(Följande artikel är hämtad från Tekniska Muséets årsbok 1987 är, författad av Axel Grandell)

Sveriges Tekniska Museum äger en i sitt slag märklig karvstock. Den här-stammar från Wikmanshytte bruk i Hedemora och bär årtalet 1827. Stocken är märklig främst genom sin storlek. Inklusive handtaget har den ett längdmått om inte mindre än 127 cm, varav noteringsdelen mäter 107.t cm. I tjocklek mäter den vid handfästet 6.75 cm, vid spetsen 4.1 cm. Den är 8-kantig och avsmalnar mot spetsen. Sidornas bredd vid handfästet 2.9 cm, vid spetsen 1.6 cm. Trädslaget är tall.

Genom att karvstocken är 8-kantig blir noteringsytans längd 8.6 meter. Synbarligen har man eftersträvat en möjligast lång noteringsyta, varigenom stocken har fått sina imponerande mått. Karvstocken har en mycket vacker utformning. Inristningar förhöjer skönhetsintrycket och gör stocken till ett konstverk.

KARVSTOCKENS FUNKTION
Karvstocken är införd i Tekniska muséets katalog med följande text: ”Karvstock med antalet sättningar pr dygn i masugnen för 22 veckor under tiden 19/1 – 22/6 1827. Från Wikmanshytte masugn, Hedemora sn, Dalarna.”

Härmed är stockens funktion tydligt angiven. Men vilken uppgift har den haft? Svaret på frågan måste vi söka i brukets räkenskapsböcker. Tyvärr börjar den äldsta bevarade blåsningsjournalen först 1878. Trots tidsskillnaden finner vi svaren i den. Man torde kunna utgå ifrån att 1827 års blåsningsjournal hade samma utformning.

Journalen är uppställd med följande huvudkolumner: Sättningar pr dygn – Uppsatt Gods – Erhållet Tackjern – Utslag. Varje huvudkolumn är sedan indelad i en mängd detaljkolumner, varigenom får mycket detaljerade uppgifter om hela produktionsprocessen.

Oss intresserar nu främst kolumnen Sättningar pr dygn. Den föregås av kolumner för månad, dag och vecka. Varje dygns sättning noterades i kolumnen och slutsumman för varje vecka likaså. Alla dessa uppgifter fick skrivaren från karvstocken. Från andra karvstockar fick han uppgifterna om åtgången av malm, kol och kalksten, om producerade tackjärnskvantiteter o s v. Med andra ord: det var kartstockarna som levererade grunduppgifterna om hela produktionspro-cessen. Från kolmilorna, masugnen, smedjorna, ökstallen, lossnings- och lastningsplatserna, förrådsmagasinen och – inte att förglömma – från dagsverks-skyldiga torpare strömmade karvstockarna in till brukskontoret. Här satt skriv-aren och införde uppgifterna i sina specialjournaler.

Här bör nämnas, att varje bruk vid denna tid hade en skrivare och en bok-hållare. Den förstnämnde var den som förde specialjournalerna, där posterna dagligen noterades. Den sistnämnde var den som förde huvudboken och upp-rättade årsboksluten. Detta skedde med ledning av skrivarens specialjournaler.

Den svenska bruksbokföringen stod redan på 1700-talet på en mycket hög nivå. I detaljrikedom torde man ej finna dess like i världen. Detaljerna fick man från specialjournalerna. Men karvstockarnas centrala roll i rapporteringen av journalernas grunduppgifter har varit förbisedd, för att inte säga okänd.

För rapporteringen använde man olika typer av karvstock. Typerna var an-passade till funktionen. I själva verket har det på bruken förekommit både enkla, tudelade, tredelade och gaffelformiga stockar. Med ett gemensamt namn kan vi kalla dem industrikavlar.

Trots att det måste ha funnits en väldig uppsjö av dessa kavlar, är det rätt få av dem som blivit bevarade. Från Wikmanshyttan finns ej andra, än den som här har beskrivits. Från sex andra bruk äger Tekniska muséet några dussin, mestadels dagsverks- och kolkavlar. Stora Kopparbergs mseum äger en förmanskavel och ett knippe s k lavstickor, d v s uppfordringsverkets rapport över uppfordrad malm. Billnäs bruks kol- och dagsverkskavlar torde vara de enda bevarade industrikavlarna från Finland.

WIKMANSHYTTESTOCKENS INSKÄRNINGAR
Låt oss nu granska hur man med karvstockens hjälp veckovis rapporterade till skrivaren på kontoret antalet sättningar per dygn. Som nämnts hade karvstocken 8 sidor noteringsutrymme med en sammanlagd längd av 8.6 m. I noteringsläge var stocken svängd med handfästet till vänster. Inskärningarna skedde med kniv.

Man började medårtalet 1827. Därefter skar man in ett S:t Georgskors varpå datum 19/1 och så åter ett Georgskors. Sedan följde antalet sättningar för dygnet 19/1, vilket utmärktes med talet XIII. Härefter följde tre knivuddsstick inskurna i en lodrät linje. Med dessa punkter markerades dygnsgränserna. Efter vart sjunde dygn skar man i stället för punkter ett S:t Georgskors. Detta markerade veckans slut.

Man kan utgå ifrån, att det var masmästaren själv som inskar noteringarna. Däremot är det föga troligt att han också hade tillverkat den. Man för hålla i minnet, att karvstockar av olika slag behövdes på bruken i stora mängder. Det är fullt troligt att Wikmanshyttan hade en egen snickare för tillverkning av dem. Masugnskavlen bär tydligt vittnesbörd härom.

De inskurna taltecknen saknar inte intresse. De kan inte jämställas med de romanska taltecknen. De är – i motsats till dessa – avsedda för inskärning i trä. Därför består de av skåror, som inskärs antingen vertikalt eller diagonalt i för-hållande till träets längdriktning. Talen 1-4 betecknades med respektive antal skåror, skurna vertikalt över en sida i karvstocken. Talet 5 betecknades med en diagonalt skuren skåra. Två sådana skåror i kors betecknade talet 10.

Med dessa tre taltecken uppbyggde nordborna – förmodligen redan under vik-ingatid – sitt talsystem upp till hundratalet. För 100, 500 och 1000 hade man sannolikt ej taltecken utan uttryckte talen verbalt. Systemet kan vi kalla det nordiska talsystemet. Senare började man med att beteckna talet 20 med en vertikal skåra genom taltecknet X, alltså på följande sätt X.

Det romerska siffersystemet uppbyggdes enligt andra principer. Synbarligen hade också här karvstockens skärtecken utgjort grunden. Talet 10 betecknades också här med två diagonala streck i kors. Övre delen av detta tecken, d v s hälften, betecknade talet 5. För talet 4 placerade man siffran I framför V och för talet 9 siffran I framför X. För att markera att respektive taltecken hörde ihop, måste man sammanbinda dem med ett tvärstreck ovan och nedan. För att skapa enhetlighet i hela systemet, försåg man alla siffror med nämnda tvärstreck.

Dessa tvärstreck försvårade inskärningen av siffrorna i trä. Strecken måste nämligen skäras parallellt med träets längdriktning, vilket gör att träet spjälkas.På den grund har romerska siffror ej använts i karvstockar i Norden.

Noteringarna i Wikmanshyttans karvstock slutade med 22/6, då alla sidorna i stocken var fullskrivna. Insättningarna under 22 veckors tid hade därmed blivit noterade och rapporterade till kontoret. Rapporteringen tillgick förmodligen så att stocken varje måndag morgon sändes till kontoret, där skrivaren införde dygnskvantiteterna för föregående vecka. Därefter återsändes stocken omedel-bart. När stocken var fullskriven, togs en ny stock i användning.

Om man studerar insättningarna per dygn, observerar man, att antalet understeg 20 under de fyra första veckorna. Därefter blev de mer än 20 per dygn, vilket innebar att antalet 20 noterades med två tior bredvid varandra. Egendom-ligt nog hade man ej kommit på idén att markera talet 20 på samma sätt som i Billnäs, där den ”förbättrade” metoden var i användning vid samma tid. Man hade då kunnat inbespara närapå hälften av noteringsutrymmet.

SLUTORD
I och med lejd arbetskraft inom industriell drift förekom vid avlöningen tekniska problem, som endast kunde lösas med karvstock. Att en sådan situation inträff-ade i Sverige redan under 1300-talets första hälft framgår av Magnus Erikssons privilegiebrev för Stora Kopparberget av år 1347. Problemet komplicerades av att lönen huvudsakligen betalades i naturaprodukter för arbetarnas beklädnad och kost. Produkterna fick under beteckningen ”persedlar”.

Problemet löstes så, att varje arbetare hade en karvstock, som var skuren med så många sidor att varje persedel som ingick i lönen, fick en sida i stocken. Sidorna hade samma funktion som kolumnerna i en kolumnbok, varför kavlarna kan kallas kolumnkavlar. Det är främst inom industriell drift, som sådana kavlar har förekommit. I Wikmanshyttan har man utnyttjat kolumntekniken för att erhålla maximalt noteringsutrymme.

Någon lönekavle från 1300-talet torde ej ha blivit bevarad. Helgeandsholmens karvstocksfynd visar emellertid att karvstock var i dagligt bruk i Sverige redan i början av 1300-talet. Härav är man berättigad att dra slutsatsen, att sådana lönekavlar, som Magnus Erikssons privilegiebrev förutsatte , också har varit i bruk vid samma tid. Då Wkmanshyttans karvstockstyp användes ännu under 1800-talets senare hälft, kan man slå fast, att industriella räknekavlar har varit i bruk i Sverige under 600 år.

Vår anmärkning:

Wikmanshyttans karvstock har på ett lysande sätt avslutat karvstocksepoken i Sverige!