och hår knottrade sig på mej. Sen blev det lugnt, så lugnt.

Jag vaknade där jag satt vid tallen,

och solen stod en bara bit p himlen, längre fram hördes en tjäder som slog sitt solspel. Men det var märkvärdigt, hade jag slumrat till? Jag var alldeles omtöcknad (den som har legat i hög feber och kämpat och vaknar upp, kan göra sig en föreställning hur det kändes). Borta var den grå gestalten, jag tittade i bössan, den var laddad, patronerna var kvar i loppet. Märkvärdigt! Kniven? Jag kände efter, den var borta, borta var den grå gestalten, borta var det utdragna skriet och jämmern. Jag reste mig upp ruskade på mej som om det var något overkligt jag ville bli av med. Så började jag min hemfärd, utan kniv men med huvudet fullt av funderingar – vad hade hänt. Jag har återvänt för att leta efter kniven, flera gånger, men jag har aldrig hittat den.