Brandstationen
I vårt lilla samhälle fanns det en industribrandkår, där ett antal av brukets anställda var frivilliga brandsoldater. Det var en heder att få tillhöra kåren och man ställde flitigt upp på alla kurser och övningar i brandförsvar. Min far blev så småningom brandchef och vi fick då en alarmklocka indragen i vårt hus. På bruket fanns tidigt ett automatiserat lokaltelefonnät, till vilket ett antal tjänstemån var anknutna i hemmet, och det var via det nätet som larmet drogs. Larm gavs även med sirener, den så kallade luren.
På arbetsdagarna tutade man i sirenen för att markera dagsverkets början klockan 0700, frukostrasten 1115 och dess slut 1200, samt arbetsdagens slut klockan 1615. På lördagarna startade arbetet, som alla andra dagar, med lursignalen klockan 0700, men slutade redan klockan 1300, vilket också markerades med ”luren”. Efter den signalen testades brandlarmet, både sirenen och de lokala alarmklockorna. Signalen som markerade arbetstiden kallades för ”lur´n” och den för brandlarm ”brandlur´n”. ”Har du hört om det har lurat?” var den vanliga frågan man och man emellan när arbetsdagen närmade sig sitt slut.
Lördagen var den dag i veckan då brandkåren kontrollerades. Bilen var en INTERNATIONAL av förkrigsmodell, troligen från 1934. Det var byggd på stålramschassi, men karossen var gjord av trä. Bilen hade hjul med träekrar och däcken var av en mycket smal dimension. Mitt på flaket var det längstgående bänkar där brandmännen satt rygg mot rygg. I kurvor och på gropiga vägar kunde de hålla sig i hällor av läder, som var fästa i en ställning på flakets mitt. Bilen hade dragkrok för motorsprutan som kunde ge ett avsevärt tryck i slangarna.
Den gamla brandbilen, chaufför Ernst Nordström
Under kriget var det bensinbrist och ransonering.
Ett utryckningsfordon kunde inte köras med gengasdrift, eftersom det tog timmar att starta aggregatet. Därför hade man bensintilldelning under hela kriget och även under ransoneringen vid ”Suezkrisen”. Den begränsade tilldelningen räckte inte till några omfattande övningar med bilen, så lördagskontrollen under dessa perioder omfattade endast start av motorn, tio meters tur ut ur garaget och därefter backning in i igen.
Trots att hela husbeståndet i samhället uppvärmdes genom vedeldning och varje hyreshus hade sexton eldstäder, var det mycket sällsynt med bränder i lägenheterna. Alla hade hanteringen av eld nedärvd i generna och inte ens under jularna, med mängder av stearinljus, förekom eldsvådor. Bostädernas skorstenar, kakelugnar och vedspisar var byggda i högsta kvalitet av skickliga yrkesmän. Den enda husbrand jag minns från dessa år var ett egnahem i Vretbobacken, som förintades sent en vinterkväll.
De flesta bränderna förekom sommartid och orsakades av tåget på den lokala järnvägen. Det var gnistor från vagnar som tjuvbromsade, gnistor som blåste ut från lokets skorsten när pannan fyrades eller från kolslaggen när rostret rensades, som antände det fnösketorra gräset och buskvegetationen omkring banvallen. Därför hade man under sommaren vattenfyllda tunnor och stora riskvastar uppställda på kritiska punkter längs järnvägen, för att brandhärdar snabbt skulle kunna bekämpas. När det inte lyckades måste brandkåren rycka ut. Det kunde bli arbetsamma uppdrag för mannarna, om det brann långt från farbar väg eller om det var långt till vattentäkt.
Redo för övning, fem brandsoldater: Ragnvald Karlsson, Rudolf Boberg, Hälsing-Erik Erilksson,
Bertil Pettersson och Ernst Nordström
Min bror Rune förde brandkårstraditionen vidare inom familjen.
Han ingick i styrkan under den tid han arbetade vid bruket. Han var dessutom ofta i nära kontakt med brandbilen, eftersom den serverades och översågs av brukets verkstad för reparation av motorfordon, där han arbetade som lärling. Rune har berättat att några år efter kriget hade träekrarna i brandbilens hjul tjänat ut. När man började söka efter utbyteshjul fanns inte längre den ursprungliga dimension kvar i marknad eller laget. Det blev därför nödvändigt att kompromissa för att lösa problemet på billigaste sätt. De nya hjulen fick en något större diameter än originalen. Bilen blev därigenom överväxlad i förhållande till sin ringa motorstyrka. Vid en senare utryckning till en skogsbrand i Norn visade det sig att bilen inte kunde ta sig uppför en stora backarna efter vägen. Brandmännen fick kliva av och skjuta på…
Det fanns inget torn för att torka brandslangarna i den lilla brandstationen. Därinne var det nätt och jämt plats för bil, motorspruta, brandmännens rockar, stövlar och bälten samt deras hjälmar, silverfärgade för befälet och svartlackerade för ”soldaterna”. Slangarna torkades utomhus på somrarna, liggande i en backslutning. Vintertid hängdes de under tak i någon av de varma järnverksbyggnaderna.
Samövningar med Hedemora borgarbrandkår förekom och bland annat övade man firning i deras torn. Man klättrade då längst upp i tornet och firade sig ner till marken i ett rep, med hjälp av den speciella hake som fanns i brandmannens bälte. Brandmännen var alltid spända och nervösa vid denna krävande och riskabla övning.
Brandchefen i Hedemora bodde i en lägenhet i brandstationen. Han brev dessutom en begravningsbyrå och körde ofta hem i likbilen. Vid en av vikmanshyttekårens övningar kom han sålunda körande till brandstationen. För att kunna iaktta de övande parkerade han likbilen en liten bit från tornet. Han märkte förstås brandmännens ogillande blickar och försökte då lätta upp stämningen genom att skämtsamt säga. ”Vänta lite, så skall jag parkera närmare”. Det blev tyvärr inte uppskattat.