Gamla Vikmanshyttan > Gamla industrin > Degelstålet gjorde bruket världsberömt

Degelstålet gjorde bruket världsberömt

Vikmanshyttan ligger som bekant i en trakt där smidesslöjd sedan gamla tider utövats av allmogen och därför av den anledning relativt stort behov av stål förelegat. Vid Bispberg omtalas en stålhammare år 1554, vid Säter anlades en smedja år 1630 och vid Trollbo byggdes år 1721 ett smält-stålverk.

Degestålverket

Degestålverket

Denna sistnämnda anläggning kom på 1760-talet under samma ägare som rådde om Vikmanshyttan där slutligen år 1839 anlades en brännstålugn. Den hölls igång till sekelskiftet 1900.

Då man år 1859 tog upp frågan om att uppföra ett degelstålverk enligt Uchatius-metoden hade Vikmanshyttan således gamla traditioner att bygga vidare på. Stålköparnas stora krav på hög kvalitet kändes väl igen varför en mängd olika åtgärder vidtogs under experimenttiden.

Degelstålverket , interiör

Degelstålverket , interiör

Resultatet blev också därefter – det bästa i världen, sades det. Den som förde närmare underrättelse från bruket om den nya stålprocessen var smidesdirektör Carl Johan Böös. Han hade fortlöpande uppdraget att kontrollera smidet. Och det var vid ett sådant tillfälle som han och bruksdisponent Carl Reinhold Ulff kom överens om att bygga en försöksugn som tog plats i knipphammarsmedjan

Eldfasta lerdeglar köptes från Belgien och de första smältningarna ägde rum i november 1859.

Gjutning av degelstål

Gjutning av degelstål

I januari året därpå hade man hunnit över försöksstadiet, men trots detta gick man försiktigt fram och lade största vikt vid att få likartade beskickningsämnen. Innan det nya vikmanshyttestålet släpptes i marknaden skickade man ut prov-material till åtskilliga manufakturister och mekaniska verkstäder. Ungefär 500 kilo smiddes ut i stänger – och bortskänktes – och nu för första gången med den sedan så berömda stålstämpeln CRU.

Kunderna blev allt flera och stålet en alltmera efterfrågad vara. Följden blev att man var tvungen bygga ett nytt stålverk år 1852. Tillverkningen mångdubblades och sedan man två år senare bland annat slagit sig på smidning av färdiga gruvsläggor bidrog verksamheten till stor del till brukets välstånd. Ett annat påtalat användningsområde för bruksstålet var framtagning av myntstampar.

Vikmanshyttestålet visades upp på en mängd utställningar, exempelvis år 1867 i Paris – och överallt erhöll det ampla lovord.

Till en början offentliggjordes och diskuterades många fakta kring degelstålstillverkningen. Man hade emellertid sina hemligheter. Det gällde främst beskickningens tillvägning och rättande efter stålets hårthetsskala. Recepten för satsblandningen har således ständigt inom lås och bom och endast en person, driftsingenjören, hade tillgång till blandningsboden. Om en degel brast sönder under ett nattskift och en ny degel måste chargeras, var ingenjören tvungen väckas för att göra den nya degelns innehåll korrekt.

Under årens lopp ökade degelstålsugnarna i antal och år 1912 fanns sex ugnar med plats för 54 deglar. Tiderna förändrades emellertid, efterfrågan på legerat stål växte oavbrutet. År 1917 installerades en elektrisk stålugn och en martinugn och i slutet av 20-talet ytterligare en elektrisk ugn.

Degelstålstillverkningen mötte sitt öde under andra världskrigets näst sista år – 1944 – då det praktiskt taget blev omöjligt att skaffa fram deglar från utlandet. ”Storhetstiden” lever dock kvar, men enbart som minnesanteckningar i bruks-historien.

Mycket tack vare den rena bispbergsmalmen…

Till sist några rader om själva Uchatiusmetoden som den utvecklades i Vikmanshyttan. I motsats till andra degelstålmetoder var den en färskningsprocess. Den ställde mycket stora fordringar på råvarorna – granulerat tackjärn, pulveriserad järnmalm och träkolspulver.

Tackjärnet granulerades genom att det vid tappningen fick rinna direkt från masugnen (hyttan) över ett i vatten roterande skovelhjul. Deglarna, som var av grafit, sattes ner i så kallade gropugnar och upphettades med generatorgas. Under smältningen hölls deglarna täckta med lock, som helt och hållet utestängde ugnsgaserna från den smälta metallen.

Malmens syre utgjorde således det enda färsknings- och oxidationsmedlet. Och genom den metallurgiska processen förhindrades syreupptagning i högre grad än vid någon annan stålframställningsmetod. Produkten blev renare än något annat stål!

Österrikiske generalen Franz Uchatius

Franz von Uchatius

Franz von Uchatius

var specialist på att utveckla och tillverka dåtida kanonstål, jämförbart med tyska Kruppstålet. Det var denne man som genom kontakter kunde ”så sina frön” vad gällde den metod som bar hans namn – och som fick full respons och framgång i Sverige – och i Vikmanshyttan.