Viktor Brandt (1903-1986) och
Gunnar Viberg (1906-1988) berättar
Intervjuare: Olle Lindholm

Gunnar Viberg

Gunnar Viberg och Viktor Brandt är ju som de flesta vet två av de gamla spelmännen i Vikmanshyttan. Mycket musik och sång förekom, de fem-sex första årtiondena präglades av denna verksamhet. Det tycktes nära nog vara lättare att leva under dylika förhållanden, naturligt och nödvändigt att flera olika musiksammanslutningar – och sången också – var en del av livet i samhället och bygden…

Olle Lindholm tog initiativet att intervjua Brandt och Viberg, detta hände tre år in på 1960-talet.

Olle: När började du spela, Gunnar?
Gunnar: 1927 hade jag det första kapellet.
Olle: Vad hade du spelat före? Hade du gått i skolan och lär dig spela?
Gunnar: Nej, nej. Jag har lärt mig själv och därför är det väl som det år.
Olle: Var det ingen musikundervisning i skolan på den tiden?
Gunnar: Nej då. Vi fick ihop några stycken och bildade ett kapell. Det var Arne Karlsson, Ernst Bäck och Kalle Sälgström och jag och Helge Lawin. Helge var ju suverän att spela.
Olle: Vilket år var det?
Gunnar: Det var 1927. Vi kallade oss för Arnes kapell. Jag kommer ihåg en trevlig historia från den tiden –

På den tiden var det modernt att när man slutat en bit så slog man ett slag på symbalen efteråt, ”slog av” kallade vi det. Vi var i Könkhyttan och spelade på en logdans och då spelade vi en bit som heter ”En kärleksnatt i Barcelona”. Den spelade vi i F-dur, Vi spelade bara i C och F. Vi spelade den en gång och det lät mycket bra, men så skulle vi spela den en gång till och på pausen satt Arne och fingrade på knapparna, så när han började var det fel tonart – en sju-djävla svår tonart. Jag repade till lite på fiolen och det stämde inte alls och Ernst han slog ett slag på gitarren och det var lika. Det stämde ingenting. Då sa Ernst: ”Byt tonart vid refrängen, byt tonart vid refrängen! Nej, så tusan djävlar heller, sa Kalle Sälgsgröm, då går det sönder. Ska jag slå vad? Ska jag slå av?

Olle: Hade ni inga arrangemang på den tiden?
Gunnar: Nej, tok heller. Vi spelade bara det vi hade i skallen – Sedan gick det några år och vi bildade ett nytt band. Kid Ranchos jassband kallade vi oss. Vi var några fler då.
Olle: Kid Rancho själv, var det du det?
Gunnar: Nej då, dragspelet hette så, Jag kommer ihåg en gång när vi spelade på dansbanan vid Knåsen. Vi arrangerade själva men folk hade den fula ovanan att hänga utanför banan och betalade inget inträde. Då skulle vi förebygga det där och köpte en massa spik och spikade runt kring hela banan och det hjälpte för då stod det ingen där och lyssnade och såg på oss. Men Ernst blev nödig på något vis och skulle ut så han satte sig på räcket och skulle kasta sig iväg och då brakade det till som om en älg ramlat omkull i skogen. Så kom han upp igen och då var hela byxbenet sönderrivet.

Viktor Brandt

Senare kom Båt-Hugo med och spelade piano. Han var väldigt munvig. Jag kommer ihåg en gång när vi var i Horndal, Vi hade en ny bit som var fin så vi spelade den ett par tre gånger samma kväll. Då kom en grabb upp och frågade: ”Hör ni grabbar, har ni inte nåt mer än den där foxtroten?” – Jo då, sa Hugo, vi har en vals också. Det var svar på tal det.

Olle: Var det första orkestern ni hade?
Gunnar: Ja, det var det.
Olle: Vad fanns det mer för dansställen omkring här då?
Gunnar: Det var Knåsen och Könkhyttelogen.

När dom började med musiken i Vikmanshyttan, före min tid, fanns det en en som hette Anders Andersson, Han var byggförman, kallade Slaktar-Anders. Han blåste bas och han var väl inte så notsäker han heller, men han hade en sju-djävla moshyr. Det fanns en ledare som hette German från Hedemora, som var här och undervisade. En dag när Slaktar-Anders kom sa German: ”Nu Andersson har vi en marsch med ett långt bas-solo i”. Det var bra det, sa Anders, så får jag blåsa ren hornet.

Så var det en arbetarfest i Granbo Templarlokal och dom sjöng Arbetets Söner och folk stod upp och musiken stod och spelade och Anders var väl med och spelade också och det var högtidligt värre. När folk hade satt sig och musiken också satt sig, stod Anders kvar: Bong, bong, bong, kors, jag blev visst efter jag, sa han.

En gång när dom skulle spela på en demonstration i Hedemora – då skulle dom ha förstärkning så dom lånade en basunist ifrån Turbo som skulle spela andra tenor. Emil Elg spelade första tenor. Emil missförstod det här och trodde att han inte hördes tillräckligt och det berättas att när dom gick upp till Parken i Hedemora så hörde dom Emil Elg ända till Turbo. Efteråt sa dom till honom: ”Vad du blåste hårt”. ”Ja, men så höll jag på att göra i byxorna också”, svarade Emil.

Sedan skulle blåskåren spela på julottan och då frågade prästen hur länge dom hade spelat. Jo, dom hade spelat i tre veckor. ”Är det ingen som kan övertala dem att låta bli att spela, sa prästen. Dom kunde två bitar och det var en marsch och så julpsalmen. Först spelade dom marschen, så spelade dom julpsalmen. Så spelade dom marschen igen men folk satt kvar och förstod inte att det var slut. Då sa Emil Elg, han hörde illa så han talade högt: ”Vi spelar om marsch-helvetet en gång till”.

Olle: Vad fortsatte ni med för orkester sedan då?
Gunnar: Det var ordinarie Crescendo.
Olle: Vilka killar var med i den då?
Gunnar: När vi var som bäst var det John Eriksson på trmpet och Thore Norman, andra trumpet.
Olle: Var dom solister båda vå?
Gunnar: Ja, det var dom. – Sedan var det Erland Lawin på trombon, Helge Lawion var kapellmästare och så var det Arne Karlsson, tenor, och Helmer Bäck, tredje sax, och så Karl-Erik Östberg på trummor och en som heter Georg Malmkvist från Borlänge på gitarr och jag på bas och Anders Eriksson (Bethoven) på piano.
Olle: Vem var det?
Gunnar: Anders Eriksson han kommer från Hedemora och spelade på biografen i Hedemora. Han levde ett fattigmansliv.
Olle: vad jobbade han med då?
Gunnar: Han jobbade inte alls. Han levde på att spela. När han fått någon spelning rökte han cigaretter och så var han upp till Kooperativa och köpte för 5 öre havregryn åt sparvarna, sa han, men han kokade gröt på det själv. Vi var upp och hälsade på honom en gång och han hade en kastrull som var som en pipa, alldeles inrökt.
Olle: Men han var duktig att spela?
Gunnar: Ja, han var bra att spela.
Olle: Var spelade ni någonstans?
Gunnar: Mest var det i Vikmanshyttan, men vi var också långt utikring och for på lördagseftermiddagarna och kom hem på söndagsmorgnarna. Men det var dålig förtjänst för vi söp upp allting.
Olle: På vilket sätt åkte ni?
Gunnar: Vi hade Kalle Åbergs buss. I utförsbackarna fick vi åka och i motlut fick vi skjuta på. Så vi fick ha god tid på oss. Vi hade en som spelade banjo och hette Algot Karlsson, Sme-Algot kallade vi honom. En gång blev han nödig på Norbergsskogen. Vi var på väg åt Västmanland för att spela. Han gick ur bilen, tog banjon med sig och hängde den på en gärdsgårdsstör. Och så sa han: ”Tänk grabbar om jag skulle glömma den här banjon här”. Ja, det skulle vara besvärligt, tyckte vi. När vi åkt ett par mil ropade han: ”Stopp för helvete, banjon hänger kvar på gärdsgårdsstören!”
Olle: Vad fortsatte ni sedab ned för något?
Gunnar: Sedan slutade vi.
Olle: Fanns det flera upplagor av Crescendo?
Gunnar: Ja, det fanns det. – Sista gången vi framträdde var på SM i slalom. Då var Ivar Sättermark dirigent och vi hade förstärkt med två tromboner, 4 saxar och 3 trumpeter. Vi spelade tre bitar och dom sa att det lät väldigt bra. Sedan lade vi ner orkestern. Vi blev väl för gamla. Och nu har vi börjat med sånt där ”hemvävt”.
Olle: Dert är kanske lika bra det.
Gunnar: Ja då, Viktor och jag håller på och skrapar lite.
Olle: Gjorde ni några långresor någon gång?
Gunnar: Jo då, vi var ända uppe i Hälsingland.
Olle: Var ni inte nere i Stockholm någon gång?
Gunnar: Charles Redland hörde oss nere i Enköping en gång och tyckte att vi var så bra så han ordnade en spelning åt oss på Ostermans bilhall. Där hade dom dans i tre våningar på den tiden. Vi skulle bli det första amatörgänget som spelade där och han skulle vara med och hjälpa oss, men vi var för blöta så vi tordes inte.
Olle: Ja, där skulle ni ha tagit chansen. – Arne fortsatte väl sedan på egen hand, han var ju ung.
Gunnar: Ja, jag tror inte han hade slutat skolan när han började i Arnes kapell. Sedan hade han också ett Crescendo fast i mindre upplaga.
Olle: Var han en duktig musiker?
Gunnar: Ja, det var han.
Olle: Har han slutat spela helt, ve du det?
Gunnar: Ja, det har han. Om han hade fortsatt med dragspelet hade han nog otvivelaktigt varit en av de bästa i Sverige, för han hade en väldig rutin på spelet och musikalisk var han också.
Olle: Kniv-Sven, som bodde här, vart tog han vägen och hur var han att spela?
Gunnar: Ja, jag vet inte. Han var teknisk han också men han kanske var alltför teknisk, jag vet inte.
Olle: Fanns det en som hette Olle Chef och som hade en annan orkester?
Gunnar: Ja, han hade Olles kapell.
Olle: Spelade dom modernt också?
Gunnar: Nej då, Han spelade gammalt han, men han kunde inte basa så bra, men det gick ett tag.
Olle: Sen hade du kultis också?
Gunnar: Ja, det hade jag.
Olle: Ni var väl rätt i stöten?
Gunnar: Ja, vi var i Borlänge mycket och härjade.
Olle: Vilka killar hade du med dig då?
Gunnar: Det var Karl-Erik Bergman på klarinett och jag på fiol och så Arnold dragspel och så var det Bergkvist på piano.
Olle: Nu sitter Viktor här och vill berätta lite historier också. – Var är du född Viktor?
Viktor: I Norn.
Olle: Där var det väl full fart förr i tiden.
Viktor: Ja, där var det full fräs för jämnan.
Olle: På logen där då?
Viktor: Ja, och sedan hade dom en lada. Den är Lundgrens villa i Byn uppsatt av. Säter-Anders monterade ner den och sen byggde dom upp den igen i byn. I den ladan ar det första gången jag spelade på en dans. Jag var 8 år då.
Olle: Kommer du ihåg hur det kändes då?
Vikktor: Ja, jag spelade på ett tvåradigt dragspels, men då var jag nervös. Bror min kom och gick förbi och gick hem. Han hade spelat ihop med en kusin och han visste inte att jag satt inne där. Det var hans spel jag hade. Hade han vetat det hade jag fått stryk av honom. Dom skramlade ihop och endera var det 1:18 eller 1:28 jag fick i spelpengar, jag minns inte riktigt.
Olle: Det var mycket då?
Viktor: Det var mycket penningar för en som var 8 år och nyss börjat skolan.
Olle: Hade ni skola uppe i Norn?
Viktor: Ja visst – Då var jag stolt. Då hade brorsan velat vara med. Jag kommer ihåg att farsan sa: ”Hade du inte kunnat gå in och hjälpt pojken spela?”
Olle: När slutade musiklivet på Norn egentligen?
Viktor: Jag vet inte riktigt.
Olle: När lade dom ner hyttan?
Viktor: 1916 när dom flyttade till Vikmanshyttan, Det blev väl några kvar, jag var ju kvar.
Olle: Vad hade du för jobb?
Viktor: Jag var hemma hos farsan. Karlssons pojkarna – Johan som är skollärare i Grådö och brodern Kalle – och så överskogvaktarens pojkar och jag hade en kvartett och spelade.
Olle: Var ni också ute och reste?
Viktor: Ja ibland så – annars brukade vi gå ut i gårdarna och spela.
Olle: Var det svårt att komma ifrån Norn?
Vlktor: Ja det var det, vi slog oss ihop ett par stycken sedan och var ute och spelade i Säter, Gustafs, Tuna och Hedemora.
Olle: har du några minnen från den tiden?
Viktor: Nej inget särskilt. Jag kommer i alla fall en historia när Pettersbacks-Kalle och jag hade spelad på Pettersbacken på lördagen. Det brukade vara hela natten. Så skulle vi åka ner till Söderbärke på söndagseftermiddagen till parken. Men det var ingenting där så vi kom på att åka till Vad. När vi kom fram dit till parken och hörde musiken därifrån blev Kalle nödig och måste gå in i skogen. ”Du kan se efter så det inte kommer någon”, sa han, Jag stod och kikade fram och tillbaka och så kom det en studentska och gick nedanför och jag skulle till att ropa åt honom, när jag fick se hur han drog upp byxorna och han hade en vit skjorta som fladdrade omkring honom. Hon gick ju utanför där och inte brydde hon sig om det där heller. Men när Kalle kom fram till mig då höll jag på att få stryk av honom. Jag sa: ska du behöva bli elak för det här? Det är väl ingen som känner igen dig och det är kanske end gången vi är hit…

Så var det Hobergs-Fredrik som fyllde 50 år och hade talat med Kniv-Gustav och Streten att dom skulle spela.
Olle: Kniv-Gustav, vem var det?
Viktor: Det var Kniv-Svens far.
Olle: Jaså. Var han musiker också?
Viktor: Ja, han spelade också dragspel. Han och jag brukade spela jämnt så jag har många bitar upptecknade efter Gustav.
Olle: Var han kompositör också?
Viktor: Nej, men han har väl lärt sig av andra. Han var ute och spelade mycket.
Så 50-årskalaset till sist: Det här kalaset försiggick ju i allsköns ro och Kniv-Gustav och Streten satt i köket och åt förstås och mågen till Fredrik hade köpt en ny potta i stan och så hade han köpt en liter konjak. Sen gjorde dom pepparkaksdeg och formade till korvar som dom la i pottan och slog konjaken över. När gubbarna satt och åt i köket gick mågen in med pottan och smylade ner den under bordet. Gustav och Streten satt och sneglade på den och rynkade på näsorna. Rätt som det var tog Streten upp pottan och luktade i den och sedan satte han den till munnen och drack. Då sprang Gustav ut bakom knuten…