Busslinjen Hedemora–Turbo–Vikmanshyttan hade vid det här laget varit i gång i 25 år. Den startades av Karl Åberg som alltjämt satt vid ratten på de bussar som trafikerade sträckan.
– Det var marknadslörda’n 1923 som jag inledde busstrafiken på Turbo och Vikmanshyttan, berättade en gång buss-Åberg. Linjen startade under ganska blygsamma förhållanden, premiärbussen var en Chevrolet av 1922 års modell med plats för 11 passagerare. Något lyxåk var det inte fråga om, men man fick ju hålla i minnet att karosseribyggarna inte var långt komna i början av 1920-talet.
– Jag kom genast på god fot med trafikanterna, konstaterade Åberg vidare, men så var det också ett hygglilgt och rejält folk som bodde i de trakter som berördes av linjen. Jag överlät denna till GDG i juni 1941, vilket dock inte innebar att jag lämnade mitt gamla jobb. När företaget tog vid hade jag tre bussar och den största kunde ta 46 passagerare.
– Det var något av en idyll över linjen den första tiden. Några biljetter hade vi inte, passagerarna stack till föraren sina slantar när dom klev av, papperslapparna och konduktörerna hörde den moderna tiden till. Om folk inte hade tid att resa in till staden för att ordna sina angelägenheter så vände de sig till bussföraren. I pauserna mellan turerna rände man runt i banker och affärer och klarade av uppdrag av de mest varierande slag. Det var till exempel inte ovanligt att man fick förtroendet att köpa kläder åt damer. Jäktigt var det, men i regel roligt också…
Plogningen på vintrarna var det lite si och så med innan motorplogarna kom i bruk. Man fick böka sig fram genom drivorna många gånger. Vid möte med andra motorfordon hände det att man måste gå ur bussen och avlägsna kanterna på de djupa hjulspåren innan man kunde ta itu med att få fordonet från mitten av vägen. De skrämda hästarna var ett besvärligt kapitel i bilismens barndom. Fast många gånger var det nog dom som satt bakom ratten som var räddast.
Ja, sådan var busstrafikens barndom!