Gamla Vikmanshyttan > Gamla industrin > Hammarsmedjornas tillkomst

Hammarsmedjornas tillkomst

Gustav Vasa var till en början mest intresserad av silver- och kopparbryt- ningen men ivrade också mycket för att järnhanteringen och särskilt för järnets utsmidning inom landet – till stångjärn. I brev av den 10 februari 1539 utfärdade han tillstånd för borgaren Hans Larsson i Västerås att anlägga en hammar-smedja i någon av strömmarna i Hedemora socken där förutsättningarna verka-de bäst, dock inte på platser som fördärvade några gamla hyttor. Osmundsjärn fick den blivande borgaren Larsson byta till sig av bergsmännen mot korn, fläsk, humle, salt, fisk med mera.

Det dröjde emellertid rätt länge innan stångjärnssmidet kom ordentligt i gång och i mitten av 1500-talet råkade järnhanteringen in i en nedgångsperiod, till en kris på 1560-70-talen. I slutet av århundradet inträffade en förbättring och vid sekelskiftet 1600 hade exporten av stångjärn med nästan dubbelt så högt pris som osmundsjärnet kommit upp i ungefär samma värde som osmundsjärns-exporten.

Enligt gammal industrihistoria anlades inte mindre än tre hammarsmedjor i Vikmanshytteån på 1500-talet, en av dessa var den som borgaren Hans Larsson fick tillstånd att anlägga.

Ett kvarts sekel in på 1600-talet, närmare bestämt år 1624, fanns inte mindre än 13 hammare inom Hedemora socken hank och stör, nämligen Alguts hammare, Bredefors hammare, Davids hammare, Dräcke hammare, Gullrings hammare, Ingewals hammare, Norrhytte hammare, Pershytte hammare, Riiss hammare, Ry Smedje hammare, Turbo hammare, Uchnewiis hammare, Wik- mans hammare.