Gamla Vikmanshyttan > Gamla industrin > Lite mera fakta om gamla Vikmanshyttan

Lite mera fakta om gamla Vikmanshyttan

Översiktsbild 1930-talet

Översiktsbild 1930-talet

Ännu under andra hälften av 1800-talet inskränkte sig bebyggelsen i Vikmansnhyttan till Byn och skogen sträckte sig fram där gatorna nu ligger. Platsen för den så kallade Gamla skolan benämndes Bastubacken.

Bakom gamla brukskontoret, som förresten uppfördes år 1939, på andra sedan ån, låg en såg som revs år 1918 och en kvarn som försvann ur bruksbilden tjugo år senare. Brädgården låg där laboratoriebyggnaden – byggd år 1919 – sedermera kom till.

Smederna, hyttfolket och statarna i Vikmanshyttan hade förr i tiden i allmän-het både kor och smådjur. Hästar användes för de långa skjutsarna, oxarna för jordbruket. Innan Södra Dalarnes Jernväg anlades var Krylbo närmaste järnvägsstation.

Översiktsbild 1950-talet

Översiktsbild 1950-talet

Den siste mjölnaren, som även skötte sågen, dog 1910.

Sommartid fraktades förr smältstycken med pråm från stallbacken över Vikmanshyttesjön till Nyhyttan och kördes därifrån med häst till Thurbo för uträckning.

Intill kvarnen låg en brygg- och bagarstuga, där dans brukade ordnas.

Det talas om Holmbos herrgård, det var där Dufva bodde.

”LITE HIT OCH DIT UNDER 1600-TALET”
Den övre vikmanshyttehammaren, byggd 1606, reparerades 1677 utan till-stånd och hade drivits med köpkol, varför den utdömdes 1689 efter två års brukande. Samtidigt utdömdes även den nedre hammaren, vid vilken dammen utan lov hade reparerats 1677 och vilken inte hade någon skog, lades likaledes ner efter två års brukande.
Samma år utdömdes även Gårbo-hammaren och norrhyttesmedjan av liknande skäl. Däremot bibehölls Pinksmedjan för Vikmanshytte bergsmän, då tillverkningen var av ringa omfattning. 1694 fick bergmästare Odelius besked om den övre Pinksmedjans bibehållande och den nedres ödeläggande. 1713 erhölls tillstånd att transportera Pinksmedjan till bekvämare ställe i samma ström.

Hänger ni med, ärade läsare?