Gamla Vikmanshyttan > Gamla industrin > Kvarnen, sågen och London ett minne blott

Kvarnen, sågen och London ett minne blott

Tre vikmanshyttebyggnader som för längesedan kommit ur bruksbilden är kvarnen, sågen och den intilliggande arbetarbostaden London. Med dessa byggnader har många äldre bruksbor minnen förknippade.

Sågdammen

Sågdammen, med London, kvarnen och sågen.

Omkring 1900 och ett tjugotal år framåt fördes en, efter dåvarande förhållanden, livlig verksamhet i såväl kvarnen som sågen. Sågningen var visserligen begränsad till fyra månader vintertid men då kunde upp till 10.000 timmer sågas. Kvarnen var igång hela året om, varvid huvudparten av malningen var för bolagets räkning.

Det gamla fina timmerhuset London, där åtskilliga familjer haft sina bostäder, skattades åt förgängelsen under 1960-talet. Så här efteråt måste man konstatera, att rivningen var ett stor misstag. Den hade efter nödvändig renovering än idag kunnat ha en plats i den gamla bruksbilden.

TULL FÖR MALNINGEN

Kvarnen som var en träbyggnad med ungefärliga mått 8 x 5 meter innehöll ett par stenar. Belysningen bestod av en enda fotogenlampa. I byggnaden fanns även kammare, där mjölnaren och hans hjälpreda snickrade medan säden maldes.

Vad kostade det då att mala? Bolaget och mjölnaren delade förstås på ”tullen” som utgjordes av omkring 5 liter per 50-kilos säck säd. För utdebiteringen användes ett mått som fylldes och därefter tömdes i en så kallad tullkista. Det som hamnade i denna delades broderligt mellan nämnda ”fordringsägare”.

Mjölet var av bästa kvalitet och det par stenar som åstadkom detta arbetade oavbrutet. Mjölnarna var väl medvetna om sitt ansvarsfulla jobb, men trots detta fuskades det nog lite ibland. Bruksarbetarna malde sin råg för husbehov och bolaget beställde mest gröpe till sin stora kreatursbesättning som fanns på den tiden

Kvarnstenarna slets med åren. 1911 var det sista malåret. Ett par år framåt malde man träkol till degelstålsugnarna, men sedan var det definitivt slut. Två mjölnare hade sin verksamhet i kvarnen. Först E. Dandanell, sedan Carl Fredrik Löfgren.

SÅGEN

I sågen sågade man till en början i en ram för husbehov. Arbetarna var inte så särdeles glada åt jobbet, då förhållandena lämnade mycket övrigt att önska. Kyla och dåliga grejer karakteriserade arbetsplatsen. När disponent Tom Bergendahl kom till Vikmanshyttan vid sekelskiftet 1900 beslöt han att starta sågning av trävaror för export. Dessutom sågades mycket timmer i samband med att första kolhusets och valsverkets uppförande. Ett par år in på 1920-talet var det dock färdigsågat. Sågen föll formligen ihop och därmed var även denna rörelse enbart ett minne.