By lada

Hembygdens välkomnande symboler var ladorna. Oavsett från vilket håll man närmade sig Vikmanshyttan på de körvägar som fanns, var det första man mötte en stor lada. Kom man från Hedemora stod den mitt på Finsta Ängarna, helt allena på slätten. Vid ladan gjorde vägen en nästan nittiograders sväng åt vänster i riktning mot gården Byggningen, men gick ej över järnvägen mot gården utan fortsatte parallellt med stambanan, förbi Jälkarby ladugård och upp mot bruket. Den ladan kallades ”Södra ladan” och från den var det kilometerlångt till närmaste bebyggelse. Under dess takskägg har jag och många andra tagit skydd mot häftiga regnskurar under färder till fots eller per cykel till eller från Hedemora.

Det kan kanske synas märkligt att jag skulle ha färdats den vägen till fots. Emellertid var det så att från sent på hösten till tidigt om våren åkte jag, liksom andra långväga elever, buss till skolan i Hedemora. Vi från Vikmanshyttan gick då ofta till fots hem från skolan de dagar vi slutade tidigt, om buss- eller tågtider inte passade. Övriga delar av läsåret cyklade vi.

Sommartid var det alltid full fart på fågellivet över ängarna, och det kulminerade vid ladan. Där överröstades kören av spov, vipa och lärka av svalornas skrikande när de flög ut och in genom ladväggarnas gluggar. Vintertid var det desto tystare. Det enda som då hördes var vindens ylande. Ibland blåste det så hårt att man måste ställa sig i lä av ladan för att hämta andan en stund. Tog man den genaste vägen mellan Säter och Vikmanshyttan, var det ”Holmbo ladan” man möttes av. Den låg mitt på de stora ängarna som sträckte sig norrut från bruket upp till skogskanten mot Holmboberget. Jag färdades ofta den vägen eftersom mormor och morfar bodde i Säter. Samma väg använde vi till vårt lilla sommarställe vid sjön Dalkarlen.

Det var utförsbacke sista biten över berget och därför kom man alltid med hög fart ut på ängarna. Där öppnade sig en vacker vy. I slutet av ängarna glittrade den långsmala Vikmanshyttesjön. På dess vänstra strand syntes badplatsen med hopptornet och, längre bort, det stora stallet. Hagarna till vänster om sjön kantades av björkallén, som ledde till herrgården. Längre bort syntes Kartjärnsberget med slalombacken och till höger därom, mot horisonten i sjöns förlängning, ”Turboberget” med brandtornet. Från tornet hade man milsvid utsikt åt alla håll. Det var sommartid bemannat för utkik och larm vid eventuella skogsbränder.

Uppe i skogsbrynet vid Holmboängarna, just där vägen kom ut ur skogen, stod det ett par gamla grindstolpar. Grinden de hållit upp hade för länge sedan försvunnit. Då skogsbetet för korna ej längre var nödvändigt blev den överflödig och fick ruttna sönder. De kraftiga stolparna stod kvar i många decennier efter att grinden försvunnit.

Närmast skogsbrynet gick det ofta älgar och betade. Älgarna förekom vanligen då man sått havre och den blivit halvhög, men man kunde även se dem där vid andra tider. Sommartid fick man nästan alltid någon liten insekt i ögat när man cyklade över ängarna. Jag tror det var rapsbaggar. De var ganska lätta att få ut, men det sved alltid till när de hamnade i ögat. Ett par hundra meter från skogsbrynet svängde vägen brant åt vänster och i innersvängen låg ladan. På vägens andra sida låg det gamla torpet Holmbo. Det var omgivet av bärbuskar och fruktträd och en bit bortom huset rann en bäck ner till sjön. Här hade förfallet satt in, men en gång i tiden hade det varit en förnämligare bostad. Det var på 1700-talet, då brukspatron Lars Dufwa bodde där.

Liksom ”Södra ladan” låg även ”Holmbo ladan” placerad på jordbruksmarken intill en ursprunglig väg. Med det menar jag att vägen skapats efter dåtida behov och dragits där det var lättast att ta sig fram. Där vägen till Vikmanshyttan söderifrån, alltså från Söderbärke, Norn, Turbo och Nyhyttan korsade brukets järnväg låg ”Lessängsladan”. Här gick vägen rak förbi men hade förmodligen tidigare gått i en sväng, upp mot bergskanten österut. ”Lessängsladan” låg i en dunge, i lä av berg och skog. Där blev det tidigt om våren mycket varmt, då södersolen strålade rätt in mot den. Det var här man såg de första vårtecknen, blåsippan och huggormen. Det var också en fin plats att sitta och sola sig efter en sparkutflykt eller vårpromenad.

Affischladan vid Tallgatan

Även bland bostäderna i bruksområdet fanns det lador. De var av varierande form och storlek och inte alltid avsedda för hö. Den största låg i Byn, intill vägen på gränsen till ängarna ner mot sjön. Det var en riktig hölada och det var väl det första jag såg av yttervärlden. Jag föddes nämligen i ”Trädgårdsmästar- huset” strax intill. Något hundratal meter längre bort låg en annan ladliknande byggnad, uppförd av rejält timmer. Den användes som vedbod för de omkringliggande husen. På den sida av ladan som vette mot vägen, anslog man affischer och andra meddelanden.

En liknande liten vedbodlada fanns det uppe i Tallgatan. Den var bara cirka tre gånger fyra meter och användes även den för affischering. Den kallades följaktligen för ”affischerladan”. Där fanns alla möjliga anslag, men störst intresse tilldrog sig bioaffischerna. Det medförde att ladan var en bra samlingspunkt när man ville träffa kamrater. Där stod man och diskuterade kommande begivenheter med ledning av anslagen. Förutom bio var fotboll och annan idrott vanliga diskussionsämnen. De kommande filmerna krävde mycket analys och diskussion beträffande innehåll och skådespelare.

”Mats Jans lada” var ytterligare ett minnesmärke från det svunna jordbruket och den gamla bebyggelsen i den delen av Vikmanshyttan. Den låg på ängen mellan Övre och Nedre Solhaga, intill en gammal körväg. Vägen nyttjades mest av dem som bodde i Övre Solhaga för att gå eller cykla till och från arbetsplatserna vid järnverket. I vårt snabba talspråk kallades ladan ”ma´ssjans”, vilket sedan övergick till att uttalas ”masians”.

Två män som bodde ganska nära ladan var ”dödligt” osams och gjorde sitt yttersta för att göra livet surt för varandra. En mörk kväll hade den ene av dem släpat in en uttjänt julgran i ladan och gömt sig med den uppe på loftet. När hans antagonist passerade ladan, regelbundet som alltid, började mannen i ladan stöna och kvida och yla. Den andre blev oroad och nyfiken och gick in i ladan för att se efter vad som stod på, varvid han fick julgranen nerklämd över sig. De vassa grenarna rev och slet i hans ansikte och det djävulska vrål antagonisten utstötte fick till följd att den nyfikne skräckslagen flydde från platsen. Några andra personer på väg hem från sina arbetsskift blev vittnen till dramats slutfas och historien var snart känd i hela samhället. En kort period hade ”julgransmannen” övertaget i fejden!

Under senare delen av sin livstid var den ladan mest utnyttjad som mötesplats för älskande par och många av områdets ungdomar hade sina första ”upplevelser” i dess hägn. De få kvarlämnade hötapparna förnyades emellertid aldrig och blev med tiden ett tämligen slitet kärleksläger.

Den förändrade strukturen i jordbruket har minskat behovet av lador. De har därför ofta fått förfalla. Dessutom har den moderna vägdragningen medfört att de som finns kvar, nästan helt försvunnit ur blickfånget. Vägarna skär nu snörrätt genom landskapet, för att tillgodose kraven på fart och säkerhet. Det har medfört att vi ofta färdas långt från den levande bygden och ladorna, dessa monument över en nyligen svunnen självhushållningstid, är helt borta från landskapsbilden.