Gamla Vikmanshyttan > Gamla industrin > Tillräckligt intresse för Vikmanshyttans framtid?

Tillräckligt intresse för Vikmanshyttans framtid?

1960-talets strukturomvandlingar satte djupa spår i befintliga vikmanshytteverksamheter. Tanken att kunna stärka framtidens specialstålsfabrikation resulterade i ett samgående, en fusion som det hette, med Stora Kopparbergs anläggningar i Söderfors. Med facit i hand, som det ofta heter, kan man nog utan större misskreditering konstatera, att ambitionerna inte var tillräckligt seriösa. Bristen på nödvändigt investeringskapital var också en bidragande orsak att det gick som det gick. Eller var det så enkelt att järn- och ståltillverkningen inte fanns med i Storas framtidsplaner.

Det verkliga dråpslaget för vikmanshytteindustrin kom som bekant ett decennium senare. Över en natt i september 1976 fick man i Vikmanshyttan klart för sig att dagarna var räknade, det gamla brukets framtid som stålframställare fanns inte längre. Det lilla brukets olika möjligheter hade förbytts i enbart ”omöjligheter”.

Förändringarna kallades för samgående mellan Stora Kopparbergs och Uddeholms specialstålstillverkningar. Det stod klart att Vikmanshyttan skulle/kunde offras vilket i sin tur betydde att noga räknat 458 anställda blev arbetslösa. Massor av idogt arbete av erfarna medarbetare hade plötsligt ingen betydelse. Allt tycktes klart trots att det utlovades vissa utredningar.

Den förstämning och resignation som rådde bland vikmanshytteborna denna höst 1976 är svår att beskriva. Känslorna svallade men stridslustan växte för varje dag. Det gällde att rädda det som rädda kunde. Engagemanget bland ett stort antal bruksbor var utbrett och hoppingivande. Många drog sitt strå till stacken; som anställda, fackligt engagerade, bruksledningen och en del tillresta forskare med flera. Kommunen gjorde väl också så gott som möjligt av rådande möjligheter (??) men ”högre upp” bland myndigheter och det politiska etablissemanget var intresset både si och så – oftast mycket prat men mindre av handling.

Räddningsaktionerna, det vill säga att kunna behålla industrin intakt och därmed anställningarna gav inte så stora framgångar. Enbart kallvalsverket blev kvar efter att Fagersta AB övertagit verksamheten, i norra Europas modernaste kallvalsverk för tillverkning av band. Annars var det ersättningsinsatser man inriktade sig på. 400 nya arbetstillfällen blev de samlade fackens prognos som egentligen inte motsades av några andra parter. Storleken på den framtida arbetsstyrkan behövdes för att också rädda samhällets framtid. Nu blev det aldrig några 400 jobb. Omkring 320 arbetstillfällen kunde man konstatera, när det var som mest i uppbyggnadsskedet. Flera framgångsrika ersättningsindustrier har etablerats men det behövs säkerligen ytterligare arbetstillfällen i ny-gamla Vikmanshyttan!