Mycket, det mesta, av det gamla anrika Vikmanshyttan har allteftersom tiden gått försvunnit. Både bostads- och industrifastigheter har skattats åt den så kallade förgängelsen. Inte särskilt mycket finns kvar, ett antal exteriörer utgör undantagen. Viss dokumentation, gud ske lov, är förstås tillgänglig men även detta lämnar mycket övrigt att önska.

Bland allt som är ”ute” finns ett lysande undantag. Vi hoppas att reparationen av den sista rostugnen innebär att densamma räddas till eftervärlden – inom all överskådlig tid. Det var alldeles ”på vippen” att en rivning stod på åtgärdspro-grammet men de ansvariga tog sig själva i kragen och skaffade fram erforder-liga upprustningspenningar. Och resultatet blev helt suveränt! Tänk vad som kan åstadkommas om intresse, vilja och engagemang kommer upp till ytan…

Rostugnen

Här kommer litet historia kring den nämnda rostugnen, som uppfördes 1863-64 och togs i bruk år 1864. Så här står det i de gamla anteckningarna, bland annat:

” År 1863 pågick särskilt livlig byggnadsverksamhet. Invid masugnen byggdes en ny rostugn för masugnsgas, ritad av professor J. Åkerman, i stället för den gamla vedeldade rostugnen, som var för dålig för att repareras. I den nya rostugnen, i vilklen en tackjärnsgryta med avloppspip vid bottnen uppsattes som vattenreservoar i stället för kopparcylinder, kunde mer än 100 skeppund prima bispbergsmalm rostas per dygn, vilklet var mer än som behövdes för tackjärnstillverkningen. Rostugnen kunde även användas för bränning av kalk och eldfast tegel.

Den nya rostugnen kördes i gång år 1864 av gruvrättsnotarien magister A.E. Molin och medförde minskad kolåtgång och jämnare drift i hyttan. Malmtorget låg vid rostugnens fot, och malmen vindades upp på rostugnskransen med handspel av två man.