författad av Erik Carlsson (Granestad)

Av seklers traditioner, vana att försöka

och att leva ofri som en träl,

dessa bojor som fjättrat folk sen tider långt tillbaka

blev till sist för trånga att famna trälens själ.

En längtan började gro, även hos trälarna vid härden,

att få motstånd resa mot förtryck och slaveri,

känslan blandades med tro på högre mänskovärden

och gav åt viljan kraft till kamp mot tyranni.

De krav på rätt och frihet som socialismen förde ut,

till folket i varenda landets vrå,

manade även trälarna via Vikmanshytte Bruk

att sammansluta sig för att avtalsordning få.

En liten modig skara män rådslag höll i Uta,

en säker fristad, där annan plats ej fanns,

en tidsbild god, mera med vetskap om hur detta kunde sluta,

ty nu började en facklig kamp, för att bättre få, till mans.

En tvist om avtalsrätten dock ej utbröt på vår ort,

i sådan strid ej brukspatron sig ger,

som reflekterat över hur utvecklingen gjort.

en ändring uti tänkesätt, som givit mänskorätt åt fler.

Sedan dess har mycket ändrats och Bruket ökats ut,

men driften varit både si och så,

och bolaget bytt ägare och är Vallenbergs till slut,

men vår andel uti ägandet är lika nu, som då.

Ej stora segrar vunnits men vinst vi fått till slut,

fast samförståndet ofta varit skralt,

och strejker har vi prövat, även lockout,

övertid och arbetsbrist, men alltid lågt betalt.

Tron på enig styrka har ju vacklat någon gång,

hos en och annan svältande och svag,

när segern varit oviss och striden blivit lång,

och föreningen har klandrats för fel av alla slag.

Men mer och mer besannats, att när enade vi stå,

vi kunna taga många hårda strider,

man även hjälpas åt, för att hjälp till självhjälp få,

som så ofta väl behöves i dessa hårda tider.

Sedan första mötet hölls, ett kvartssekel förrunnit,

Hell! Gamla kämpar, som oss yngre företrätt,

den verksamhet ni kämpat för, åt arbetarklassen vunnit,

större frihet, högre lön och högre mänskorätt.

till slut en reflektion:

Erik Carlssons egenhändigt skrivna prolog andades en kampvilja präglad av tidens tand – också en verklig stridsvilja för ökad arbetsrätt och delaktighet. Erik Carlsson , vid det här laget styrelseledamot i metallavdelningen, visste säkert vad han gav uttryck för.