Olof Hörneus

Människorna var fattiga på tjugotalet. En del var arbetslösa men far hade arbete. Han var förman. På bruket såg dom oss liksom från sidan, avvaktande och kallade oss knaper. Men det fick jag veta först när blev äldre. På den tiden var klasskillnaden vanlig, särskilt då på bruken.

Råkade man möta de finare (hm) bruksborna, till exempel bruksdisponenten eller en del tjänstemän var det liksom självklart att man skulle stryka av sig mössan och hälsa. Och dom finares barn fick vi förstås inte leka med.

Men en som hade humor och inte brydde sig så mycket om etiketten var Calle Hedström. Det berättas att det en gång kom en besökande till brukskontoret och frågade efter kapten Olsson (disponent Olsson hade ett förflutet som kapten i det militära). Calle lär då ha svarat: Kapten Olsson är inte inne men dagkorpralen sitter i rummet mitt emot. (calle syftade på kamrer Schram).

Jag fick en lekkamrat kort efter det vi hade flyttat in i vår knaperhus (en av de så kallade förmansvillorna i Byn). Jag satt på en stor sten nere i hagen intill vår t hem när han kom fram till mig och vi började leka. Hans far var också förman och dom bodde alldeles i närheten. Det var första gången vi träffades och vi skulle komma att få mycket gemensamt framgent i livet.

Förmansvillan i byn där familjen bodde

Nere i hagen stod sexkanthusen som ju var nödvändiga när det trängde på. I varje bås i hemlighuset fanns två luckförsedda ovala öppningar samt i vårt bås gamla stockholmstidningar. Det var före vattenklosetternas miljöförstörande entré. Jag undrar vad dagens ungdom skulle säga om de måste gå ut och ”sätta sig” på vintern när kvicksilvret kröp neråt minus 30 grader. Nergrävda avloppsrör saknades givetvis. I stället kom slaskköraren med sin stora plåttunna som han satt på och som drogs av en stor tjock nordsvensk som hette Gonda. Och när jan körde på den dåliga vägen genom hagen och vagnens plattjärnskodda hjul stötte mot de rikligt förekommande stenarna skvätte det av innehållet ur den dåligt tillslutna tunnan. Och då kom flugorna när det var varmt på sommaren och trivdes i det stinkande skvättarna.

Inte heller rinnande vatten fanns i ”knaperhusen” utan fick hämtas vid en gemensam pump som också fanns nere i hagen ej långt från sexkanthusen. I början av trettiotalet kom besked om att vi ej längre fick ta vatten från pumpen nere i hagen.