ett stycke lokalhistoria författad av Karin Hessling
Att gå och handla var roligt. Då fick jag, långt innan jag började skolan, med en portmonä och en nätkasse gå upp till Skarpskytteplatsen, som de äldre sade, Skarpskytteplan, som det nu heter – i Jan Pers Hage ovanför Bergsmans i Granbo och därifrån på en smal skogsstig åt höger vandra fram genom ett igenväxande fall med björk- och granbuskar på och bort till Bellvedären, som en utsiktsplats högt uppe i en tall kallades och till vilken en lång. lång stege räckte upp.
Jag minns, att det hände någon gång, att Edvard Bäcklund stod där uppe och sjöng ut över skogen. Men stigen drog ner mot höger och in på vägen, som kom från Lasses hage och gick ner till järnvägsgrindarna i Jan Pers hage, där sedan Täktlands gattu mellan Jan Pers och Lasses åkrar gick ner till vägen genom Norrhyttan. Men vid järnvägsspåret vek jag av åt vänster och gick på spåret fram till andra järnvägsgrinden därifrån, där en bäck rann ner och där en väg gick ner förbi stugan, där Byman som hade handelsbod, bodde (nuvarande Berggrens). Där kom man in i en förstu, och rakt fram var handelsboden i ett litet rum. Till höger i förstun kom man in i ett kök och en kammare där den gamle Byman och Bymans Johanna bodde, och åt vänster var en dörr in till packboden. Så handlade man av Byman, som slog in varorna i brunt papper eller strutar, som han gjorde av samma sorts papper. Så var det att gå hem igen med toppsockret, saltet, jästen och såpan. Ville det sig väl hade man fått en liten strut karameller på köpet. Antingen gick man samma väg tillbaka eller den längre vägen ut på vägen från Vassens och Normans, där Normans Mina bodde, hon som stickade ullstrumpor på maskin, och ner förbi Lasses och förbi vägen ner mot Sebäcken, Tjärnan och Säter, förbi Jan Pers fram till Gettorpet, där vägarna skildes.
Bäcklunds
Jag gick Backgattu eller som den också kallades Norrhytt gatt upp till Granbo i stället för att gå rakt fram till ån och dammluckorna och forsen vid Erkers. Till vänster efter Norrhytt gattu hade jag då Jan Pers smedja, där det nu (1979) ligger ett berg av jättestora stenar.
Bymans Johanna gifte sig med Fredrik Bäcklund, som lämnade smidet för Bymans handelsbod. Han tyckte, att den låg väl avsides, och köpte en tomt i gränsen mellan Granbo och Norrhyttan mellan Backgattu och dammen, där han byggde upp en större och mer ändamålsenlig lanthandel med en fin granhäck omkring. Sedan blev uttrycket ”gå tä Bäcklunds” och ”gå tä boa” liktydiga. Den butiken levde kvar till fram emot 1960.
Karlssons
I Jälkarbyn fanns en mycket större butik, Karlssons, men det var så långt från Granbo, så dit gick vi inte och handlade, annat än om någon av oss skolbarn i Bya brutit av griffeln, som vi skrev på våra griffeltavlor med. Då fick vi be lärarinnan om tillåtelse att få gå till handelsboden på den halvtimmeslånga middagsrasten, sedan vi ätet upp matsäcken. Hos Karlssons köpte vi en griffel för två öre. Där hade de bröstsocker, kandisocker och det var så gott och satt i klumpar utefter ett långt snöre. Men sällan hade vi pengar till sådant. I den butiken sålde de också tyger.
Som mycket liten fick jag följa mormor till Kullen och handla. Det var spännande. Då gick vi gattunä förbi Jans, enda gården invid vägen, ner till Anders Elofs Holkbäck, som vi följde neråt på vägen som gick bredvid den, Så fortsatte lvi vägen utefter Stora Vreten och fram till Skrasselfors, ån som vi gick över, och vidare upp till vägen mellan Vretbo och Bruket, och åt höger efter den vägen kom vi strax till Kullen, som låg så fint i skogskanten. Det var en bra handelsbod och låg bra till för Brukets folk. När vil gick hem igen, skulle mormor gå in och hälsa på Sanna i Torpet, som låg litet längre upp efter ån. Hon var gift med Karl Lindborg och hade så många pojkar. Så gick vi hemåt men nu utefter Gåran förbi bryggan och badstället och kom så upp i byn.
Kullen
Kullen var en bra handelsbod för Brukets folk före Ringens tid. Men bruksarbetarna behövde långt tillbaka inte så mycket handelsbodar, ty Bruket tillhandahöll matvaror av allehanda slag åt arbetarna. De fick ta ut det de behövde, vilket sedan drogs av på likviden, så att arbetarna mestadels var skyldiga Bruket och inte hade några pengar att få ut. Som en motvikt mot detta slog några smeder sig samman och tog hem en tunna sill, som de hade stående i en vedbod, och vägde upp åt sig och skrev upp och höll reda på, vad de tog för. På det sättet fick de sillen ett par öre billigare per kilo än om de tagit ut den på
Järnboden; föregångare till Ringen
Bruket. Det var den enkla början till konsumtionsföreningen Ringen på Vikmanshyttan, enligt vad en av dem som delade på silltunnan, Axel Sundström, berättat. Till Ringen var jag också någon gång, där den butiken låg i gropen nedanför Rostugnen.
Allra första butiken i trakten var, när Nämnkarl Anders på 1860-70-talen tog hem varor och sålde i en visthusbod i Nämnkarlns i Norrhyttan.