På denna vår hemsida har vi ambitionen att på så varierande slag som möjligt berätta om den anrika bruksorten och dess verksamheter under årens lopp.

Att Vikmanshyttan är mycket gammalt har vi belägg för i olika sammanhang. Att Vikmanshyttan har riktigt många år på nacken har vi också vissa bevis på. Att i dylika fall undanhålla konstateranden och synpunkter som vikmanshyttesonen Tage Nordström lät forska fram och sedan ge skriftlig förstående för vore en rejäl miss. Vikmanshyttehistorien är värd all uppmärksamhet, och Tage N. har i sin studie tolkat gångna dagar hos det plikttrogna vikmanshyttesläktet och dess framgångar i järn- & stålhanteringen. Hans rapport heter Järnet och Vikmanshyttan genom tiderna.

I den följande texten ger vi ett omfattande axplock av studien:

Vikmanshyttans ursprung
Som läge för järnhantering är traktens historia höljd i dunkel. Samma sak gäller för det stora flertalet av de hundratals kända smältverken men självklart också för mångfalden okända. Några privilegiebrev står sällan till buds och även här gäller samma omständigheter som för så många andra samtida besläktade verksamheter. Inte heller har några arkeologiska utgrävningar eller fältstudier gjorts. De närmast liggande undersökningarna har skett i Brunna, Stora Skedvi, Naglarby och Stora Tuna.

Gemensam nämnare för inga Sernings arkeologiska studie är, att av det trettital fyndorter i Dalarna, som varit föremål för hennes intresse och bearbetning, har flertalet verkat mellan ca 600 och 1000 e. Kr. Alltså hänförs de tidsåldersmässigt till yngre järnålder och in på vikingatid.

Utvinning av myrmalm

Av allt att döma var den här epoken järnets första glanstid. Den avsatte spår överallt och kan närmast jämföras med guldruschens dagar. Ryktet spreds om järnets förträffliga egenskaper och hur lätt det kunde utvinnas ur rödjord och myrmalm. På alla platser där förhållandena var gynnsamma anlades enkla smältugnar och smedjor. Dessa tillhandahöll verktyg och redskap för bönderna. Vapen och jaktredskap i form av pilar, knivar, spjut och svärd var förstås viktiga produkter, som utgjorde grund för nya yrkesgrenar. Även vikingarnas båtbyggeri och utrustningar ställde krav på olika typer av järnföremål. Krigstillstånd som ständigt avlöste varandra, var en enorm drivkraft för järntillverkningen. Inom byggnationen kom järnet i synnerhet efter kristnandet väl till pass. Kyrkspiror, ankarslutar, spik, låsanordningar, haspar, gångjärn, räcken, gravmonument, knivar, skäror och rena prydnadsföremål är exempel på tidiga smidesalster.

Undersökningen vid Brunna har avslöjat förekomst av spikar, pikar, knivar m m.

Trakten kring Vikmanshyttan
Vikmanshyttan ligger vid nordvästra gränslinjen av Hedemora-slätten, som är bördig och säkerligen väl brukad som näringsfång för många fornälders bönder. Att här anlades ett stort antal ugnar med tillhörande enkla smedjor mycket tidigt, är inget överdrivet antagande. Kanske samtidigt med dem, som har varit föremål för Sernings undersökningar.

De naturliga förutsättningarna är synnerligen lämpliga. Här finns myrar, sjöar, strömmande vatten och tillräckliga fallhöjder att utvinna kraft ur, att driva både bläster och hammare med.

Att förekomsten av järn i dessa vattendrag varit betydande, kan även idag påvisas. En exkursion i terrängen kring Vikmanshyttan-Norn, kan ge bevis för den saken.

Låt oss anta att järnhantering även i föregångsorten till Vikmanshyttan startade under sista skedet av den förhistoriska tiden. Sjö- och vattensystemet inbjuder verkligen till en sådan tanke. Alltså vid samma tid som den stora järnexpansionen i andra delar av Dalarna försiggick och som betygas av Sernings arbete. Då faller sig naturllgt att anta, att denna järnalstring inte hade större livskraft än hos de övriga anläggningarna, som hade max 400 års livslängd och avvecklades under 900-talet.

Men varför upphörde alla denna järnproduktion att existera efter några hundra års tillvaro? Det måste vara av orsaker som inte hade med efterfrågan att göra och det närmast liggande svaret är råvarans sinande eller konkurrens från framgångsrikare tillverkare. Men rödjord och myrmalm kan återskapas ur de järnrika vattendragen i bästa fall inom några få årtionden, så den gissningen är inte hållbar. Genom exempel från Älvdalen och Siljansnäs, har vi sett att framställning av järn pågick diskontinuerligt ända fram till 1870-talet på ålderdomligt sätt.

Att konkurrens skulle ha haft inflytande saknar stöd i skrifterna men kan inte avvisas. Vi står än så länge utan svar på frågan om varför produktionen drastiskt avtog.

Vikaberg och Norberg gränsande och hörande smältugnar och smedjorna, blivit överbelastade och att framförallt veden sinade. Nya malmförädlingsplatser måste sökas och ad vore naturligare än att återuppliva nedlagda verksamheter där förhållandena varit gynnsamma för bergsmalmtekniken? I Norberg byggdes en hytta för bergsmalm på 1100-talet eller 300-400 års tidigare primitiv produktion.

En jämförande arkeologisk studie skulle eventuellt kunna påvisa att verksamheter lagts ned och nya uppstått i andra skepnader på flera ställen inom kommunen. Här uppkommer då frågan om det finns några påvisbara lämningar eller rutiner efter tidig järnutövning.

Miles söderberg listar upp en lång rad äldre hyttlämningar i Husbytrakten i sin rapport ”Ur Husbybygdens Historia” 1967, som kunde vara värda närmare studier. Därtill får fogas det otal orter som saknar dokumentation eller är helt okända. Som exempel kan nämnas de undersökningsplatser som varit föremål för Inga Sernings arbete. Få av dem har haft anseende som järnframställningsplatser men i samband med väggbyggnationer och liknande skäl till exponeringar, framstår de plötsligt som högintressanta för järnforskare. Deras geografiska belägenheter har till skillnad mot de förstklassiga naturförutsättningarna kring Vikmanshyttan, inte var lämpade för järnframställning ur bergsmalmer och har således inte haft någon framtid.

Byggnadsgrund

Nära fyndplatser
I ravinen vid Skrasselforsen strax nedom Vikmanshyttans nuvarande industriområde, observerade jag sommaren 1940 för första gången tecken på lämningar efter någon tidigare verksamhet. 25 år senare hade påbörjade utfyllningar gömt delar av lämningarna, idag, ännu 35 år senare, är betydande delar av övre ravindelen igenfylld och det mesta av det gamla torpets tomt är dolt under fyllningsmassor. Här har, till skillnad mot senare tiders arkeologiska utgrävningsplatser, tänkbara begravts. Inte blottlagts genom exempelvis vägbyggnation eller annan exploatering. Att ingen intresserat sig för saken finner jag anmärkningsvärt.

Vid en inspektion på platsen 3 maj 2001
efter att vårfloden mildrats något, har jag funnit att delar av den tidigare observerade grunden fortfarande finns kvar. Då den består av kraftiga stenblock, kan man tänka sig att den burit upp en bastant huskropp. Grunden företer likheter med grund för smedjan i Norn och kan vara från 1700-talet. Den synliga delen är av ca 10 meters längd men det är svårt att avgöra om det är fråga om långsida eller kortsida.

Av grunden kan man inte utläsa annat än att någon äldre verksamhet haft sitt säte där och att den tidigare bruksverksamheten, kanske någon tidigare hytta, varit uppförd på platsen.

Tydliga på järnoxid i vattnet

Vid besöket fann jag en mängd olika slaggtyper, som av färg och struktur att döma utgår från i hög grad skilda tillverkningsmetoder.

Inte oväntat finns det vattenstråk vid sidan av åns huvudled (vår anmärkning: Vikmanshytte-ån) som uppvisar de karakteristiska myrjärnsförkomsterna, rödjärnsfärgad botten och blåaktiga vattenspeglar. På enstaka ställen i huvudströmmen anträffas också dessa rödgula streck. Här kan dock inte uteslutas, att tecknen på järnförekomst delvis kan ha sin källa i urlakade uppmassor.

En arkeologisk utvärdering av området
skulle kunna avslöja om hyttor eller smältugnar av förhistorisk typ har brukats här. Av det skälet tog jag kontakt med Karl-Erik Eriksson från St Skedvi, som deltagit i ett stort antal arkeologiska utgrävningar både i landskapet och annorstädes. Bl a i Brunna. Han konstaterade att det finns slaggvarpar från trolig medeltid och ansåg att ravinen borde undersökas i sin helhet.

Någon ingående besiktning av den kilometerlånga ravinen har inte utförts och efter kontakt med Dalarnas Museum, har konstaterats att ravinen inte varit föremål för någon som helst inventering, vilket må anses ytterst förvånande med avseende på närheten till en av våra äldsta hyttor.

Arkeologen Barbro Hårding från museet, besökte området tillsammans med mig den 12:e juni i år / 2001/. Av hennes rapport framgår förekomsten av en husgrund och en medeltida slaggvarp. Uppströms slaggvarpen företer terrängen tydliga tecken på en forntida fördämning.

Fynden är nu registrerade hos Länstyrelsen och på Riksarkivet. Här kan alltså den första hyttan i Vikmanshyttan ha haft sin position. En slagganalys kan avslöja ålder på lämningarna och en fortsatt undersökning av ravinen kan lägga andra och ännu tidigare fynd i dagen.

Min uppfattning, att även förhistorisk järnutvinning existerat vid vattensystemen kring Vikmanshyttan, är inte långsökt. Det gäller bara att finna beläggen.

Hypoteser
Jag är medveten om att mitt resonemang till en del bygger på antaganden. Dock är påståendet om de gruvnära anläggningarnas överbeläggning och vedbrist inte överdrivet och i stället för att återuppstå, kan Vikmanshyttan ha nygrundats ur detta konkreta behov. Då inställer sig frågan om privilegier. Om Vikmanshyttan uppstått efter 1200-talet, då privilegiesystemet formades, eller senare, så borde rättighetsbrev ha utfärdats och dateringen säkerställts. Eller stämmer mitt antagande om privilegiernas inriktning mot mer betydande industrirörelser och att bergsreaglierna utgjorde en förenklad länk till småhyttorna, som tilläts verka om de fullgjorde sina skatteplikter och höll sig inom givna produktionsmått, som kunde styras av bergsmännen.

Alltnog, de synliga rester av historiska byggnader, som finns kvar i Vikmanshyttan – jag tänker på rostugnen och i någon mån degelstålverket – är av så pass sen ålder, att de saknar intresse, Men rester av tidigare industriverksamhet går alltså att finna i den nämnda ravinen och dateringar möjliga att göra.

Lars Rabenius tillåter sig, i boken Wikmanshytte Bruk, att resonemangsvis ringa in Vikmanshyttans tillkomst med referens till dokument, som antingen är sanna eller falska och drar slutsatsen att den första dateringen ur ett domslut från 1360 är falskt. Han hänvisar även till en utsaga från Dalarnas Hemförenings Tidskrift 1930. Där arkivforskaren och f d postmästaren Helmer Lagergren avfärdar samma dokument med orden ”De däri ovannämnda personer kunna visas hava levat först i slutet av 1400-talet.” Lagergren vill hänföra dokumentet till någon gång mellan åren 14984 och 1489. Han tillägger att Wikmanshytte masugn kommit att framstå som den äldsta i världen, då den hittills tidigaste masugnen daterar sig från 9 mars 1461. Vilken masugn eller vilka dokument han hänsyftar på får vi inte veta.

Bevisföreningen är allt annat än vattentät.
Om en masugn följaktligen skulle ha varit föremål för domstolsöverläggningar mellan 1484 och 1489, kan man då dra slutsatsen att den uppstått just vid den tiden? Borde den inte ha haft några år på nacken? Tiotals år? Hundra år? Något störande finner jag denna uteslutningsmetodik vara. Definitionen av begreppet masugn tycks dessutom vara odiskutabel men den saken är numera lyckligtvis lagd i dagen med ovedersäglig bevisföring. Lapphyttan i Olsbenning, daterar sig till 1150-1225 och bär omisskännliga drag av masugn. I Kerspetalsperre har en liknande ”masugn” blottlagts från början av 1200-talet. Jag har själv /1973/ sett en hyttruin /Hochofen/ i Steiermark, Österrike, daterad till första halvan av 1300-talet. Masugnstekniken är således känd om än inte slutgiltigt utvecklad redan på 1100!

Två uppgifter från 1700-talet, 1737 och 1742, ger uttryck åt uppfattningen att ”Wikmans hytta förmenas vara vid pass 300 år gammal”. Det är en förmodan som kan sättas större tilltro till än den förra argumentationen, men det är fortfarande antaganden som företes.

Fler teorier
I drottning Margaretas tjänst fanns en Sten Stenson Riddare, som 1395 registrerar ”nya hyttan på Vikaberg”. (Sam Rönnegård, Garpenbergs socken 1957). Med hänsyn till den redan tämligen rikliga förekomsten av smältanordningar (hyttor) på Vikaberg, kan man fråga sig varför det var så anmärkningsvärt med ännu en hyttan. Kan det rent av var om en ny typ av hytta avvikande från de tidigare på Vikaberg? Kan det möjligen vara Vikmanshyttan som åsyftas? Det anses belagt att Vikmanshyttan till en början tog sin malm från Vikaberg och levererade tackjärn till Viks bruk. Därtill vet vi att den på Viks bruk sedermera tillämpade framställningen av ”Steyerstål” överfördes till Vikmanshyttan i senare tid. Närheten till Norberg och Lapphyttan samt det påvisade tidiga samarbetet inom Norberg-Hedemora bergsdistrikt kan förstärka idén om en ny typ av hytta.

Namnet Vikmanshyttan anses av Rabenius kunna härledas från förbindelse med Vikaberg. Det kan eventuellt styrka mitt antagande men då jag funnit en del av Rabenius uppgifter något tvivelaktiga, är en sådan referens inte särskilt bärkraftig.

Ett annat argument kan anföras. Vikmanshyttans första datering kan inte bevisas med regalier/privilegier. Som avnämare till Vikabergs-malm och på initiativ från Vikaberg, skulle Vikmanshyttan kunna anses som en del av Vikaberg därmed ta del av samma behörigheter.

Tanken att Vikmanshyttan med sina unika topografiska tillgängar skulle ha ett förflutet i klass med Brunna som myrjärnsproducent – utan att det ännu finns något belägg för detta – skulle kunna vara motiv för återuppväckt tidigt nyetablerad järnframställning, då utvinningen övergår till bergsbruk. ”