Gamla Vikmanshyttan > Vikmanshyttebor > Erland Fogel – den siste torpar’n i Nyhyttan

Erland Fogel – den siste torpar’n i Nyhyttan

När röken från milorna sände
sin doft mellan granar steg opp
där stundom kanske då hände
en tjäder slog ner i en topp.
Nu stillhet här råder i skogen
ett rävskri nu blandar sig i
vid Munkbodalen han tar loven
en partner han söker därvid.
Då vårnatten kommer med kyla
för kvällen din stockeld har tänt
en stund på granris får vila
den värme från elden dig sänt.
Det dagar så sakta i öster
från mörker nu gryning tar vid
nytt liv och av fåglars röster
nytt sus genom skogen förblir
  (Verserna är hämtade ur ”En skogsmans minne” skriven i april 1987)
Erland Fogel

Erland Fogel

Erland Fogel – han kallades sig den siste torparen i Nyhyttan – bodde mer än ett halvsekel i Nyhyttan, i den gamla ärofulla fastigheten Langenstein. Och jobbade mestadels i skogen, först under Wikmanshytte Bruk sedan åt Stora Kopparberg.

Men Erland F. var turbokarl och hans första arbete ägde rum på sågen, i nio långa ungdomsår. Dåliga tider med arbetslöshet som följd passade inte för den alerte Erland Fogel och som tur var blev det skogsarbete så småningom. Som nygift. äktade Edla Sjöholm. bodde makarna första tiden i Ingvallsbenning men flyttade 1942 till Nyhyttan, och Langenstein.

Och skogen kom att prägla hela hans liv, inte bara för arbetets skull utan också av andra anledningar: hans intresse och olika färdigheter vad gäller att i dikt och prosa berätta om den aktuella miljön och en lång rad personligheter som han träffade på under årens lopp. Han kunde också producera olika slag av minnes-saker som exempelvis små tavlor i trä med glödritade motiv från omgivningarna. Vidare spegel- och tavelramar i diverse träslag och gammal slaggsten hörde också till ingredienserna.

Erland Fogels berättarkonst parat med ett särdeles gott kom-i-håg tilldrog alltid hans närvaro och pratstunderna blev fulla med ”gammalt intressant” eller dags- och framtidsvisioner. Och Erland hade bestämda åsikter om det mesta – och naturligtvis grundat på massor av erfarenheter. Jord- och skogsbruken fick ett annat innehåll och omfattning under hans tid, och det var en utveckling som inte tilltalade den gamla hedersmannen. Inget var sig likt, menade han…

År 1988 skrev han dikten ”Minnen från Thurbo!” och vi vill avrunda återblicken kring Erland Fogels liv och leverne med detta epos:

En visa jag nu vill sjunga,
om min barndom – som en gång var.
Vi växte här upp som unga,
här hemma hos mor och far.
På gränsen till djupa skogen
ett bruk som en gång var kvar.
Vi blev denna bygden trogen,
vi trivdes alla och envar. 

När vi dansa på lövad bana,
kom ungdom från Bruk och By.
De möttes av gammal vana
och glädjen stod högt i sky.
Här möttes de som alla andra
att binda ett kärlekens band.
Att älska och trofast vandra
genom livet hand i hand.

Här på Thurbo, jag helst vill dröja
här på Bruket min vagga stått.
När vi tankarna genomplöja
har tiden mot oss förrått.
Vi minns om en tid tillbaka,
en tid som så lycklig var.
Min ungdom jag ej försakar
blott av minnen – jag har kvar.

De män som från tidig barndom
var i tjänst här till senan höst.
Hade ansvar och tog sin lärdom
av de gamla – de visste ju bäst!
När balarna tog sista färden.
en massa av fin kvalité
Då varan till kunder över världen
de satte ett värde i den. 

Men säg det som allti får vara
en tid tog här även sitt slut.
Ej brist på dess egen vara
det funnits som tidigt, förut.
Med milsvida skogarna djupa
på sjöar som flottat det fram
Där Såg och Fabrik fick sluka
att förädlas, att sändas till hamn.

Nu Såg och Fabrik är borta
båd Skola och Affär likaså.
Med tiden de kom ju till korta
det kan vi väl alla förstå.
Vi vandrar här sakta på vägen
ett Bruk som vi trodde uppå,
Vi är gamla och får tro på sägen
som våra fäder berättade så…

Personalia: f. 1910 – d. 2003