FRAMLIDNE ELIS DAHLGREN HADE ATT BERÄTTA:
Det är inte fullt klarlagt vad namnet Finsta har för ursprung. Det finns en gammal sägen undertecknad av en finsk släkt, som för länge sedan skulle ha bosatt sig i bygden – en tidig finsk inflyttning alltså.
Min åsikt är dock, att namnet Finsta är ännu betydligt äldre än den tid när denna inflyttning skulle ha skett.
Att namnet på bygden har sitt ursprung långt tillbaka i tiden tyder bland annat det förhållandet, att det i vår tid inte kvarlever någon tradition om någon viss gård eller by kallad Finsta. Namnet finns blott bevarat i Finsta fjärding, den västligaste av de fyra fjärdingar som Hedemora socken var indelad i. De andra hette Vigges, Viks (Vika) och Nås fjärdingar. Finsta fjärding omfattade i stort sett Vikmanshyttans nutida postområde, d v s Jälkarbyns skifteslag, Vikmanshyttan med mera. Dit räknades också Tjärnan och Ingvallsbenning, Prästhyttan och skogsbygderna i söder och sydväst.
Också när det gäller att placera det ursprungliga Finsta på kartan är meningarna delade. Det finns en hel del som talar för att det bebyggelsecentrum som Finsta bör ha utgjort låg där Bya ligger i våra dagar. Ett tänkbart alternativ är Västanå. Bya liksom det äldsta Västanå ligger höjt över omgivande marker, vilka i forntiden säkert var mycket sankare än nu. Det är klarlagt genom geologiska undersökningar att Finsta ängar, sedan havet efter istiden definitivt dragit sig tillbaka från våra trakter, under en ganska lång tidsperiod bildade en sjö.
Så sent som vid mitten på 1800-talet påträffades vid dikesgrävningar primitiva båtar, urholkade trädstammar i jorden där. Och då var slätten ännu till en del så sank att man lagt kavelbro på en sträcka av gamla landsvägen.
SJÄLVA NAMNET BYA
verkar litet gåtfullt. Min åsikt är att det kan vara en gammalt genitiv av by i stil med ”byamän”, till exempel bya gårdar, fastän det senare ordet en tid efter fallit bort. Och så är talar detta för att bebyggelsen på denna plats endera var så isolerad eller också så dominerande i trakten, att befolkningen inte fann det behövligt med något egennamn på den.
Att platsen varit bebodd sedan urminnes tid tycks framgå av de stenåldersredskap man hittat i jorden vid Stigersgården. En annan sak är att Västanå är platsen för en mycket gammal järnframställning, kanske äldre än själva Vikmanshyttan. Något som också talar för Bya som ett gammalt centrum är det förhållandet att omgivande byar i flera fall blivit benämnda efter de väderstreck de intog i förhållande till Bya. Norrhyttan norr och Västanå väster därom.
På en gammal karta har jag förresten sett formen Vestanås. Om detta –ås är ursprungligt kan det betyda –os. åmynning. Denna åmynning kan i så fall ha varit där vattnet från Gåran föll ut i den forna Finstasjön. Detta –ås kan ju också ha haft sin ännu bevarade innebörd, höjdsträckning och denna kan i sin tur ha varit den höjd Bya ligger på.
UNDER EN SENARE PERIOD
som fortsatt till och med 1800-talet, blev Norrhyttan något av ett industri- och servicecentrum för bondebygden i Finsta. Där skall en gång ha funnits ett flertal kopparhyttor, därav byns namn. Ännu in i vår tid påminner namn som Kopparvreten och Kopparhagen på platser vid Norrhytteån om denna epok. Under 1800-talet hade kopparframställningen för länge sedan lagts ner, men en hel del andra anläggningar fanns uppradade längs än i byns centrum. Där fanns tegelbruk, som dock lades ner tidigt under 1800-talet. Där fanns gemensam trösk, linberedningsanstalt samt kvarn och såg. Bland dessa anläggningar var kvarnen längst i bruk men även sågen var i drift långt in på 1900-talet. Vid tiden omkring första världskriget byggdes där i anslutning till kvarnen en elektrisk kraftstation, som var i drift i årtionden.
MÅNGA SMEDJOR
Den förnämligaste bondeindustrin i Finsta under 1800-talet var utan tvekan smidet. I hela bygden fanns det talrika smedjor. Naturligtvis smiddes där en mängd verktyg och redskap till gårdarnas eget behov men den viktigaste produkten var liar, inte bara till bygdens behov utan framför allt för avsalu till andra mer eller mindre avlägsna landsdelar, ja till och med för export, exempelvis till Norge. När slåtter- och skördemaskinerna kommit i allmänt bruk, sjönk efterfrågan på liar katastrofalt och den förut så blomstrande hemindustrin tynade hastigt bort. Ett par av liesmedjorna, en i Norrhyttan och en i Utah, var dock i drift till omkring mitten av 1900-talet.
Några händelser under 1800-talets senare del kom att på det genomgripande sätt förändra bygdens liv och verksamhet. Det som satte de djupaste spåren var laga skiftet, som förrättades under 70- och 80-tallen. Jordägorna omfördelades då mellan gårdarna från att ha varit uppdelade på en otalig mängd vitt spridda små enheter till större mera sammanhängande arealer. I och med detta splittrades de gamla tätbebyggda byarna och de flesta gårdarna måste flyttas ut långt från de gamla bycentra.
Ungefär samtidigt sattes ett annat spår genom bygden – det var när järnvägen byggdes – och även den utgjorde ett ingrepp i den gamla kulturbygden. En brand som härjade en del anläggningar vid Norrhytteån, fick också viss betydelse, för de flesta av dessa anläggningar, som ju då hunnit bli otidsenliga, blev aldrig återuppbyggda.