Thore Viklund & Ruben Elg

Ruben Elg och Thore Viklund en gång Hedemora landskommuns ledande män, hade många beröringspunkter. Båda garvade kommunalpolitiker med Ruben som den särklass äldste i tjänsten. Redan 1935 tog nämligen den då 33-årige smeden säte i fullmäktige och fem år senare övertog han dessutom ordförandeklubban i kommunalnämnden. Viklund kunde inte se tillbaka på en lika lång bana men i gengäld blev karriären snabbare. Efter att tidigare ha suttit med i en del nämnder kom Thore V. definitivt in i bilden vid valet 1950. Från och med följande årsskifte tillhörde han den styrande församlingen. År 1961 övertog han fullmäktigeklubban efter Johannes Gråhns.

Men det var inte bara inom det kommunala livet som Elg och Viklund var arbetskamrater, det gällde även deras civila gärning. På bruket jobbade båda, Ruben som smed och Thore som härdare. Andra beröringspunkter hämtar vi från ungdomstiden, båda ägnade en stor del av fritiden åt idrotten med fotbollen som favoritintresse. Speciellt Viklund var ett fruktat namn som försvarsklippa i brukslaget.

Därtill kom ytterligare en egenskap som båda hade gemensamt, nämligen en god portion humor med den så kallade glimten i ögat. Vältalighet och argumentationsförmåga kom ofta till nytta inför viktiga avgöranden.

Båda herrarna skaffade sig under tidigare år livserfarenheter som första gången under depressionsåren skapade förståelse och kämpatakter, vilka behövdes för att arbetarerörelsen kunde växa sig stark. Av dåtidens klasskill- i brukssamhället Vikmanshyttan mellan grupperna arbetare, förmän och tjänstemän blev såväl arbetslivet som de sociala verksamheterna mera jämlikt, men det tog sin tid. 1960-talet blev decenniet då många barriärer bröts. Men så här efteråt förgyller som bekant minnet lätt.

Dåtidens människor hade mycket att kämpa för och det tycks som om fler ställde upp och sökte forma en bättre framtid. Är det inte annorlunda idag och sämre med nödvändiga viljeyttringar, eller?