Jo, javisst den fanns förvisso. På gott och ont ska genast konstateras.

Vi ska också slå fast från första början, det är (eller var) inte alls lätt att varken definiera eller på ett objektivt sätt återge det som skedde under många herrans år.

Att allt byggde på maktutövande, demokratiskt tänkande och beteende med en massa vardagssolidaritet i botten, det kan vi väl vara överens om…

Bruksandan i Vikmanshyttan var ganska allmängiltig ( d.v.s. ungefär lika om-fattande och innehållsfull som på jämförbara bruksorter i omgivningen) men i alla fall speciell på en rad områden. Lokal bruksanda, kan vi kalla den.

Vi har redan varit inne på fenomenen makt och demokrati, det kan också uttryckas i herrarkier och klasskillnader som kom i dagen genom boendet (var och hur), umgänget (med vem och i vilket förtroende), fritiden i övrigt, exempelvis föreningslivet, liksom familjeliv med kostvanor och innehåll. För att inte tala om jakt- och fiskespörsmål (ytterst viktiga fritidssysselsättningar).

Detta var säkert bara några ingredienser som präglade bruksandans goda och onda. Detaljer som älgkött, julgranar, slaskhantering, bränsleförsörjning delade också befolkningen i olika ”klasser”. Säkert också variationer inom skolans värld märktes, sjukvårdens tillgänglighet, tillgången av butiker och den livsviktiga trädgårdsanläggningen- inte då bara för brukschefen med familj utan för alla anställda, efter strikta uppgjorda regler.

Vi måste ju också beröra vardagspyskologien i rådande bruksanda.

Så till vida i skillnaden i att

• tala om eller tala med en bruksbo

• att bry sig eller bry sig om, i en viss situation eller kring en person

Förekom avundsjuka, frågan måste vi ställa oss? Jo, ibland alla ”klasser” vill vi påstå. Kanske mest bland brukets medelklass och bland vissa enskilda individer. Vilka vill vi naturligtvis inte gå in på…

Att sammanhållningen gjorde arbetarklassen oftast stark och ”överlevnads- glad” ska framhållas. Det fanns också i dessa led en nära nog acceptans att ”så här ska det vara” med bruksandan i Vikmanshyttan. Hos många fanns känslan att ”allt var ju vårt” och det gällde att slå vakt om det som omfattades av både jobb och fritid. Idrottsföreningen tillhörde oss, så kändes det. I spelet mellan ont och gott övervägde livet och levernet till det goda. Det var trots allt viktigast att klara av vardagsbekymren, skapa egenskaper i ett livskraftigt brukssläkte. Våra barn får det säkert bra mycket bättre än vad vi varit med om…

Inledningsvis påtalade vi maktfaktorn från brukets ledande personer. Det mesta bestämdes ju över massans huvuden. ”Andans riktning” fanns redan utstakad från första början. Några försökte med medvetet fjäskande och inställ-samhet, ur ekonomiska och arbetsmässiga synvinklar, men för eller senare genomskådades vederbörande. Tack och lov! Att det ändå förekom guldgossar respektive hackkycklingar runt omkring på arbetsplatserna, det ska inte stickas under stol.

Bruksdisponenten Arvid Olsson, verksam 1922-1953

Kanske det mest märkliga som inbegreps i vikmanshytteandan stod, tycker vi, ändå brukschefen Arvid Olsson för. Hans sociala läggning och intressen var helt outstanding, både i tid och rum mätt.

Att vikmanshytteborna skulle ha tillgång till modern idrottsanläggningar som slalombacke, fotbollsarena, friluftsbad med mera var för honom helt naturligt. Och när affärsverksamheten inom Kooperativa behövde starthjälp ställde A.O. upp liksom när Folkets husbyggnaden växte fram. Att också berika fritiden med ett sommarviste i form av en sommarstuga var en naturlig företeelse. Tala om social patos, årgång 20-, 30- och 40-talen. Disponentens förmåga att entusiasmera sina medarbetare var början och förutsättningen till ett levande Vikmanshyttan. Vi kan kalla den för en ”representativ bruksanda” som bruks-chefen förverkligade på ett bra sätt, ändå kvarstod avståndet mellan honom och den vanlige bruksbon, både på arbetsplatserna och ute i samhället.

Men det var och som vanligt: det var bland gräsrötterna som grovarbetet gjordes. De riktigt gamla bruksborna gick inte uppleva frukterna av den gamla bruksandan. Men senare generation fick det, kanske av godo i alla fall.

Efter disponent Olssons tid syntes inte några märkbara förändringar från bruksledningen. Samarbete och spontant umgänge stagnerade i stället, tycks det kunna påvisas i efterhand. Och när vikmanshytteindustrin blev något av en filial under 70-talet styrdes det mesta ”från annat håll” även om MB-lagen öppnade för lokalt inflytande. Ambitionen fanns – men det blev till ingen nytta…

Blev ni kära läsare något klokare kring gamla Vikmanshyttans bruksanda? Det är minsann inte så lätt att berätta om – lika invecklat som att leva i den bruks-anda som en gång rådde på bruket.

Förändringarna kom i slutet på 1960-talet. Strukturrationaliseringarna drabbade gamla Vikmanshyttan på ett bedövande och nedslående sätt, på många vis. Den gamla stora industrin med en huvudansvarig försvann och ett ny-gammalt Vikmanshyttan växte fram. Både den goda och den mindre goda bruksandan av gammalt datum kom av sig helt. Det fanns inte plats för någon bruksanda, eller…