Gamla Vikmanshyttan > Annat se- & läsvärt > Älgjakt

Älgjakt

Med benäget tillstånd presenterar vi här nedan en intressant dokumentation författad av Thord Holst (med rötter i Vikmanshyttan)

När hösten kom och dagarna blev korta och kvällarna långa var det dags för älgjakten. Alla talade om den, för det fanns många duktiga och inbitna jägare i samhället. De som jagade tillhörde i regel något jaktlag med arrende på någon bondes marker. På bolagets marker sköttes jakten av skogens folk, främst jägmästaren och skogvaktarna samt ett fåtal andra. Det var en lugn och städad avskjutning där skickliga skyttar höll i vapnen.

Helt annorlunda var det när de så kallade bolagsjakterna gick av stapeln. Från alla håll och kanter kom de inbjudna gästerna, aktieägare, ledamöter i bolagsstyrelsen och andra prominenta personer. Många var dåliga skyttar. Här var det inte tal om jakt där skyttarna skulle lämnas ensamma på sina pass och vänta på att en älg eventuellt skulle komma förbi och låta sig skjutas. Istället var det fråga om jakt med drevkedja, som skrämde fram djuren mot jägarna, som stod utplacerade inom synhåll från varandra och jaktledaren. Jägmästaren organiserade den ivriga skaran av skyttar och drevkarlar och ledde själv skyttarna.

Drevkarlarna leddes av den äldste skogvaktaren, den mest erfarne jägaren av dem alla. Han visste vilka faror drevkarlarna löpte under de betingelser som sådana jakter bedrevs och han instruerade oss mycket noggrant. Ja, jag var faktiskt med som drevkarl under ett par av dessa jakter, under min tid som skogspraktikant på 1950-talet.

Förmiddagsjakten gick i regel ganska lugnt till, men efter lunchen blev det rena eldstrider i skogen. Till och med älgarna insåg att det var fara å färde och började bryta sig genom drevkedjan, trots att vi snurrade allt vad vi kunde på våra smattror och hojtade så hög vi kunde. Vid ett sådant tillfälle drev vi mot Nornvägen, högst uppe på berget. En av skyttarna, som hade sitt pass i en svag sväng på vägen, råkade få en älg inom skotthåll. Något av hans första skott träffade och älgen föll ganska nära vägen, men skytten fortsatte att elda på. Det lät som ett militärt eldöverfall. Ingen vågade närma sig så länge det small, men slutligen tystnade skotten, det var slut på jägarens ammunitionsförråd. Men även jägaren själv var slut. Den tidiga frukosten med kaffegökar, förmiddagen ute i skogen, den väl avdruckna lunchen och lite ”småhuttande” därefter, i tillägg till ”striden” med älgen, blev för mycket får honom. När jaktledaren kom fram till platsen hade den bålde jägaren redan somnat eller kollapsat. Han låg snarkande över sin halvöppna ryggsäck vid vägkanten, bland kringströdda tomflaskor och tomma patronaskar. Älgen låg strax intill, totalt sönderskjuten så att nästan inget av köttet kunde tas tillvara, det var mest bly alltihopa.

SLAKTAR-ANDERS HADE BEFÄLET

De flesta älgar som sköts fördes till slaktarboden vid stallområdet i Vikmanshyttan. Slaktarboden fanns i den del av magasinet som låg vinkelrätt mot första dammen från Vikmanshyttesjön och närmast bron över till herrgården. Den användes vid slakt av brukets kreatur, men också vid älgjakten. Brukets befolkning fick köpa älgköttet som blev över när skyttar, chefer och tjänstemän fått sin gratisutdelning. Det var ett eftertraktat tillskott, särskilt under krigsårens ransonering. Kommersen började så snart allt var uppslaktat och styckat, Mycket folk samlades därför kring slaktarboden mot kvällningen.

Under älgjakten hade Slaktar-Anders befälet i boden. Anders bodde i Granbo och var något till åren kommen. Under den tid som jag minns var han redan pensionerad från sitt arbete som förman på Brukets byggnadsavdelning, men slaktade på deltid. Han hade länge varit slaktare och anlitades när hushållsgrisen skulle tagas av daga eller när Brukets kreatur skulle slaktas. Storväxt och fet, alltid klädd i en stor, brun skinnjacka, vinter som sommar, tog han sig fram ledande en cykel eller vintertid skjutande en spark. På sommaren forsade svetten av honom. Om någon dristade sig till att fråga varför han inte tog av sig skinnjackan, spände han ögonen i den frågande och svarade på sitt bryska sätt ”Skyddar ho´ mot kylan på vintern så skyddar ho´ mot värmen på sommar´n”.

Det finns naturligtvis delade meningar om Anders sinnelag, men att han var brysk skulle nog handlare Bäcklund i Norrhyttan ha skrivit under. Vid ett besök i Bäcklunds butik sände denne nämligen en hälsning hem till Normans-Mina, som var Anders syster och granne, varvid Anders svarade ”att släpa något sådant uppför den långa backen hem ville minsann inte han ödsla sina krafter på”. Egentligen var Anders en stor spjuver, vilket understryks av en del andra historier, som jag läst om honom på senare år.

ÅRETS HÖJDPUNKT

Älgjakten var för honom årets höjdpunkt. Det var samma procedur varje år, från början till och med avslutningen, då köttet försåldes. Med stor skicklighet drog Anders av skinn, skar bort klövar, huvuden och horn samt styckade, under oavbrutet pratande. Vid den avslutande försäljningen fick man inte köpa hur stora mängder som helst, utan det reglerades med hänsyn till familjestorlek. De fint upplagda bitarna hölls upp av Anders, en efter en, och han beledsagade dem med många kommentarer och argument om just den bitens förträfflighet. Han svettades, stönade och stånkade.

Trots att man fått sin tilldelning och att det blev sen kväll, stannade de flesta kvar och följde kommersen. Det låg en spänning i luften, och den stegrades i takt med att den kvarvarande köttmängden minskade. Till slut var styckningsbordet tomt, men alla stannade ändå kvar, fyllda av förväntning. Nu kom Anders stora stund. Han gick värdigt ett varv runt bordet med spända steg. Så stack han snabbt in handen därunder och ropande någon av de omkringstående kvinnornas namn, i allra bästa fall någon ungmös, drog han fram en rejäl älgpenis, som han tidigare skurit ut och lagt i beredskap. Viftande med ”organet” fortsatte han högt och tydligt. ”Nu lilla vän kommer den allra bästa biten, och den har jag sparat till dig, skynda dig köpa innan de andra fruntimren slåss om den!”