Birgit Norström
MITT FÖRSTA HEM
Jag är född i ett rum på Smedgatan och fick inga syskon. Vid 2.5 års ålder drabbades jag av polio och hamnade på Epidemisjukhuset i Hedemora. Om det är minnen eller att någon berättat det här kan jag inte med bestämdhet säga. Jag låg på en stor sal och en enda person låg där tillsammans med mig, det var en äldre pojke från Jälkarbyn.
MITT ANDRA HEM
– det var London. På Vikmanshyttan döptes hyreshusen bland annat till Paris och London. Man reste liksom i fantasin. Jag är uppvuxen i London i ett rum och kök. I det huset bodde sex familjer. På vinden fanns det två enkelrum som ungkarlarna hyrde. Oskar Sandvik var en av ”gubbarna” som bodde på vinden. Han gjorde vin (bult). På lördagarna kom det törstiga karlar och hälsade på Sandvik. De drack sig fulla på bulten. Mamma Eva tyckte inte om den där trafiken, med att ha fyllbultarna liggandes i trappan.
På 1940-talet flyttade det in en farbror på vinden som hette Rudolf Boberg. Han var elektriker och hade sin familj kvar i Dala Floda. Varje lördag traskade han den långa vägen cirka tre kilometer till järnvägsstationen och åkte hem och besökte frun och barnen. Jag blev hans mjölkbud. Nästan varje dag ställde han ut en 2 liters förnicklad kruka samt en pollett för att betala mjölken med. Det var signalen på att han ville ha mjölken hämtad från mjölkfarstu. Jag fick naturligtvis en slant för besväret.
Helmer, Birgit & Eva Franzén
Min pappa, Helmer Franzén, jobbade i verket som smed. Han gick 3-skift. Alltså en vecka förmiddag 05.00 – 13.00, en vecka eftermiddag 13.00 – 21.00 och en vecka nattskift 21.00 – 05.00. I min barndom fanns det inga hygienutrymmen i verket. Pappa kom hem med sina svettiga och sotiga kläder som hängdes i en skrubb. När skiftet var slut kom han hem och tvättade sig. En kittel med varmt vatten stod klar på spisen. Trasmattorna rullades undan i köket, en stol sattes fram på golvet och på den en zinkbalja med varmt vatten i. Min far torkade sig på en säckhandduk.
Jag kommer ihåg när vi fick besök av prästen Sigurd Bergman sent en kväll. Han var ordförande i barnavårdsnämnden och ville höra sig för om våra grannar. Kökssoffan var bäddad och pappa hade hunnit lägga sig. Prästen såg faktiskt lite rädd ut och hade svårt för att kliva in. Han frågade om pappa var sjuk. Nej, svarade han, mitt skift börjar klockan 05.00 i morgon, så jag måste lägga mig tidigt. Det här var en helt ny värld för en präst.
Jag låg till att börja med också i köket i en vit spjälsäng. Ett minne har jag från den tiden. Farfar, Karl Franzén, fyllde 60 år och mina föräldrar hade gått upp tidigt på morgonen för att gratulera farfar. De hade bara givit sig iväg utan att säga något till mig. Jag vaknade förstås och huset var tomt. Något minne av att jag blev rädd har jag inte men känslan av att vara övergiven finns kvar efter alla dessa år.
När jag blev äldre fick jag flytta in i kammaren. Där fanns en kakelugn som vi eldade i på vintern. I kammaren var det trägolv och mamma täckte det med brun- beiga garnmattor. Mattorna kommer jag särskilt ihåg. Jag skulle få följa med söndagsskolan på läger till Arkhyttan. Vi var tre flickor samt ledare som cyklade dit. Vi var borta i fyra nätter och låg i tält. Jag längtade hem varje dag. Det blev söndag och de flesta fick besök av sina föräldrar, men mina lyste med sin frånvaro. När jag sedan kom hem gick jag runt i lägenheten och tyckte att vi hade så fint, speciellt beundrade jag garnmattorna i kammaren.
Hantverk av mor Eva
Min mamma Eva (född Sandberg) var alltid ”hemarbetande”. Hon sade aldrig: ”Det kan jag inte”. Hon hade som motto – Jag kan försöka. Därför blev hon duktig på mycket. Väva, sy och laga mat .Hon sydde kläder till mig, till mina kusiner och till sina vänner. Hon vävde mattor, dukar och ylletyger. Under kriget vävde hon ett ljusblått kapptyg till mig och ett grått kostymtyg till min pappa. Torstenssons skrädderi sydde upp kostymen. Min kappa sydde hon själv. Hon blev brukets festkokerska. När överingenjör Edvard Berg och disponent Arvid Olsson hade sina stora fester fixade min mamma maten. Men det var dåligt betalt. Hon blev utnyttjad. Disponenten skulle ha en fest och hon började förberedelserna redan på fredagen och kom hem natten till söndag. För det fick hon 25 kronor. Då sade pappa ifrån.”Du går aldrig dit mer”. Vi tror det var pengar som försvann ”på vägen” den gången. Mamma fick inte lönen av frun utan av en mellanhand.
1946 firade Hedemora stad 500 års jubileum. Mamma blev tillfrågad om hon ville tillverka armaturerna till restaurangen som skulle byggas upp tillfälligt. Hon fick hem stativ som kläddes med tapeter. De prydde restaurang Kopparflöjeln under den sommaren, sedan skulle
Elin Bergman
allt rivas. Varje vecka fick jag följa med mamma till brukets badhus. Tant Elin Bergman tog emot oss, vi fick skriva namnen i en bok och betala en ringa slant. För det mesta badade vi bastu. Att få bada karbad var en höjdare. På sommaren gick vi till Vikmanshyttesjön och tog oss ett dopp. Ibland var vi några familjer som tog ekorna och for över sjön till Kaninholmen och badade. Då vankades det saft och bullar.
40 ÅRS KALAS
Året var 1945 och mamma och pappa skulle fylla 40 år. Det var kristid och smått om mat. Allt skulle köpas på kupong och mamma som skulle ställa till med kalas. En dag tog mamma och pappa cyklarna och trampade iväg ända ner tilll Snickarbo där slaktar Norman höll till. På kvällen var de tillbaka med packväskorna fulla av livsmedel, korv och köttfärs m.m.
Högst upp på hyllan i skafferiet hade mamma gömt kakorna till kalaset. Varje gång hon gick ut smög jag mig in i skafferiet och tog några kakor. Det sjönk katastrofalt i burkarna och till sist var jag tvungen att sluta stjäla. Hon sade aldrig något men hon förstod säkert vem skafferiråttan var. Men min pappa var också en godisgris.
Duktig kokerska som min mamma var blev det ett hejdundrande 40 års kalas. De hyrde Folkets Hus och vi fraktade dit alla grejerna på ett ”skjut”. Gunnar Viberg spelade upp till dans och hela vår släkt och alla vänner åt, drack, dansade och hade roligt hela natten.
MIDSOMMAR
Midsommar, solsken, härlig grönska. Midsommarblomster, glada människor, majstång. Finklädda förväntansfulla stojande barn. Allt detta förknippas med midsommar. Hur rustade man till midsommar förr i tiden på bruket?
Det var stor aktivitet. Kvinnorna tvättade, bakade. städade. Trasmattorna skulle knäskuras med såpa och sköljas i det lena vattnet vid dammen, hängas upp och torkas på räcket intill dammluckan, för att sedan läggas på ett renskurat trägolv eller en nyförnissad kortmatta till midsommarafton.
Bagarstugan skulle eldas upp och siktkakorna gräddas och skorporna torkas. Min mormor har berättat att en 5-liters kopparkruka lämnades upp till Hobergstäppan och Mia Andersson silade på en underbar filbunke som hämtades till helgen.
Karlarna gick till skogs och tillverkade lövmattor och högg lövruskor. Förstugkvistarna skulle dekoreras med löv till midsommar. Man tog på sig rena kläder. Till kvällningen satt man sig på den lövade bron och firade helg tills tunga arbetsdagarna åter tog vid.
Barnen plockade blommor till majstången och gubbarna tog sig en hutt i bersån och spelade lite kort. En sväng om på dansgolvet har alltid hört till midsommar. Långt tillbaka i tiden fanns det ett maskinrum i verket som man upplåt till dansen. Ett tag dansade man i bagarstugan. I början av 1900-talet fanns det en dansbana där affären kom att ligga.
Jag vill citera en av de vackra verserna som Karl Gustav Andersson skrivit och som passar jättebra in på midsommar:
Så var dansen på logen en vek melodi
det var glädje och god, glad tradition
det var ljuvligt i björkdoft, och ljuv poesi
som var blandat med spelmännens ton
en gång var det vanligt med skopor av mjöd
tunnvis med dricka och bolaget bjöd
men den tiden är svunnen, blott minnen finns kvar
ifrån hyttdrift och skogsbrukets dar,
Sedan kom Knåsen. Många har säkert många minnen från den dansbanan. Därifrån hördes Kniv-Sven Larssons dragspel och Karl Gustavs fiol. Det var tjo, tjim och skratt men ibland något slagsmål.
SAMVARO
Förr fanns det ofta tid över för en eftermiddagsfika med grannfrun. Det var inte långt till Ringen eller Lindholms, våra två affärer, men ändå hände det ofta att grannfrun knackade på för att låna ett ägg till pannkakorna och samtidigt få en pratstund. Det här var rikedom. En rikedom av mänsklig värme och gemenskap.
Då fanns det mycket tid över för samvaro. På kvällarna satt man på förstugkvisten och berättade historier, ljög lite grann. Tänk när Grönås Adolf dök upp, han kunde få vem som helst att börja skratta. Vem knackar på din dörr idag???
UNGARNA PÅ BRUKET
Våren
Leontina Sandberg
Min mamma var sträng. Jag fick ofta bannor för att jag smutsade ner kläderna. Detta hände en vårdag. Mamma hade stickat en blå toppmössa med vita ränder. Jag tjatade att få ha mössan på mig. Det hade regnat och det fanns stora vattenpölar i vägen. Pojkarna spelade kula. Rätt som det var tappade jag mössan i det leriga vattnet. Jag vågade inte gå hem. Nu blir det bannor tänkte jag. Mormor Leontina Sandberg blev min räddning. Hon tog min hand och följde mig hem och sade till mamma. ”Nu får du inte skälla på jäntan heller”. Mormors trygga hand kan jag förnimma än idag.
Sommaren
Det var lek i vedbodarna. Min pappa hade alltid så mycket ved i sin vedbod så där fick vi aldrig vara. Men i Ulla Byhlins vedbod lekte vi för det mesta. Mina kamrater var Ulla Byhlin, Britta Karlsson, John Pettersson och Eivin Boström, dom var mycket äldre än jag, därför var min mamma alltid så misstänksam vad vi hade för oss. John bodde hos sin farmor, hans pappa fanns i Amerika. När John gick i 4:e klass fick han resa till sin pappa. Oh, vag jag tyckte om honom. Jag kramade hans armar och sa`: ”ill John ha så muka ammittä (Lilla John har så mjuka armar).
I juli i fruntimmersveckan klädde vi ut oss och skrek: ”Ninni, Ninni utböling”. Vad den seden kom ifrån har jag inte en aning, och vad orden betydde vet jag heller inget om.
På torget mellan västra och östra Nygatan fanns ett vattentorn. Där samlades ungdomen om kvällarna och lekte. Intill tornet fanns ett litet hus där vi fick hämta mjölk. Axel Romlin kom körandes med mjölken från Jälkarby ladugård med häst och kärra. Linnea Aronsson, en stor och barsk tant med högljudd stämma, delade ut mjölken. Henne hade vi ungar respekt för. Vi ungar fick för det mesta hämta mjölken till våra familjer. Tidigt på kvällen tog vi våra emaljerade krukor och satte dem på rad utanför mjölkfarstun. Så lekte vi datten eller munk tills det blev öppningsdags. Nu kommer mjölkskjutsen ropade någon. Vips ställde vi oss på kö där flaskorna stod. Linnea röt ”håll fan på er ungar”-
Vid Mojsen spelade vi brännboll. Det var svårt att pricka bollen med det smala brädet.
HÖSTEN
Vi hade utedass. Varje kväll började min mage kurra. Jag var rädd att gå till ”åttkanten” själv. Då kom min fråga: ”Mamma vill du följa med mig till huset”. Ibland sade hon nej och då fick jag sätta mig på slaskhinken i köket. Jag berättade aldrig varför jag inte vågade gå till utedasset själv. Min kompis tyckte jag var en snuskhummer. Deras dass låg intill vårt. Det fanns flera kvisthål i väggen. Där kunde man i mörkret höra viskningen ”Birgit”, Jag visste att granngubben satt där om kvällarna och det var obehagligt.
KRÄFTFISKET
I augusti när de mörka kvällarna började komma var det dags för oss att gå till dammen och fiska kräftor. Jag hade högst två ringar att lägga ut. En gång lyckades jag få två kräftor. Jag var överlycklig och ställde dem i en korg ute i garderoben. På morgonen när vi skulle hämta dem för kokning var de spårlöst borta. Mina grannkompisar Alf och Sivert, båda Johansson, fick alltid mycket kräftor.
ÄLGJAKTEN
Så kom älgjakten. Bruket hade representationsjakt för de höga herrarna. Ibland var Jacob och Marcus Wallenberg i Vikmanshyttan. När skoldagen var slut gick vi till slakteriet som var beläget vid sjön. Alla väntade på att något fällt villebråd skulle komma till slakteriet. Slaktar-Anders Andersson, en stor farbror i 100 kg-klassen tog hand om älgarna. Det var en attraktion för bruksbefolkningen att få vara med och se på när Anders slaktade och inte minst för oss ungar. Men vi lekte också. Där fanns flera stora silvergranar. En kväll kom två stora grabbar i övre tonåren och tog tag i mig, bar in mig under de stora granarna. Jag skrek, sparkade och klöste dem. Hur jag kom loss och därifrån har jag inget minne av. Den händelsen satt i länge. Jag frågade mig ”vad var deras avsikt?” Tänk om mamma fått reda på detta, då hade jag aldrig fått gå ut en kväll. Hon brukade alltid säga ”Du kan sitta inne en hel dag, men så fort det blir kväller och mörkt, då ska du ut”. Det kanske var spänningen man var ute efter?
VINTER
Snön faller och skidorna ska fram. Pojkarna skottade upp snö till en stor knippa i ”skithusbacken”. Pojkarna tävlade om att komma högst och längst. Vi flickor vågade inte hoppa.
Mina farbröder var duktiga skidåkare. De blev mina sponsorer. En solig vårdag skulle vi i skolan till Västerby och åka kretsmästerskapen. Jag körde omkull och tappade skidan i en tvär backe. Då tänkte jag bryta tävlingen men min farbror Valter stod intill banan och skrek: ”På med skidorna flicka och åk.” Det var tur för jag vann.
JULEN/FÖRBEREDELSER
Det var naturligtvis lika viktigt att allt skulle vara rent inför julen, lika viktigt som inför midsommar. Mamma eldade upp pannmuren i tvättstugan där vattnet skulle värmas och vittvätten kokas. Kläderna sköljdes i dammen. På vintern fick kläderna torka uppe på vinden.
Återigen skulle trägolven skuras med såpa och kortmattorna fernissas. Det fanns ju inga frysar på den tiden, därför skulle alla förberedelser göras strax inpå helgen. Bakas bullar och kakor, göras korv och sylta. Under kriget var det ransonering på nästan alla matvaror. Min pappa åkte vid bönderna och ”fäktade”. Alltså försökte han få köpa mjöl, kött, ägg, smör utan ransoneringskort.
Det var krig och året var 1943. Vi hade ont om mat och grädde var det inte att tänka på. På julaftonen fick jag följa med mina föräldrar på en promenad. Vi hamnade hos en familj som hade ett torp i Acktjärn. De hade en ko och några höns. Min far frågade om han kunde få köpa lite grädde och några ägg, Och det gick bra. Vid hemkomsten bakade min mamma en sockerkaka. Den fyllde hon med sylt och dekorerade kakan med grädde. Vi åt en underbart god tårta till eftermiddagskaffet, som var kokat på sikoria. Det var ett surrogat som man fick ta till när det inte längre fanns något kaffe.
JULFIRANDE
Karl & Emma Franzén
Vi hade naturligtvis en julgran med ljushållare och levande ljus. Ett år fick jag av fru Märta Berg en fin ängel att sätta i granen. Den finns kvar än och är en symbol för min jular som liten.
När jag var 5 år skulle jag fira julen hos min faster i Stockholm. Inför det tillfället hade mamma sytt två fina klänningar till mig. Den ena var blå och den andra grön. Dagen för julafton promenerade vi på Stockholms gator och tittade i skyltfönstren. Jag såg många saker som lockade men fick bara titta. Till sist sade jag på brett dalmål: ”Hännäs får jag gå och blegga och intä få nåntint”. Det här blev ett kärt uttryck för många då det saknades pengar och skyltfönstren lockade.
Av fru Berg fick jag också mina första böcker, skrivna av David Copperfeldt och Oliver Twist. Men ett år fanns det bara ett stort paket till mig. Det var en gitarr. Ett år fick jag två par stövlar till julklapp. Ett par var svarta och ett par var bruna. Oh, vad lycklig jag blev trots att de inte var gjorda av äkta skinn utan gjorda av något slags filttyg. Fina var de ändå i mina ögon.
Ellen Elg var min flickvän, hennes mamma var organist och skulle spela på julottan det året. Vi hade inte kyrka utan gudstjänsterna var förlagda till Folkets Hus. På juldagsmorgonen hade Ellen och jag bestämt oss för att gå till Folkets Hus på julotta. Det var svårt att välja vilka stövlar jag skulle sätta på mig. Det hade regnat hela natten och stora vattensamlingar fanns på vägen. Min mamma förmanade mig: ”Skall du ha de nya stövlarna på dig i det slaskvädret”, Vi var en stor släkt och jag hade många kusiner. På julaftons förmiddag hade jag fullt upp med att besöka alla mina kusiner och byta julklappar.
Axel Sandberg
Min farmor Emma var duktig på att laga mat och baka goda kakor. Där samlades vi alla på julaftonen ända fram till 1947 då hon dog. Därefter började en ny tradition. Efter att vår familj hade ätit lutfisken och risgrynsgröten begav vi oss till mormor Tina och drack kaffe. Morfar Axel Sandberg bjöd karlarna på en kaffekask och sedan sjöng han ett skillingtryck.
TRETTONDAGSSTJÄRNAN
Det fanns en tradition på bruket att årskurs 6 i skolan gick med trettondagsstjärnan i varje hem. Då satt vi alltid och väntade ungdomarna, att de skulle släcka lyset och träda in i vita långa klänningar med ”sockertoppar” på huvudet, med stjärnan som lyste och svarta Judas med pungen som ville ha en slant.
De sjöng så här: ”Goder afton, goder afton, både herre och fru, vi önska eder alla en fröjdefull jul. Goder afton, goder afton, både herre och fru, vi önska Eder alla en fröjdefull jul. Vi komma ifrån Österland och vandrat troget hand i hand igenom storm och ökensand till fjärran lyckoland. Här är Judas med pungen, han har pungen nästan tom och det tar sig om man har sig, så det blir en liten million. Adjö farväl, tag mot vårt tack i sång till slut, nu vandra vi i mörkret ut, adjö farväl. Vi får ej längre bida vi troget följa stjärnan klar, mot målet hän vi skrida mot stjärnan underbart”.
Emil Iwring spelade alltid upp till dans på trettondags aftonen i Folkets Hus. När jag kom upp i 6:e klass och skulle gå med trettondagsstjärnan kom vi på att också besöka Folkets Hus och sjunga för den dansanta publiken. Vid det tillfället hade vi tre Judas med pungen som fick mycket pengar till skolresan.
JULGRANSFEST
På trettondagen var det alltid julgransfest. Julen skulle dansas ut på Folkets Hus. Gillestanterna var arrangörer och Frida och Elsa, Segerstgröm, var tomtar och delade ut godispåsar. Den traditionen finns kvar på Vikmanshyttan.