Forna dagars sjukdomar botades ibland med hemmagjorda droger – var och en hade sin egen tro om vad som var bäst. Vissa bruksgubbar tog in litet fotogen som medicin, andra tog en hylsa krut – och blev i ordets bemärkelse riktiga krutgubbar.

Brännvin var ju annars universalmedlet, såväl invärtes som för utvärtes bruk. En smed brukade hämta myror ur en myrstack, hällde dem i en kopparkruka tillsammans med några portioner brännvin. Blandningen fick stå och dra en vecka innan han drack av det tillagade. Den drogen ansågs bra mot bland annat reumatisk värk.

Malört blandades i brännvin, detta kallades för bäsk och skulle vara bra för magen. Bäsk utlämnades på brukskontoret, om någon kände sig illamående under arbetet, kunde vederbörande ge sig av till kontoret och så sig en bäsk.

Smeden N-l kom en gång och fick en bäsk. När han svalt ner den, sade han: ja, nog blev det bättre, men jag måste nog gå hem. Förvaltaren vände sig till bokhållaren: ge honom en till… När N-l hade tagit sin andra sup, kom orden lite underfundigt; ja, nu ska jag gå tillbaka till jobbet, men förvaltaren, det är ett annat fel – jag kan inte äta fläsk. Förvaltaren undrade allvarligt: jasså, kan inte M-l äta fläsk, varför dä då? Smeden replikerade snabbt: nej, jag har inget fläsk att äta!

Samme smed var vid ett annat tillfälle på bröllop. Prästen var också med på festligheterna efteråt. Båda kom i ingående samspråk – både ditt och datt hann man med att avhandla. Prästen frågade rätt som det var hur mycket N-l kunde tjäna på ett år. N-l svarade uppriktigt: ja, om det går bra så kan jag nog tjäna ihop omkring elva eller tolv hundra kronor. Den debattlystne smeden frågade förstås prästen om hans utkomst. Och svaret blev 3000 kronor. Detta tyckte N-l var ända uppåt väggarna, så han utbrast: dä va då hut ända in i helsike…

Om smeden N-l finns många historier och ordstäv.