(Året var 1932 – artikeln från Svensk Smidestidning som i sin tur hämtade den från Metallarbetaren, författare var lokalkorrespondenten Oskar Andersson.)

Förr i tiden var det, förstå de gamla att berätta, annorlunda vid bruket både i arbetet och i nöjesväg. Arbetsanordningarna voro mycket enkla och lokalerna, de gamla smedjebyggnaderna mycket primitiva. Särskilt under vintrarna fick man praktiskt taget arbeta i mörker. Ett torrvedsbloss här och var i hörnen spridde ett svagt irrande sken, men i övrigt var det ”hetan” och skenet från ugnarna, som fick vara ljuskällor. Men även om man den tiden ofta slet hund i arbetet så fanns dock levnadsfröjden kvar. Det var mera poesi i arbetet den tiden. Man sjöng i arbetet, vid ässjorna och städen och vid svingande släggors dova klang mot järn. Arbetet var livets krydda och det som gav mening och innehåll i allt.

Under de korta fristunderna trivdes en naturlig och frisk glädje. De äldres nöjen var jakt och fiske, det senare mest liksom än i dag, och friluftsliv i övrigt. På söndagarna gick många vanligen till gudstjänst, till Norns gamla brukskyrka eller till Hedemora kyrka, en promenad på två mil. Ungdomen samlades på lördagskvällarna till lek och glam på någon gård eller äng, till dans på bygdens största loge eller bruksdansbanan eller gjorde utflykt till någon fäbod, som det då fanns gott om i bygden. Då klappade friska hjärtan i kapp med de träbottnade skornas ljudliga smällar mot golvet vid gammalpolskans takt.

Midsommarfesten var icke bara tradition utan en verklig glädjens och ljusets högtid för bruksfolket. Då restes, som det göres än i dag, en stor grann majstång på bruksgården och befolkningen samlades man ur hus för att deltaga. Det fanns då endast ett intresse, och det var majstången och vad därtill hörde. I regel sam-lades hela bygden på bruket. Två fiolmän, de bästa spelare i hela bygden, svarade för ”messommersdansen”, och så gick långdansen med herrskapsfolk, smeddrängar, statare och herrgårdspigor hand i hand. En stor så med svagdricka från herrgårdens brygghus var utsatt, och skopan vandrade från mun till mun. I bakfickan hade man alltid något att späda på med…

Vidare var ”mexmässa” en stor högtid på bruket, då man fröjdades åt ”vetåkerns frukt” och ”bärmarkens saft” … Men de gamla hedersmännen i bygden, de verkligt gamla, äro nu snart borta. De gjorde sitt ärliga dagsverke och levde i en ringhet, som gränsar till det sagolika. I enkla svarta kistor körde de bort, den ena efter den andra, efter den slingrande vägen över Finsta ängarna mot socknens gamla kyrkogård, är de nu sova under lutande kors.

Efter den lilla bruksgatan, som leder från verken upp mot bruket, ligga invid bruksdammen två gamla ärevördiga stenhus, som i äldre tider varit smedjor. Dessa båda representanter för det verkligt gamla Wikmanshyttan, äro snart nu de enda, som finnas kvar sedan järnhanteringens barndom, minnande om tider som flytt. Deras närmaste granne, en nykomling på stället, en virkesbod, är tillika anslagstavla för bruket, där kungörelser och annonser, biografaffischer och röda upprop till arbetarungdomen uppklistras. Det är som en saga av Andersen, om man vill kan man dikta ett midnattssamtal mellan de tre grannarna, som sammanförts på den hävdvunna samlingsplatsen, representanter för det nya och det gamla bruket. Dessa byggnader kan man på sätt och vis anse som en symbol för samhället, som i sig upptar gammal och ny tid, tradition från fäderna, som alltjämt hålles levande, bl.a. i smidet, och nya idéer och strömningar.

En annan minnenas plats är gamla rostugnsbacken, där några vackra lönnar susa sitt largo till musik av darrande, prasslande asplöv och där man varje dag har en förnimmelse av att varandet oroliga böljeslag funnit ro och vila. Bakom tronar den gamla rostugnsruinen, full av minnen och hågkomster från forna tiders midsommarlekar.

Var man går en sommardag lyser och ler Wikmanshyttan av små trädgårdsland kring långa röda hus med vita knutar, samlad till långa gator, skuggade av lummiga träd. Man får intryck av att Wikmanshyttan är en idyll. och idyllen finnes, särskilt sommartid, då bergen bada i soldis och de tunga skogarna tyckas ljusare, då de många små sjöarna runtom glittra som solreflexer i en spegel, den tid då all naturens fägring tar ut sin fulla rätt.

Man kunde tro, att det tunga släpet och slitet i de svarta och sotiga verken skulle göra arbetarna i en järnbruksbygd likgiltiga för det som är vackert i naturen. Så är dock inte fallet Det är tvärtom så, att dessa som arbeta mellan svarta tak och väggar, känna ett stort behov av att få komma ut i naturen och friluftslivet, när de äro fria från arbetet. Detta förmärktes väl bl.a. i det stora intresse Wikmanshytteborna lägga i dagen för fisket. Ofta händer också, att man vid någon vacker skogssjö träffar en och annan kolonistuga, som tillhöra arbetare vid Wikmanshyttan. Dit drager man särskilt om somrarna efter dagens släp och slit för att hämta vederkvickelse och idka friluftsliv med fiske och rodd.