Gamla Vikmanshyttan > Brukssamhället > Midsommar’n 2004 – midsommartal av Nils Hedström

Midsommar’n 2004 – midsommartal av Nils Hedström

Nils Hedström

Nils Hedström

Jag heter Nils Hedström. Jag är glad och rörd över att jag blivit ombedd att hålla midsommartalet i år.

Om någon undrar vem jag är så kan jag säga att min familj har bott i Vikmanshyttan sedan minst fyra generationer tillbaka. Min farfarsfar och min farfar var smeder. Min far, som var bruksgrabb, kom senare att sälja stål för Bruket till många olika länder. Min mor var liksom de mesta mammor på den tiden, hemmafru. Hon hade förvärvsarbetat innan vi barn föddes men på den tiden fanns det inga dagis varför kvinnorna blev hemma med barnen. Vi bodde i Nedre Solhaga, bredvid Gösta Holsts familj.

Vi flyttade från Vikmanshyttan 1965 då mina föräldrar Alfred och Edith skaffade sig ett eget hem i Hedemora i samband med pappas pensionering. Jag har således tillbringat hela min uppväxt fram till lumpen i Vikmanshyttan. Sedan dess har jag brukat besöka Vikmanshyttan så ofta som möjligt.

Jag måste erkänna att jag inte längre riktigt vet hur livet ser ut här. Därför tänkte jag i stället berätta litet om mitt Vikmanshyttan på 1950- och 60-talen.

Jag brukar vara här på midsommarafton och har hört en hel del midsommartal. När jag tänker tillbaka tycker jag nog att det varit att höra en del lokalt stoff men också inslag från arbetslivet, vad folk sysslar med och erfarenheter både i det korta och i det långa perspektivet. För några år sedan talade Torsten Nitér om sina erfarenheter och gav många nyttiga men ack så viktiga råd och förmaningar från sin horisont inom Livräddningssällskapet. Magnus Jordan (Edvardson) talade – om jag nu minns rätt – om solidaritet och gemenskap, viktiga frågor för oss alla idag.

Jag tillhör samma folkskoleklass
som bland annat Rune Holst, Östen Granestad, Anders Sundström, Lasse Isegård, Sven-Olov Johansson, Torgny Edvardson, Håkan Hammarström, Lennart Eriksson, Hasse Johansson, Kenneth Karlsson, Torsten Nitér, Olle Boberg, Arne Berg, Kerstin Andersson (numera Runeberg), Sylvia Lundin, Margareta Pettersson (numera Stein), Birgitta Byström, Siv Sjöholm, Eva och Ulla Hansén.

Vi började i första klass 1952. Nybörjarna fick inte skollunch utan måste ha matsäck med sig. Klassföreståndaren och läraren i alla ämnen var fröken Sjödal. Hon var en gammal fröken som bodde i lärarbostaden på skolgården. Jag kommer ihåg att vi hade gymnastik någon gång för henne. Det gick till så att vi fick stå i gångarna mellan skolbänkarna och vifta på armar och ben.
Med en del av klasskamraterna och den sista klassföreståndaren Sture Steneryd, numera känd konstnär, har jag fortfarande litet kontakt. Ett mycket starkt minne är den skolresa vi gjorde en vecka i juni till Göteborg och Danmark i samband med fotbolls-VM i Göteborg. Det var naturligtvis inte aktuellt att gå på någon match men vi var i närheten. Alla skulle ha en reskassa om 50 kronor. Det var vad jag tror att de flesta hade med sig. Vi såg fram mot att köpa räkor i Feskekyrka. När Rune Holst och jag skulle handla visade det sig att räkorna som Sture Steneryd talat sig varm för var mycket dyra. Runes och min sammanlagda reskassa räckte bara till en påse karameller. Det var en stor besvikelse.

Rektor i Vikmanshyttans skola var Gerhard Hedberg.
Han var tillika reservofficer. Det var en man som åtnjöt stor respekt. Han undervisade oss i geografi och matematik. Han satte upp sin blindkartor på väggen och kallade fram oss en efter en för att förhöra oss om vad han pekade på. I hans undervisning var det viktigt att kunna överblicka och förstå kartunderlaget. Blindkartor var ett slags kartor där varje ledtråd, som namn på orter, sjöar, vattendrag, berg mm som kunde avslöja vad kartan visade, hade utplånats. Jag minns hur jag oförberedd på förhöret stod vid hans karta och inte begrep vad han pekade på för ställe. Hedberg pekade än här, än där och gissade. Om det var rätt eller fel fick vi inte veta. Vi läste också Sveriges landskap, ett landskap i veckan. Vi hade dubbeltimme i geografi en dag i veckan. Det gick till så att vi hade provskrivning på ett landskap och nästa timme gick vi igenom ett nytt landskap som vi hade provskrivning på nästa vecka och så vidare. Ibland var någon sjuk och missade provskrivningen. Då blev det två skrivningar nästa gång på samma tid som de andra hade en skrivning. Missade man två skrivningar måste den som varit borta ha tre skrivningar på samma tid som de andra hade en. Det blev till slut så att den som var sjuk kände sig tvingad att resa sig ur sängen och vara med på ordinarie prov. Hedberg berömde oss då för vårt stora intresse för geografi. Att det var hans eget ganska hänsynslösa sätt som drev oss ur sjuksängen tror jag inte att han insåg.

En smällkall vinterkväll fick vi höra att skolan brann.
Bruksbrandkåren ryckte ut för att släcka. Det var svårt eftersom vattnet frös i slangarna. Det som hänt var att skolans vaktmästare hade kommit på en genial idé, trodde han, att rensa skorstenen från sot utan att sota. Han eldade på allt som gick med oljepannan och se: sotet och becket som fastnat på insidan av skorstenen tog eld. Det blev skorstensbrand. Skorstenen sprack och skolan tog eld. Dagen efter gick vi till skolan igen. Det var kallt eftersom det inte gick att elda. Hedberg lånade ihop elektriska element från Pettersson & Wedin och Bergströms i Hedemora. Vi kom på att det enda sättet att få fort sotet från skolbänkarna och andra möbler var att sudda med suddgummi. Alla elever var under någon vecka sysselsatta med att sudda bort sot.

Hedberg hade lovat att bjuda klassen på saft och tårtkalas. En vinterdag var det dags. Vi gick över skolgården och bjöds in i hans rektorsbostad. Där var uppdukat med bullar, wienerbröd, bakelser och tårtor i mängder vi aldrig tidigare sett. Vi satte oss ned och skulle just gripa oss an alla läckerheter. Då hördes plötsligt ett gällt skrik utifrån. Skriken fortsatte. Hedberg och de flesta klasskamraterna skyndade ut och fann fröken Sjödal liggande på trappan. Fröken Sjödal hjälptes upp i sin lägenhet och alla återsamlades. Det var bara det att aptiten med ens hade försvunnit för de flesta. Rune Holst och jag, som inte var så nyfikna som de andra och inte beskådat stackars fröken Sjödal, åt dock med mycket god aptit. Jag har aldrig senare ätit så mycket tårta.

När jag var barn var bolaget, det vill säga Wikmanshytte Bruks Aktiebolag, helt dominerande som arbetsgivare. Wallenbergarnas bolag Stockholms Enskilda Bank var ägare. Särskilt den gamle Jakob Wallenberg var intresserad av Wikmanshyttan även dess ordförande – och besökte Vlkmanshyttan då och då, särskilt när det var älgjakt. Men far berättade att Wallenberg hade tyska gäster med sig som förskräckte alla genom att skära upp den fällda älgen och dricka färskt älgblod.

Bolaget drev framför allt verksamhet med produktion av kvalitetsstål, man hade stort skogsbruk och jordbruk samt pappersmasseproduktion i Turbo. Det var oerhört viktigt för hela bygden att det gick bra för bolaget. Då var arbetstillfällena tryggade. Bolaget hade egen industriskola under 50- och 60-talen där de som ville ta anställning i bolaget kunde lära upp sig.

Livet på Bruket präglades av stora klasskillnader.
Högst upp i pyramiden var disponenten, sen kom ingenjörsfamiljerna, därefter andra tjänstemän och förmännen samt slutligen arbetarna. Barnen i familjerna rangordnade sig på ungefär samma sätt. Det var ingen som sade något, men det låg liksom i luften att man skulle veta sin plats och inte försöka gå över klassgränserna. I disponentfamiljen var det självklart med tjänstefolk. Klasskillnaderna var olyckliga av många skäl. Barnen i de fattigaste familjerna fick naturligtvis inte samma chans till en bra utbildning. Socialt sett hade nog en del arbetarbarn det kanske bättre än ingenjörsbarnen, eftersom de hade fler kamrater inom samma klass. Så här efteråt har jag förstått att en del ingenjörsbarn var väldigt ensamma. Helt klart är att det fanns mycket övrigt att önska på det sociala planet i bruksmiljön. På det hela taget tycker jag ändå att min syster Ingrid och jag hade en lycklig barndom i Vikmanshyttan. Vi hade många kompisar och vi hade mycket roligt trots att de flesta levde under ganska knappa ekonomiska förhållanden.

Mycket gick med muskelkraft på Bruket,
det vill säga hästdraget på den tiden. Det fanns ett stort stall med många ardennerhästar vid Vikmanshyttesjön. Hästarna användes i skogsbruket, lantbruket och för transporter. Det fanns några få traktorer i Vikmanshyttan, av märket Bolinder Munktell eller Volvo. Vid slåttern samlade man folk som gick fram i led med liar och slog av gräset. Om jag minns rätt fanns det bara en medelstor lastbil, en Volvo som Per Hugo Forsberg körde. Han brukade säga tt ”Volvon drack olja som en häst dricker vatten”. Det fanns även en mindre Opel lastbil som körde allt möjligt och så fanns det en stor Scania timmerlastbil, som hörde till Bruket. I bruksgaraget fanns två Chevrolet och en engelsk bil av märket Mayflower.

Bakom Mojsen låg en stor ladugård med kor. Jag har inget minne av att vi hämtade mjölk där. På min tid köptes mjölken i Konsum eller hos Lindholms i mjölkkruka. Vi köpte regelbundet under flera år tre liter mjölk i krukan. Vid ett tillfälle när vi i ställes skulle köpa mjölk i Bergs affär i Säter visade det sig att vår mjölkkruka endast rymde 2.1/2 liter.

Åren gick och så blev jag tonåring 1960 med allt vad det innebar.
Förälskelser, besvarade och obesvarade. Krav på skolarbetet som tycktes oförenliga med hur jag ville tillbringa kvällar och fritid i stället för med läxläsning. Mopedåldern med den häftiga frihet det innebar att kasta sig iväg motoriserad i stället för på cykel. Jag fick en alldeles ny moped, köpt hos Nyt-Gustav i Solhaga för 1000 kronor. Literpriset på bensinen räknades i ören. Jag minns inte exakt hur mycket bensinen kostade. En kokosboll eller en tablettask kostade i alla fall 25 öre!

Vi gick i konfirmationsundervisning hos bruksprästen Karl-Axel Forsgren. Forsgren var en ganska sträng och gudfruktig prelat. Det var krav på att vara med på ett visst antal högmässor för att bli konfirmerad. Dessutom var det krav på bibelkunskap. Lasse Carlhäll hade inte varit så flitig högmässobesökare så att det räckte när tiden för konfirmation närmade sig. Forsgren var obeveklig. Det fick inte göras några avsteg från kraven. Lasse tvingades åka runt i bygderna och besöka flera högmässor varje söndag på sluttampen. Konfirmationen skedde i Norns kapell. I kapellet höll Forsgren ett strängt kunskapsförhör med oss inför församlingen. Den som inte kunde svara på hans fråga måste ställa sig upp och skämmas. Först när någon kunde svara på frågan fick alla sätta sig ned. När så kunskapsprovet skett var de flesta så uppjagade och spända att minsta incident kunde resultera i opassande fniss. Då, när vi knäböjt vid altaret såg vi den! En jättelik spindel som klättrade upp och ned på sin tråd, alldeles intill Forsgren. Då brast det för de flesta nervösa konfirmanderna.

Den största idrottsidolen var Ingemar Johansson, som erövrade världsmästartiteln i tungviktsboxning 1959. Folk satt som klistrade til radioapparaterna när han gick sina matcher. När Ingemar året därpå förlorade mot Floyd Patterson kastade Henning Gustafsson, en känd bruksbo, ut sin radio genom fönstret. Inom motorcykelsporten var Stig Rickardsson från Avesta framgångsrikast i motocross. Nu är det speedwayåkaren Tony Rickardsson likaledes från Avesta som gäller.

Det successiva inträdandet i vuxenlivet
hade börjat på 60-talet. Det var angeläget att gå på dans till Eric Ahlans orkester, Leif Kronlunds eller Starstrings. Alla spelade på Folkan i Vlkmanshyttan. I Starstrings spelade mina skolkamrater, Östen, Derek och Pluto Carlsson. Jag har förresten träffat Derek cirka 30 år senare och ingen av oss förstod atta vi var bekanta. Vi hade förändrats så till utseendet att vi inte kände igen varandra. Vi bodde i samma hyresfastighet i Sollentuna. Eric Ahlans gjorde en bejublad turné till New York. Vi diggade, som det hette, till Elvis och Tommy Steele. Det fanns två läger, det ena diggade Elvis och det andra Tommy. Senare kom The Beatles.

Det blev lågkonjunktur i mitten av 70-talet. Efterfrågan på stål minskade. Bolaget kom i ekonomiska svårigheter. Det skulle rationaliseras. Man valde att lägga ner smältverket (Martinen) och köpa stålämnena (göten) från Söderfors, som var ett annat Wallenbergdominerat bolag. Göten från Söderfors höll inte alls den standard som de från Vikmanshyttan och produktionen blev därefter. Reklamationerna ökade. Wikmanshyttan kom in i en ond cirkel som det inte gick att ta sig ur. Bolaget ”slaktades”. Stålbearbetningen med valsade och smidda produkter lades ned. Kallvalsverket såldes ut. Stora Kopparberg, ett annat Wallenbergföretag, tog hand om skogarna. För första gången syntes kalhyggen i vikmanshytteskogarna. Jägmästare Alexandersson vred sina händer när han såg vad som hände. Varmvalsverket såldes, monterades ned och fraktades till Kina där det kom till användning igen. Lantbruket såldes ut. Kvar blev vad vi ser idag, industrilokalerna där flera nya entreprenörer dragit in och försökt förverkliga sina idéer om lönsam produktion. En del har lyckats, andra inte…

VAD BLEV DET?
Av oss alla som började första klass med fröken Sjödal 1952. För dom flesta har det gått mycket bra. En blev känd TV-hallåa i Spanien, en har en ansvarsfull position inom Järnvägsinspektionen, en blev tjänsteman vid socialkontor och försäkringskassa, en hamnade på SAS, en blev civilekonom, två blev civilingenjörer, en blev banktjänsteman, två blev snickare, en specialistsjuksköterska, en leder Livräddningssällskapet, en blev chaufför, en blev egen företagare, en blev överstelöjtnant-

Själv blev jag domare. Efter tjänstgöring i Falu tingsrätt, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt och föredragande i Högsta domstolen blev jag rådman i Sollentuna tingsrätt för många år sedan. I stort sett varje dag träffar jag ungdomar uppväxta under svåra och tuffa storstadsförhållanden i utlandet och Stockholm. Ofta har jag att göra med svåra brottmål, tunga tvistemål och även familjerättsliga mål.

Det är min bestämda uppfattning att människor som får växa upp i en sådan lugn och vacker och harmonisk miljö som här i Vikmanshyttan, är lyckligt lottade och har bättre förutsättningar att klara sig bra i livet än många andra. Jag tror att de barn som lever här idag alldeles oavsett hur de ekonomiska förhållandena ser ut har det lika tryggt och roligt som vi barn hade det på 50-talet och 60-talen. I vart fall är det min stora önskan att det förhåller sig på det viset.
Med dessa ord vill jag avsluta mitt sommartal och tillönska alla en riktigt underbar sommar!