De första moderna cyklarna kom till bruket år 1894. Tidigare fanns det hem-magjorda åkdon, sådana med ett stort hjul fram och ett mindre där bak. Bruks-pojkarna tillverkade själva cyklar, av trä, så kallade spinnrocksvelocipeder. På vindarna förr fanns det gott om gamla spinnrockar, varje familj hade alltid en eller ett par exemplar, begärligt byte för de uppfinningsrika bland det uppväx-ande släktet. Till styrstänger användes räfshuvuden (den del av handräfsan vari pinnarna satt). För det mesta åkte man i branta utförsbackar, två stycken kunde samtidigt sitta på…

På vintrarna åkte ungdomen mycket kälkbacke. Oftast nöjde man sig inte med vanliga kälkar utan brukade gå upp till stallet, lånade där vedreden och malm-åkor. På dessa åkdon fanns det plats för många passagerare. Starten skedde uppe vid Herrgården och utförsbacken varade då ända ned till sjön Gåran. Det blev en färd på nära kilometern.

Många gånger när det var riktigt halt väglag kunde de kavata brukspojkarna – och också flickorna för den delen – låta bli att skjuta tillbaka de tunga ”for-donen”, de blev helt enkelt kvar nere vid sjön. Bolagets körkarlar fick följ-aktligen hämta sina åkdon morgonen därpå. Det hände förstås flera än en gång, karlarna lika förgrymmade varje gång…